Sophie Love - Nu och för alltid

Lyckligtvis stannade den strax bakom bilen med dess avgaser spottandes i den kalla luften och dess hårda lampor lysandes på de fallande snöflingorna.

Förarens dörr knakade när den öppnades, och två fötter i kängor trampade ner i snön. Emily kunde bara se människans silhuett framför sig och fick en plötslig panik över att hon hade vinkat till sig den lokala mördaren.

"Har du satt di själv i en dålig situation?" hörde hon en gammal mans raspiga röst säga.

Emily gned sina armar, kände gåshuden under skjortan och försökte hindra sig själv från att skaka - men blev lättade över att det var en gammal man.

"Ja, jag vet inte vad som hände," sa hon. "Den började ge ifrån sig konstiga ljud och sen slutade den bara."

Mannen gick närmare, hans ansikte avslöjades slutligen av lastbilens lyktor. Han var väldigt gammal, med tovigt vitt hår på sitt rynkiga ansikte. Hans ögon var mörka men gnistrande med nyfikenhet när han tog in synen av Emily och sedan bilen.

"Vet inte hur det hände?" frågade han och skrattade lågt. "Jag ska berätta hur det hände. Den bilen är inget annat än skrot. Jag är förvånad över att du ens lyckades köra den någonstans i första hand! Det ser inte ut som om du har brytt dig om den och sedan bestämmer du dig för att ta ut den i snön? "

Emily var inte i humör för att bli utskälld, särskilt eftersom hon visste att den gamla mannen hade rätt.

"Jag har faktiskt kommit hela vägen från New York. Den har klarat sig bra i åtta timmar," svarade hon och misslyckades med att inte hålla en torr ton.

Den gamle mannen visslade till. ”New York? Jag har aldrig ... Vad tog dig hela vägen hit?"

Emily kände inte för att avslöja hela sin historia, så hon svarade helt enkelt, "Jag är på väg till Sunset Harbour."

Mannen frågade henne inte mer än så. Emily stod där och tittade på honom, hennes fingrar blev snabbt avdomnade när hon väntade på att han skulle erbjuda någon form av hjälp. Men han verkade mer intresserad av att gå runt hennes rostiga gamla bil, sparka på däcken med sin känga, smacka till och skaka på huvudet. Han öppnade huven och undersökte motorn under en lång, lång tid, medan han muttrade till då och då.

"Så?” Sa Emily tillslut, förskräckt av hans långsamhet. "Vad är det för fel?"

Han tittade upp från huven, nästan förvånad, som om han hade glömt att hon var ens där och kliade sig på huvudet. "Den är skrot."

"Jag vet det," sa Emily irriterat. "Men kan du göra något för att fixa det?"

"Åh nej," svarade mannen skrockande. ”Inte det minsta”.

Emily kände för att skrika. Bristen på mat och tröttheten som orsakats av den långa körningen började påverka henne, vilket gjorde att hon var nära tårar. Allt hon ville var att komma fram till huset så att hon kunde sova.

"Vad ska jag göra?" sa hon och kände sig desperat.

"Jo, du har ett par alternativ," svarade den gamla mannen. "Gå till mekanikern, vilket är en mil eller så åt det hållet." Han pekade åt hållet hon kom från med en av hans knubbiga, rynkiga fingrar. "Eller så kan jag bogsera dit du ska."

"Kan du verkligen det?" sa Emily, förvånad över hans vänlighet, något hon inte brukade uppleva efter att ha bott i New York så länge.

"Naturligtvis," svarade mannen. "Jag ska inte lämna dig här vid midnatt i en snöstorm. Hörde att det skulle bli värre om en timme. Vart är du på väg?"

Emily blev överväldigad av tacksamhet. "West Street. Nummer femton.”

Mannen vred huvudet åt sidan av nyfikenhet. "Fifteen West Street? Det gamla huset?"

"Ja," svarade Emily. "Det tillhör min familj. Jag behöver spendera lite ensamtid för mig själv."

Den gamle mannen skakade på huvudet. "Jag kan inte lämna dig på den platsen. Huset faller isär. Jag tvivlar på att det ens är vattentätt. Varför hänger du inte med till mitt? Vi bor mitt emot närbutiken, jag och min fru, Bertha. Vi skulle gärna ha en gäst."

"Det är väldigt snällt av dig," sa Emily. "Men egentligen vill jag bara vara för mig själv just nu. Så om du skulle kunna bogsera mig till West Street skulle jag verkligen uppskatta det."

Den gamla mannen betraktade henne en stund och svarade till slut. "Okej, miss. Om du insisterar."

Emily kände sig lättnad när han satte sig i hans lastbil och körde in den framför hennes. Hon såg när han tog fram ett tjockt rep från sitt bagage och kopplade ihop de två fordonen.

"Vill du åka med mig?" frågade han. "Jag har i alla fall värme."

Emily log tunt men skakade på huvudet. "Jag föredrar att-"

"Vara ensam," avbröt den gamle mannen henne. "Jag förstår. Jag förstår.”

Emily gick tillbaka till sin bil och undrade vilken typ av intryck hon hade gjort på den gamla mannen. Han måste tro att hon var galen, att dyka upp oförberedd och underklädd vid midnatt när en snöstorm var på väg och krävde att han skulle ta henne till ett slitet, övergivet hus så att hon kunde vara helt ensam.

Lastbilen framför henne kom till liv och hon kände draget när hennes bil började bogseras. Hon lutade sig tillbaka och tittade ut genom fönstret när de åkte iväg.

Vägen som bar henne de sista kilometrarna gick bredvid nationalparken på ena sidan och havet på den andra. Genom mörkret och en gardin av fallande snö kunde Emily se havet och vågorna krascha mot klipporna. Sedan försvann havet utom synhåll när de kom in i staden, förbi hotell och motell, båtturism och golfbanor, genom de mer uppbyggda områdena, men för Emily var det knappast mycket byggnader i jämförelse med New York.

Sedan svängde de in mot West Street och Emilys hjärta hoppade till när de passerade huset i rött tegel täckt av murgröna. Det såg ut exakt som senaste gången hon var här, för tjugo år sedan. Hon passerade det blå huset, det gula huset, det vita huset, och sedan bet hon sin läpp och visste att nästa hus skulle vara hennes, det grå stenhuset.

När det dök upp framför henne fick Emily en överväldigande känsla av nostalgi. Förra gången hon var här var hon femton år gammal, hennes kropp raserades av hormoner vid tankarna om en sommarromans. Hon hade aldrig haft en, men när hon kom ihåg att möjligheterna fanns, sköljde det över henne som en våg.

Lastbilen stannade och det gjorde även Emilys bil.

Innan hjulen ens hade hunnit sluta snurra var Emily ute och stod andfådd framför huset som en gång var hennes pappas. Hennes ben skakade och hon kunde inte avgöra om det var av lättnad över att äntligen ha kommit fram eller om det var känslan av att vara tillbaka efter så många år. Men där de andra husen på gatan verkade oförändrade var hennes pappas hus en skugga av sin tidigare härlighet. De en gång vita fönsterluckorna var nu randiga med smuts. Där de en gång var öppna, var alla stängda, vilket gjorde att huset såg betydligt mindre inbjudande ut än det brukade. Gräset på den böljande gräsmattan där Emily hade spenderat oändliga sommardagar med att läsa romaner var överraskande välbevarat och de små buskarna på vardera sida av ytterdörren var trimmade. Men själva huset; hon förstod den gamla mannens förvirrade uttryck när hon hade sagt att det var dit hon var på väg. Det såg så otrevligt ut, så oälskat, där det förföll. Det gjorde Emily ledsen att se hur mycket det vackra gamla huset hade förfallit genom åren.

"Trevligt hus", sa den gamla mannen som kom upp bredvid henne.

"Tack," sade Emily, nästan som i trans, med ögonen limmade på den gamla byggnaden. Snön yrade runt henne. "Och tack för att du tog mig hit hel," tillade hon.

"Inga problem" svarade den gamla mannen. "Är du verkligen säker på att du vill stanna här ikväll?"

"Jag är säker," svarade Emily, men hon började verkligen oroa sig för att det här hade varit ett stort misstag.