Sophie Love - Nu och för alltid

Emily skakade på huvudet. Hennes resväska var fylld med tramsiga saker, inget användbart, inget hon verkligen skulle behöva för att klara sig här.

"Pappa brukade alltid ha ljus och tändstickor," sade hon. "Han var alltid beredd. Jag antar att jag förväntade mig att det fortfarande skulle finnas ett helt skåp fullt, men efter tjugo år..."

Hon stängde sin mun, plötsligt medveten om att ha artikulerat ett minne om sin pappa högt. Det var inte något hon gjorde ofta, vanligtvis håller hon sina känslor om honom djupt dolda inuti henne. Den lätthet som hon hade talat om honom chockerade henne.

"Vi kan bara stanna här inne då", sade Daniel försiktigt, som om han såg att Emily upplevde ett smärtsamt minne. "Det finns gott om ljus för att se vid elden. Vill du ha lite te?"

Emily rynkade på pannan. ”Te? Hur exakt ska du göra det utan el?"

Daniel log som om han accepterade någon form av utmaning. "Se och lär."

Han ställde sig upp och försvann från det stora vardagsrummet och återvände några minuter senare med en liten rund kruka som såg ut som en kittel.

"Vad har du där?" Frågade Emily nyfiket

"Åh, bara det bästa teet du någonsin kommer dricka", sa han och placerade kitteln över flammorna. "Du har aldrig druckit te tills du har druckit te från brasan."

Emily såg på honom, hur ljuset från flammorna dansade runt hans drag och accentuerade dem på ett sätt som gjorde honom ännu mer attraktiv. Det sätt på vilket han var så fokuserat på sin uppgift ökade attraktionen. Emily kunde inte låta bli att förundras över hans praktiskhet, hans resursförmåga.

"Här", sa han och gav henne en kopp och avslutade hennes dagdrömmande. Han tittade förväntat på henne när hon tog den första smutten.

"Åh, det är väldigt gott", sade Emily, lättad över att förvisa kylan från hennes ben.

Daniel började skratta.

"Vad?" utmanade Emily honom.

"Jag hade bara inte sett dig le förrän nu, det är allt," svarade han.

Emily tittade bort och kände sig plötsligt blyg. Daniel var så långt ifrån Ben som en man kunde vara, och ändå var hennes attraktion mot honom kraftfull. Kanske på en annan plats, en annan gång, skulle hon ge efter för sin lust. Hon hade inte varit med någon annan än Ben på sju år, trots allt, och hon förtjänade lite uppmärksamhet, lite spänning.

Men nu var inte rätt tid. Inte med allting som pågick, med livet i fullständigt kaos och med hennes pappas minnen svävandes i hennes sinne. Överallt hon tittade, kändes det som att hon kunde se skuggan av honom; sittandes i soffan med en ung Emily ihopkrupen vid hans sida, läsandes; rusandes in genom dörren leendes från öra till öra efter att ha upptäckt några dyrbara antikviteter på loppmarknaden, sedan spendera timmar med att noggrant rengöra och återställa dem till sin tidigare ära. Var fanns alla antikviteter nu? Alla figurer och konstverk, minnesporslinet och besticken från inbördeskriget? Huset hade inte stått stilla, fryst i tiden, som det hade i hennes minne. Tiden hade gjort sitt med fastigheten på ett sätt som hon inte ens hade övervägt.

En annan våg av sorg kraschade över Emily när hon såg runt på det dammiga, upprörda rummet som en gång hade varit fullt av liv och skratt.

"Hur kunde stället hamna i detta tillstånd?" ropade hon plötsligt, oförmögen att hålla den anklagande tonen borta. Hon rynkade på pannan. "Jag menar, du ska ju ta hand om det, eller hur?"

Daniel ryggade tillbaka, som om han blev överraskad av hennes plötsliga aggressivitet. Bara några ögonblick tidigare hade de delat ett milt, ömt ögonblick. Sekunden senare blev hon arg på honom. Daniel gav henne ett kallt ansiktsuttryck. ”Jag gör mitt bästa. Det är ett stort hus. Det är bara en av mig."

"Förlåt," sade Emily backandes, hon ville verkligen inte vara orsaken till Daniels mörka uttryck. "Jag menade inte att bli arg på dig. Jag menar bara att…” Hon tittade på sin kopp och de flytande tebladen. "Den här platsen var som något av en saga när jag var barn. Det var så otroligt inspirerande, du vet? Så vackert." Hon tittade upp för att se Daniel syna henne noggrant. "Det är bara sorgligt att se det så här."

"Vad förväntade du dig?" svarade Daniel. "Det har varit övergivet i tjugo år."

Emily tittade bort. ”Jag vet. Jag antar att jag bara ville att tiden skulle ha stannat här."

Fast i tiden, som bilden av hennes pappa som hon hade i sitt sinne. Han var fortfarande fyrtio år gammal, hade inte åldrats en dag och såg ut som senaste gången hon hade sett honom. Men varhelst han var, skulle tiden ha påverkat honom precis som det hade påverkat huset. Emilys löfte om att fixa huset under helgen växte sig ännu starkare. Hon ville inget mer än att bara återställa platsen, om bara lite, tillbaka till sin gamla ära. Kanske skulle det vara som att få tillbaka hennes pappa. Hon kunde göra det i hans ära.

Emily tog hennes sista smutt och satte ner koppen. "Jag borde gå och lägga mig", sa hon. "Det har varit en lång dag."

"Naturligtvis” svarade Daniel, stående. Han rörde sig snabbt, valsade ut ur rummet och ner genom korridoren mot ytterdörren och lämnade Emily bakom sig. "Bara ring när du befinner dig i trubbel, okej?" konstaterade han. "Jag är bara i vagnshuset där borta."

"Jag kommer inte behöva det," sa Emily indignerat. "Jag klarar det själv."

Daniel öppnade dörren och lät snön flyga in. Han tog ner sin jacka från kroken och såg tillbaka över axeln. "Stolthet kommer inte ta dig långt på denna plats, Emily. Det finns inget fel med att be om hjälp."

Hon ville ropa något till honom, för att argumentera, för att motbevisa hans påstående om att hon var för stolt, men istället såg hon hans rygg när han försvann i mörkret i den virvlande snön, oförmögen att tala.

Emily stängde dörren, stängde ut världen och snöstormens raseri. Hon var nu helt ensam. Ljusen smet in i korridoren från vardagsrummet, men var inte tillräckligt stark för att nå uppför trappan. Hon tittade upp i den långa trätrappan som försvann i dunklet. Om hon inte var beredd på att sova på en av de dammiga sofforna skulle hon behöva våga sig upp i det kolsvarta mörkret. Hon kände sig som ett barn igen, rädd för att falla ned i den skuggfyllda källaren, hitta på alla slags monster och spöken som väntade där ner för att ta henne. Först nu var hon en vuxen kvinna på trettiofem, för rädd för att gå upp för trappan för hon visste att synen av övergivenhet var värre än alla spöken hennes sinne kunde skapa.

I stället gick Emily tillbaka in i vardagsrummet för att suga åt sig den sista värmen från brasan. Det fanns fortfarande några böcker på bokhyllan - Den hemliga trädgården, Fem barn, Det - Klassiker som hennes far hade läst för henne. Men var är resten? Var hade hennes pappas ägodelar tagit vägen? De hade försvunnit på den okända platsen precis som hennes pappa hade.

När glöden började dö bosatte sig mörkret runt henne och matchade hennes dystra humör. Hon kunde inte skjuta upp utmattningen längre; tiden hade kommit för att kliva upp för trappan.

Precis när hon lämnade vardagsrummet hörde hon ett konstigt skrapljud som kom från ytterdörren. Hennes första tanke var någon form av vild varelse som sniffade runt efter sopor, men ljudet var för precist, för noga övervägt.

Hjärtan dunkade när hon gick längs hallen på tysta fötter, ställde sig vid ytterdörren och pressade sitt öra mot den. Vad hon än trodde hon hade hört var det borta nu. Allt hon kunde höra var den skrikande vinden. Men något tvingade henne att öppna dörren.

Hon öppnade dörren och såg att det stod ljus, en lykta och tändstickor på tröskeln. Daniel måste ha kommit tillbaka och lämnat det till henne.