Sophie Love - För evigt och för alltid

"Gör oss redo för vad?" frågade Emily och smuttade på sin andra mugg ångande svart kaffe.

"Det är Memorial Day-paraden," sade Daniel.

Emily kom vagt ihåg att hon var på den paraden när hon var barn och ville se den igen, men hon hade redan fått tillräckligt med problem idag för att tillåta sig en resa.

”Jag har för mycket att göra här. Jag måste städa gästrummet.”

"Redan gjort," svarade Daniel. "Jag fixade rummet medan du var med hundarna."

”Gjorde du?” frågade Emily misstänksamt. "Bytte du ut handduken?"

Daniel nickade.

"Och mini-schampon?"

”Japp.”

"Och de små påsarna med kaffe och socker?"

Daniel höjde ett ögonbryn. ”Allt som behövde ersättas ersattes. Jag bäddade sängen - och innan du säger någonting, ja, jag vet hur man bäddar en säng, jag har bott ensam i flera år. Allt är klart för honom när han kommer tillbaka. Så kommer du till paraden?”

Emily skakade på huvudet. "Jag måste vara här när Mr Kapowski kommer tillbaka."

"Han behöver inte en barnvakt."

Emily bet sig i läppen. Hon var nervös över sin första gäst och desperat efter att göra ett bra jobb. Om hon inte klarade av detta, skulle hon återvända till New York med svansen mellan benen. Antagligen för att sova på Amys soffa, eller ännu värre, i mammans gästrum.

”Men vad händer om han behöver något. Fler kuddar? Eller—”

"—mer bananer?" avbröt Daniel avbröt med ett leende.

Emily suckade besegrat. Daniel hade rätt. Herr Kapowski förväntar sig inte att hon skulle vänta på honom. Om något skulle han förmodligen föredra att hon inte störde alltför mycket. Han var trots allt på semester. De flesta ville bara ha lugn och ro.

"Kom igen," uppmanade Daniel. Det blir kul.”

"Okej," sade Emily och vred sig. "Jag kommer."

*

Överallt Emily tittade såg hon amerikanska flaggor. Hennes vision hade blivit ett kalejdoskop av stjärnor och ränder, vilket fick henne att gapa av förundran. Flaggor hängde i varje butiksfönster, i vajrar från lyktstolpe till lyktstolpe. Det fanns till och med några på bänkarna. Och det var ingenting jämfört med antalet flaggor som viftades av förbipasserande. Alla som promenerade längs trottoaren tycktes ha en.

"Pappa," sade Emily och tittade upp på sin pappa. "Kan jag också få en flagga?"

Den långa mannen log ner mot henne. "Naturligtvis kan du få det, Emily Jane."

"Jag också, jag också!" ropade en liten röst.

Emily vände sig om för att se sin syster Charlotte. Hennes ljusa purpurfärgade halsduk var lindad runt hennes nacke, så osammanhängande med hennes stövlar med nyckelpigor på. Hon var bara ett litet barn som knappt kunde hålla balansen.

De följde efter sin pappa, båda flickorna i varsin hand, när de gick med honom tvärs över gatan och in i en liten butik som sålde hemgjorda pickles och maträtter i burkar.

"Men hej Roy." Damen bakom disken strålade. Sedan log hon mot de två små flickorna. "På semester?"

"Ingen gör Memorial Day som Sunset Harbor," svarade hennes pappa i sin lättsamma vänlighet. "Två flaggor till flickorna Karen."

Damen hämtade några flaggor bakom disken. "Varför gör vi det inte till tre?" sade hon. "Glöm inte dig själv!"

"Vad sägs om fyra?" sade Emily. "Vi får inte glömma mamma."

Roys käke stelnade och Emily visste direkt att hon hade sagt fel sak. Mamma skulle inte vilja ha en flagga. Mamma hade inte ens kommit med dem till Sunset Harbor för deras helgsemester. Det var bara dem tre. Igen. Det verkade vara dem tre allt oftare.

"Två duger," svarade hennes pappa lite hårt. "Det är bara till barnen."

Kvinnan bakom kassan räckte flickorna varsin flagga och hennes vänlighet ersattes av en generad typ av besvärlighet när hon insett att hon av misstag hade gått över en otalad, osynlig gräns.

Emily såg när hennes far betalade kvinnan och tackade henne, och hon noterade hur hans leende var framtvingat nu, hur hans hållning var styvare. Hon önskade att hon inte hade sagt något om mamma. Hon tittade på flaggan i sina vantar, och plötsligt kändes det som att det inte fanns något att fira.

Emily flämtade och fann sig tillbaka på Sunset Harbour high street med Daniel. Hon skakade på huvudet och slog bort de virvlande minnen. Detta var inte första gången hon upplevde en plötslig återkomst av ett förlorat minne, men upplevelsen chockade henne fortfarande.

"Är du okej?" sade Daniel och rörde lätt vid hennes arm oroat ansiktsuttryck.

"Ja," svarade Emily, men hennes röst lät bedövad. Hon försökte le men lyckades bara svagt höja munnen. Hon hade inte berättat för Daniel om hur hennes barndomsminnen återvände till henne i fragment; hon ville inte skrämma honom bort.

Emily bestämde sig för att inte låta de påträngande minnen förstöra hennes glädje och kastade sig själv in i firandet. Många år hade gått sedan hon var här senast, men Emily var fortfarande i vördnad av allt. Hon blev förundrad över hur den lilla staden firade och hängde på. En av de saker hon älskade mest med Sunset Harbor var dess traditioner. Hon hade en känsla av att Memorial Day skulle bli ytterligare en sak hon skulle älska.

"Hej, Emily!" ropade Raj Patel från andra sidan gatan. Han gick tillsammans med sin fru, Dr. Sunita Patel, två personer som Emily nu betraktade som vänner.

Emily vinkade till dem och sade sedan till Daniel: ”Åh, titta. Där är Birk och Bertha. Och är det lilla Katy i barnvagnen med Jason och Vanessa?” Hon pekade på ägaren till bensinstation och hans funktionshindrade fru. Bredvid dem stod deras son, brandmannen som hade räddat Emilys kök från branden. Han och hans fru hade nyligen fått sitt första barn, en tjej som hette Katy, och hade tagit en av Emilys herrelösa valpar som en gåva till henne. ”Vi borde gå och säga hej,” sade Emily och ville prata med sina vänner.

"Om en minut," sade Daniel och knuffade till henne med axeln. "Paraden kommer."

Emily tittade ner på gatan när det lokala gymnasiets marscherande band ställde sig upp, redo att börja. Trumman började slå och följdes snabbt av ljudet från mässingsinstrumenten som spelade "When the Saints Go Marching In." Emily tittade glatt när bandet marscherade förbi. Bakom dem fanns cheerleaders i matchande röda, vita och blå ensembler. De gjorde bakåtvolter och sparkade högt på vägen.

Därefter kom en trupp av ansiktsmålade dagisbarn, med knubbiga kind och mytologiska målningar. Emily kände ett sting av något när hon tittade på dem. Att ha barn hade aldrig varit en prioritet för henne - hon hade inte direkt stressat för att bli mamma med tanke på hur avskyvärt hennes förhållande till sig själv var - men nu, när hon såg barnen i paraden, insåg Emily att något hade förändrats inom henne. Det var en ny önskan, en liten längtan som drog i henne. Hon tittade på Daniel och undrade om det var något han också kände, om synen av de bedårande småbarnen fick honom att känna på samma sätt. Som alltid var hans uttryck oläslig.

Paraden fortsatte. Härnäst kom en grupp tuffa kvinnor från det lokala inlinederbyt som hoppade och åkte runt på sina inlines, följt av ett par personer på styltor och en stor flottör som bar en papier-mâché-replika av Abraham Lincoln-statyn.

"Emily, Daniel," sade en röst bakifrån. Det var borgmästare Hansen, flankerad av sin assistent, Marcella, som såg mer än lite hård ut. "Tycker du om våra lokala festligheter?" frågade Borgmästare Hansen. "Det är inte ditt första år om jag minns rätt, men det kanske är det första du kommer ihåg."

Han skratta oskyldigt, men Emily vred sig. Hon försökte sätta på sig ett lugnt och lyckligt ansiktsuttryck.

”Du har rätt. Tyvärr kommer jag inte ihåg att jag har kommit hit som barn, men jag trivs verkligen nu. Hur är det för dig, Marcella? ” tillade hon och försökte få bort uppmärksamheten från henne. "Är det ditt första år?"