StaVl Zosimov Premudroslovsky - PÅ DAGEN. Humoristisk sanning

© StaVl Zosimov Premudroslovsky, 2019

ISBN 978-5-0050-9054-6

Created with Ridero smart publishing system

Efter att jag skrev till min mamma: «Kom smult, hej mamma!», Gick jag i riktning mot mitt hungriga studievärde och tänkte:

– Vad är skillnaden mellan ryssar och amerikaner och européer?

– Och av det faktum att de lever och tänker logiskt, är vi abstrakta. – Jag svarade mig själv och gick vidare. Jag ville dricka – skrämmande och bita. Jag går, så jag går genom gränden i avståndet till det betongkaklade staketet för något industriföretag. Jag ser att det blir mörkt. Jag hör att på den andra sidan av staketet gör någon en tyst, men genomträngande, och inte kapabel att vissla. Jag svarade samma. Jag ser att en potatispåse flyger från något på den andra sidan av staketet, fylld med något på mig också. Jag studsade och väskan rörde avgången till en hund av en okänd ras, lämnade inte länge före mig. Jag gick upp till honom, undersökte honom nyfiken och, utan att misstänka eller tänka på någonting, kopplade honom, och där …, där?! Där var han packad tätt, till och med pressad med rökt korv. Utan att tänka på någonting, drog jag ut en, tog tag i påsen i Adams äpple och kastade den över axlarna, påskyndade jag med Ferrari-hastigheten mot mitt vandrarhem och förtärde den oförglömliga korvpinnen längs vägen.

Jag ville genast studera och leva.

Vad hände då?! Kuzma. Lee: han är en vissling, han är en potatispåse kastare, han är också en infödd av Syktyvkar och kom till sin vän och medbrottsling: en infödd i Aldyrbaguy-ravinen, gården «Ge mig att äta», vars roll jag spelade i fångenskap och inte talar ryska.

– Var är väskan? Frågade Kuzya.

– Och du kastade henne? – Den hebreiska kamrat besvarade frågan.

– Och du visslade?

– Och du..??

Sedan kommer en stum strid. Men ärligt talat, korven var bitter-tunn och välsmakande…

P.S.: Vi sålde påsens golv till familjen och översvämmades av ett hav av svill och dumhet… Sessionen fick ett slag…

Förra dagen, för att jag inte hade överlämnat sessionen, tog de mig in i de ryska styrkorna i Sovjetunionen, det vill säga i armén. Där på en månad glömde jag allt jag studerade i daghem, en dagis, i gymnasiet och i två yrkesskolor med antalet: sjuhundra åtta tusen niohundra fyrtiotre poäng tjugofyrahundradelar, som var till vänster om avenyn från skägget till den kala platsen, där tunnelbanan.

Vi står, så vi är nästan på tjänst vid ingången till den militära enheten och röker cigaretter vid ingången. Då var det en kris i vårt rastlösa land. Klockan var svår, cigaretter tre paket i månaden. Och vår del ligger bredvid den kollektiva gården «Bull yver» och det är sant. Så vi står och röker, och Baba Yaga kikar ut bakom ett träd. Visst, hennes namn var Jadwiga. Well. – vi tror, – en gammal kyckling och trots det drömmer vi om buskar med björnbär. Och hon skriker och avbryter våra tankar. Hon är döv och blind.

– Åh, soldater, svar, awww?!

– B, dåre, vad skriker du, gamla? Vi är åtta hundra och två centimeter bort från dig?! Bakom staketet!!

– Som?

– Bes! – svarade vakthavaren igen. – Vad behöver du, säga eller gå i morot?

– Jag, säger den väldigt gamla farmor. – du måste gå till försäljning, – och log, – en liten gris, Boryusenka. Jag kommer att lägga moonshine på bordet, till och med ge det till mig.

– Vad är det med dig nu? Jag frågade, en man som såg grisar bara i djurparken, men av någon anledning kallas de flodhästar.

– Som?

– Dras!! Vad tog med dig?? Upprepade jag med en röst.

– Jag kommer att ge dig lite fläsk … – utan att höra eller inte förstå min fråga, svarade den gamla.

– Hon, längs vägen, flyger agarisk fräck … – Jag föreslog framför mina kamrater.

– Och var bor du? – frågade en vän

– Och du kommer till byn och frågar Yadu, våra gator är dumma.

– Vad? Arsenik, eller vad? Jag ropade in i örat hennes, som i en mikrofon.

– Nej, min kära! Hehe.. Fråga Yad Vigu!!

– Och när ska jag komma? – frågade kamraten.

– Och i helgen, vid middagstid! Jag kommer inte bara mata honom. – svarade mormor och gick för att hämta pigga gröna buskar.

Efter att ha avslutat frågade jag en kollega.

– Kamerat, slaktade du grisar?

– Naturligtvis. Jag bodde i en kollektiv bondstad.

Söndagen har kommit. Vi flydde in i en AWOL genom stängslets bortre hörn. Vi nådde byn utan problem och det var inte svårt för oss att hitta hennes koja, särskilt eftersom det bara fanns fem hus i byn, och ett vandrarhem med vandrararbetare, sågverk. Kom betyder för henne. Och hon och brödsmulor och salt, och till och med goofern hittade. Vi åt naturlig mat och drack mer.

– Tja, gammal kvinna? – kamrat började. – var är grisen?

– Ja, han är en svin, älskad i ladan. svarade hon och gick in i rummet. Han tar ut en bunt på en halv meter. Det utvecklas och drar ett svärd från femte århundradet f.Kr., tydligen från åldern av. Rostigt, rostigt och handtag inslaget i elektrisk tejp.

– Här, mina söner, det här är min sena Joseph, tillbaka i första världskriget. När han var på en köttfabrik ockuperade han och skar alla: till och med kor och kyckling.

Jag kände mig orolig att titta på hennes Stakhanovsky, transparenta blick. En vän tog kniven från älskarinnan…

– Kom igen, berätta. – Var flockade det, A?

Hon förvandlar oss till ladan.

– Där, – säger, – Min älskade Borusenka.

Ärligt talat ser jag på den här Borusenka och mina ögon är bakom mina öron.

Hans koral sköts ned från brädorna med slitsar två för tre. Och från sprickans slitsar hänger vecken och stången i elastik. Tydligen är detta den smågris Boryushishche halvan av livet och ljuger inte.

– Åh, mina farar, jag går till kojan. – snutade mormor och täckte sin tandlösa mun med hörnen på en halsduk. – Och du är mer försiktig med boryusenka. Jag är den enda från mina släktingar. Det finns ingen annan, jag tar hand om honom från födseln. Adjö, min yachting boskap. Yyyyyyy!! – den gamla kvinnan grät och slutade omedelbart att gråta i ett fall och ändrade sin röst från knirrig till bas. – Och glöm inte, killar, jag har det till salu…

– Allt kommer att skrika, mormor!!! – Kameran uppmuntras och vände sig till mig. – Och du, min vän, hjälp mig, öppna porten.

Jag närmade mig snyggt och vände skivspelaren, grinden grumlade och grisen rörde inte ens örat. Sparkar jävel. Tja, min vän blev inte förvirrad direkt, och med all sin kraft, hur han skär en gris i ett nickel, drog halvvägs och klättrade. Ett nickel, storleken på en tallrik. Efter några sekunder öppnade grisen sitt högra öga och sedan det vänstra. Sedan följde en skrek, och en «mammut» med namnet Fighting hoppade på hans hovar som stickade ut ur magen, hans ben observerades inte.

Rikande med båda ögonen mot dolk och sedan räta ut de blå blonda pupillerna i olika riktningar, vändade grisen blicken mot kameran. Efter att hon kikade ögonen igen på dolkets handtag, rörde hon henne med en nickel: upp, ner; upp, ner, inriktade blickar på en kamrat och ryckte bort, så mycket att hela kärnan bara smuldrade in i en massa chips. Färsk gödsel stänkte under hans fötter och täckte upp ett par kycklingstrån och slog dem från en kråka, som nyfiken stirrade på vad som hände. Kamraten rusade redan mot trädgården, genom den ekonomiska babkin gården. Mammotgrisen som jag kämpar, fick snabbt upp överträdaren och sprider alla levande saker som hade uppehållstillstånd på denna gård. Mormor fastade sig vid fönstret och slätte ut sin snubbla näsa. Jag kramade mig åt sidan, bara förstenad.