Stieg Larsson - Män som hatar kvinnor

”Känner du till gamla arvsregler?” hade Henrik Vanger frågat.

”Det är väl inget jag har specialiserat mig på.”

”Jag förstår dig. Jag är också förvirrad. Birger och Gottfried var enligt familjetraditionen som hund och katt — legendariska konkurrenter om makten i och inflytandet över familjeföretaget. Maktkampen blev i flera avseenden en belastning som potentiellt hotade företagets överlevnad. Av den orsaken beslutade deras far — strax innan han dog — att skapa ett system där alla medlemmar i familjen skulle få en arvslott — en andel — i företaget. Det var säkert rätt tänkt, men det ledde till en situation där vi istället för att kunna plocka in kompetent folk och tänkbara partners utifrån fick en bolagsstyrelse bestående av familjemedlemmar med någon eller några procents röstandel.”

”Den regeln gäller än i dag?”

”Just det. Om någon familjemedlem vill sälja sin andel måste det ske inom familjen. Den årliga bolagsstämman samlar i dag ett femtiotal familjemedlemmar. Martin har drygt 10 procent av aktierna; jag har 5 procent eftersom jag har sålt ut till bland annat Martin. Min bror Harald äger 7 procent, men de flesta som kommer till bolagsstämman har bara en eller en halv procent.”

”Det hade jag faktiskt inte en aning om. Det låter medeltida på något sätt.”

”Det är helt vanvettigt. Det innebär alltså att om Martin i dag ska kunna driva en policy så måste han ägna sig åt omfattande lobbyverksamhet för att tillförsäkra sig stöd från åtminstone 20-25 procent av delägarna. Det är ett lapptäcke av allianser, fraktioner och intriger.”

Henrik Vanger fortsatte:

”Gottfried Vanger dog barnlös 1901. Eller, förlåt mig, han var far till fyra döttrar, men på denna tid räknades liksom inte kvinnorna. De hade andelar, men det var männen i familjen som utgjorde ägarintresset. Det var först då kvinnlig rösträtt infördes, en bra bit in på 1900-talet, som kvinnor också fick tillträde till bolagsstämman.”

”Liberalt.”

”Var inte ironisk. Det var en annan tid. Hur som helst — Gottfrieds bror Birger Vanger fick tre söner — Johan, Fredrik och Gideon Vanger — som alla föddes i slutet av 1800-talet. Gideon Vanger kan vi räkna bort; han sålde ut sin andel och emigrerade till Amerika, där vi fortfarande har en gren av familjen. Men Johan och Fredrik Vanger förvandlade bolaget till den moderna Vangerkoncernen.”

Henrik Vanger plockade fram ett fotoalbum och visade bilder på persongalleriet medan han berättade. Foton från början av det förra seklet visade två män med kraftiga hakor och vattenkammat hår som stirrade in i kameraobjektivet utan minsta antydan till leenden.

Johan Vanger var familjens snille, han utbildade sig till ingenjör och utvecklade verkstadsindustrin med flera nya uppfinningar som han patenterade. Stål och järn blev basen i koncernen, men företaget expanderade också till andra områden, som textil. Johan Vanger dog 1956 och hade då tre döttrar — Sofia, Märit och Ingrid — som var de första kvinnor som fick automatiskt tillträde till koncernens bolagsstämma.

”Den andre brodern, Fredrik Vanger, var min far. Han var affärsmannen och industriledaren som omvandlade Johans uppfinningar till inkomster. Min pappa dog så sent som 1964. Han var aktiv i företagsledningen ända fram till sin död, även om han redan på 1950-talet överlät den dagliga ledningen på mig.

Det var precis som med generationen dessförinnan — fast tvärtom. Johan Vanger fick bara döttrar.” Henrik Vanger visade bilder av storbystade kvinnor med bredbrättade hattar och solparasoller. ”Och Fredrik — min pappa — fick bara söner. Vi blev sammanlagt fem bröder. Det var Richard, Harald, Greger, Gustav och jag.”

För att ha minsta chans att kunna hålla isär alla familjemedlemmar ritade Mikael upp ett familjeträd på några hoptejpade A4-ark. Han fetade namnen på de familjemedlemmar som hade varit närvarande på Hedeby ö vid familjemötet 1966, och därmed åtminstone teoretiskt kunde ha haft något med Harriet Vangers försvinnande att göra.

Mikael struntade i barn under tolv år — han utgick ifrån att vad som än hade hänt Harriet Vanger så måste han sätta en gräns för vad som var rimligt. Efter ett kort övervägande strök han även Henrik Vanger — om patriarken hade haft något med sin brors sondotters försvinnande att göra tillhörde hans agerande de senaste trettiosex åren det psykopatologiska fältet. Även Henrik Vangers mor, som 1966 hade befunnit sig i den aktningsvärda åldern av åttioett år, borde rimligen kunna avfärdas. Kvar fanns tjugotre familjemedlemmar som enligt Henrik Vanger borde ingå i gruppen ”misstänkta”. Sju av dessa hade sedan dess avlidit och några hade uppnått en respektingivande hög ålder.

Mikael var dock inte beredd att utan vidare svälja Henrik Vangers övertygelse om att en familjemedlem låg bakom Harriets försvinnande. Till listan av misstänkta måste en rad andra personer fogas.

Dirch Frode hade börjat arbeta som Henrik Vangers advokat våren 1962. Och vid sidan av herrskapet — vilka hade varit tjänstefolk då Harriet försvann? Den nuvarande ”gårdskarlen” Gunnar Nilsson — alibi eller inte — hade varit nitton år gammal, och hans pappa Magnus Nilsson hade i allra högsta grad varit närvarande på Hedebyön, liksom konstnären Eugen Norman och prästen Otto Falk. Var Falk gift? Östergårdsbonden Martin Aronsson, liksom sonen Jerker Aronsson, hade funnits på ön och i Harriet Vangers närhet under hennes uppväxt — vilket förhållande hade de till varandra? Var Martin Aronsson gift? Fanns ytterligare personer på gården?

[Possibly a table or diagram missing]

När Mikael började skriva upp alla namn ökade gruppen till ett fyrtiotal personer. Slutligen kastade han frustrerat ifrån sig tuschpennan. Klockan hade hunnit bli halv fyra på morgonen och termometern visade stadigt minus 21 grader. Det verkade bli en långvarig köldknäpp. Han längtade till sin säng på Bellmansgatan.

Mikael Blomkvist vaknade klockan nio på onsdagsmorgonen av att Telia knackade på dörren för att installera ett telefonjack och ADSL-modem. Klockan elva var han uppkopplad och kände sig inte längre helt yrkesmässigt handikappad. Däremot var telefonen fortfarande tyst. Erika hade inte besvarat hans samtal på en vecka. Hon måste verkligen vara arg. Han började också känna sig som en tjurskalle och vägrade att ringa till hennes kontor; så länge han ringde till hennes mobil kunde hon se att det var han och själv välja om hon ville svara eller inte. Vilket hon alltså inte ville.

Han startade i alla fall mailprogrammet och tittade igenom de dryga 350 mail som hade skickats till honom den senaste veckan. Ett dussin mail sparade han, resten var spam eller mailinglistor som han prenumererade på. Det första mail han öppnade var från ‹demokrat88@yahoo.com› och innehöll texten HOPPAS DU FÅR SUGA KUUUK PÅ KÅKEN JÄVLA KOMUNISTSVIN. Mikael arkiverade mailet i en folder med rubriken Intelligent kritik .

Han skrev en kort text till ‹Erika.berger@millennium.se›.

[Hej Ricky. Jag antar att du är mördande arg på mig eftersom du inte ringer tillbaka. Jag vill bara meddela att jag nu har fått nätet inkopplat och finns tillgänglig på mailen när du känner för att förlåta mig. Hedeby är för övrigt ett rustikt ställe väl värt ett besök./M.]

Vid lunchtid tog han sin iBook i väskan och promenerade upp till Susannes Brokafé, där han parkerade sig vid sitt vanliga hörnbord. När Susanne serverade honom kaffe och smörgås tittade hon nyfiket på datorn och undrade vad han arbetade med. Mikael använde för första gången sin cover story och förklarade att han var anställd av Henrik Vanger för att skriva en biografi. De utbytte artigheter. Susanne uppmanade Mikael att kolla med henne när han var redo för de verkliga avslöjandena.