Stieg Larsson - Män som hatar kvinnor

De hade träffats på en fest hos gemensamma bekanta. Både han och Erika studerade andra året på journalisthögskolan och hade fasta förhållanden på var sitt håll. Under kvällen hade de börjat provocera varandra mer än lovligt. Flirtandet hade kanske börjat som ett skämt — han var inte säker — men innan de skildes hade de växlat telefonnummer. De visste båda att de skulle hamna i säng med varandra och inom en vecka förverkligade de planerna bakom ryggen på sina respektive.

Mikael var säker på att det inte handlade om kärlek — åtminstone inte kärlek av det traditionella slag som leder till gemensam bostad, amorteringar, julgran och barn. Vid några tillfällen på 1980-talet, då de inte haft andra förhållanden att ta hänsyn till, hade de resonerat om att flytta ihop. Han hade velat det. Men Erika hade alltid backat ur i sista stund. Hon sa att det inte skulle fungera och att de inte skulle riskera att förstöra relationen genom att också gå och bli kära i varandra.

De var överens om att deras förhållande handlade om sex eller möjligen sexuell galenskap, och Mikael hade ofta undrat om det var möjligt att bli mer uppfylld av vanvettig åtrå till en kvinna än vad han kände inför Erika. Det var helt enkelt så att de fungerade ihop. De hade en relation som var lika beroendeframkallande som heroin.

Ibland träffades de så ofta att det kändes som om de var ett par, ibland kunde det dröja veckor och månader mellan gångerna. Men liksom alkoholister efter en vit period dras till Systembolaget återvände de alltid till varandra för att få mer.

Det fungerade naturligtvis inte. Ett sådant förhållande var som gjort för att skapa smärta. Både han och Erika hade hänsynslöst lämnat svikna löften och förhållanden bakom sig — hans eget äktenskap hade kollapsat därför att han inte kunde hålla sig borta från Erika. Han hade aldrig ljugit om relationen till Erika inför sin hustru Monica, men hon hade trott att den skulle ta slut när de gifte sig och dottern föddes och Erika i nästan samma veva gifte sig med Greger Beckman. Han hade också trott det, och under de första åren av äktenskapet hade han bara träffat Erika rent yrkesmässigt. Sedan hade de startat Millennium och inom loppet av någon vecka hade alla föresatser rasat och en sen kväll hade de haft våldsamt sex på hennes skrivbord. Det hade lett till en plågsam period, där Mikael ville leva med sin familj och se sin dotter växa upp samtidigt som han hjälplöst drogs till Erika som om han inte kunde kontrollera sina handlingar. Vilket han naturligtvis hade kunnat göra om han velat. Precis som Lisbeth Salander hade gissat var det hans ständiga otrohet som gjorde att Monica bröt upp.

Underligt nog tycktes Greger Beckman helt och hållet acceptera deras förhållande. Erika hade alltid varit öppen med sin relation till Mikael och hon hade omedelbart berättat när de hade återupptagit den. Kanske fordrades det en konstnärssjäl för att klara detta, en människa som var så upptagen av sitt eget skapande, eller möjligen bara självupptagen, att han inte reagerade då hustrun sov hos en annan man — till och med delade upp semestern så att hon kunde tillbringa en och annan vecka med sin älskare i hans sommarstuga i Sandhamn. Mikael tyckte inte särskilt bra om Greger och hade aldrig förstått Erikas kärlek till honom. Men han var glad att han accepterade att hon kunde älska två män samtidigt.

Dessutom misstänkte han att Greger såg sin frus förhållande till Mikael som en extra krydda i deras eget äktenskap. Men de hade aldrig diskuterat saken.

Mikael kunde inte somna och vid fyratiden gav han upp. Han satte sig i köket och läste än en gång domen från början till slut. Med facit i hand kunde han känna att det nästan funnits något ödesbestämt över mötet på Arholma. Han hade aldrig blivit på det klara med om Robert Lindberg hade avslöjat Wennerströms svindel bara för att berätta en god historia mellan skål och rufftak eller om han verkligen hade velat att den skulle bli offentlig.

Spontant misstänkte Mikael det första alternativet, men det kunde lika gärna vara så att Robert av högst privata eller affärsmässiga skäl ville tillfoga Wennerström skada och helt enkelt grep tillfället i flykten när han hade en tam journalist ombord. Robert hade inte varit mera onykter än att han i berättelsens avgörande ögonblick spänt ögonen i Mikael och fått honom att uttala de magiska ord som innebar att Robert förvandlades från pratkvarn till anonym källa. Därmed spelade det för Roberts del ingen roll vad han berättade; Mikael skulle aldrig kunna röja hans identitet som uppgiftslämnare.

En sak var Mikael dock helt på det klara med. Om mötet på Arholma hade varit arrangerat av en konspiratör i syfte att fånga Mikaels uppmärksamhet så hade Robert inte kunnat göra en bättre insats. Men mötet på Arholma hade varit en slump.

Robert var omedveten om vidden av Mikaels förakt för människor som Hans-Erik Wennerström. Efter mångåriga studier i ämnet var Mikael övertygad om att det inte existerade en enda bankdirektör eller känd företagsledare som inte också var en fähund.

Mikael hade aldrig hört talas om Lisbeth Salander och var lyckligt ovetande om hennes avrapportering tidigare under dagen, men om han hade lyssnat till den skulle han ha nickat instämmande då hon fastslog att hans uttalade avsky för räknenissar inte var ett utslag av någon politisk vänsterradikalism. Mikael var inte politiskt ointresserad men han betraktade politiska ismer med största misstänksamhet. I det enda riksdagsval då han hade röstat — 1982 — hade han med föga övertygelse valt socialdemokraterna, helt enkelt därför att inget i hans ögon kunde vara sämre än ytterligare tre år med Gösta Bohman som finansminister och Thorbjörn Fälldin, eller möjligen Ola Ullsten, som statsminister. Följaktligen hade han utan större entusiasm röstat på Olof Palme och istället fått ett statsministermord och Bofors och Ebbe Carlsson.

Mikaels förakt för ekonomireportrar berodde på något i hans eget tycke så enfaldigt som moral. Ekvationen var i hans ögon enkel. En bankdirektör som slarvar bort hundra miljoner i huvudlösa spekulationer ska inte få behålla sitt jobb. En företagsledare som ägnar sig åt skalbolagsaffärer ska buras in. En fastighetsägare som tvingar ungdomar att betala svarta pengar för en etta med dass ska hängas ut och bespottas.

Mikael Blomkvist menade att det var ekonomijournalistens uppdrag att granska och avslöja de finanshajar som skapade räntekriser och spekulerade bort småsparares kapital i vansinniga dot.com-härvor. Han menade att det journalistiska uppdraget egentligen handlade om att granska företagsledare med samma obarmhärtiga nit som politiska reportrar bevakar minsta snedsteg bland ministrar och riksdagsmän. Det skulle aldrig falla en politisk reporter in att ge en partiledare ikonstatus och Mikael kunde inte för sitt liv begripa varför så många ekonomireportrar på landets viktigaste massmedia behandlade mediokra finansvalpar som om de vore rockstjärnor.

Denna i ekonomireportrarnas värld något egensinniga hållning hade gång på gång fört honom i högljudd konflikt med mediekollegor, bland vilka inte minst William Borg kommit att bli en oförsonlig fiende. Mikael hade stuckit ut hakan och kritiserat sina kollegor för att svika sitt uppdrag och springa finansvalparnas ärenden. Rollen som samhällskritiker hade visserligen gett Mikael status och förvandlat honom till obekväm gäst i TV-soffor — det var han som inbjöds att kommentera då någon direktör ertappades med fallskärm i miljardklassen — men det hade också skänkt honom en trogen skara bittra fiender.

Mikael hade ingen svårighet att föreställa sig att champagneflaskor hade korkats upp på vissa redaktioner under aftonen.