Stieg Larsson - Män som hatar kvinnor

P.S. Vem är hon?]

Från ‹Mikael.Blomkvist@millennium.se›

Till ‹Erika.berger@millennium.se›:

[För det första: Du kan vara helt övertygad om att Henrik inte kommer att dra sig ur. Men han har haft en svår hjärtattack och jobbar bara en stund varje dag och jag gissar att kaoset efter Martins död och Harriets återuppståndelse tar alla hans krafter.

För det andra: Millennium kommer att överleva. Jag jobbar på vårt livs viktigaste reportage och när vi publicerar det kommer vi att sänka Wennerström för gott.

För det tredje: Mitt liv är upp och ned just nu, men du och jag och Millennium — ingenting har förändrats. Lita på mig. Puss/Mikael.

P.S. Jag ska presentera er så fort tillfälle ges. Hon kommer att sätta myror i huvudet på dig.]

När Lisbeth Salander kom ut till Sandhamn mötte hon en orakad och hålögd Mikael Blomkvist, som gav henne en snabb kram och bad henne att sätta på kaffe och vänta medan han avslutade något i texten.

Lisbeth såg sig omkring i hans stuga och konstaterade nästan omedelbart att hon trivdes. Huset stod direkt på en brygga, med vattnet två meter från dörren. Det var bara 6 x 5 meter, men så högt i tak att ett sovloft rymdes i toppen av en spiraltrappa. Hon kunde stå raklång — Mikael var tvungen att huka sig några centimeter. Hon inspekterade sängen och konstaterade att den var bred nog att rymma dem båda.

Stugan hade ett stort fönster mot vattnet, alldeles intill ytterdörren. Där fanns Mikaels köksbord som också fungerade som arbetsbord. På väggen vid arbetsbordet fanns en hylla med en cd-spelare och en stor samling Elvis Presley blandat med hårdrock, vilket inte var Lisbeths förstahandsval av musik.

I ett hörn stod en täljstenskamin med glasad front. I övrigt bestod möblemanget bara av ett stort väggfast kläd- och linneskåp och en diskbänk, som även fungerade som tvättalkov, bakom ett duschdraperi. Vid diskbänken fanns ett litet fönster mot stugans sida. Under spiraltrappan hade han byggt ett avskilt utrymme för en mulltoalett. Hela stugan var inredd som kajutan i en båt, med fiffiga stuvfack.

I sin personundersökning om Mikael Blomkvist hade hon slagit fast att han hade renoverat stugan och snickrat ihop inredningen själv — en slutsats hämtad från kommentarer från en bekant som skickat honom e-post efter ett besök i Sandhamn, och som imponerats av hans händighet. Allting var välstädat, anspråkslöst och enkelt, nästan spartanskt. Hon förstod varför han älskade stugan i Sandhamn så mycket.

Efter två timmar lyckades hon distrahera Mikael till den grad att han frustrerad stängde datorn, rakade sig och tog henne på en guidad rundtur i Sandhamn. Vädret var regnigt och blåsigt och de landade strax på värdshuset. Mikael berättade vad han hade skrivit och Lisbeth gav honom en cd-skiva med uppdateringar från Wennerströms dator.

Sedan drog hon hem honom till loftet och lyckades få av honom kläderna och distraherade honom ytterligare. Hon vaknade sent på natten av att hon var ensam i sängen och tittade ned från loftet och såg honom sitta böjd över sin dator. Hon låg länge med huvudet lutat i handen och betraktade honom. Han verkade lycklig, och själv kände hon sig plötsligt besynnerligt tillfreds med tillvaron.

Lisbeth stannade bara i fem dagar innan hon åkte tillbaka till Stockholm för ett jobb som Dragan Armanskij desperat ringt om. Hon ägnade elva arbetsdagar åt uppgiften, avrapporterade och åkte ut till Sandhamn igen. Papperstraven med utprintade sidor vid Mikaels iBook hade vuxit.

Den här gången stannade hon i fyra veckor. De utvecklade en rutin. De klev upp klockan åtta och åt frukost och umgicks någon timme. Därefter arbetade Mikael intensivt till sent på eftermiddagen, då de gick en promenad och pratade med varandra. Lisbeth tillbringade merparten av dagarna i sängen, där hon antingen läste böcker eller surfade på nätet via Mikaels ADSL-modem. Hon undvek att störa Mikael under dagarna. De åt middag ganska sent och först därefter tog Lisbeth initiativet och tvingade upp honom till sovloftet, där hon såg till att han ägnade henne all tänkbar uppmärksamhet.

Lisbeth upplevde det som om hon befann sig på sitt livs första semester.

Krypterad e-post från ‹Erika.berger@millennium.se›

Till ‹Mikael.Blomkvist@millennium.se›:

[Hej M. Det är officiellt nu. Janne Dahlman har sagt upp sig och börjar på Finansmagasinet Monopol om tre veckor. Jag har gjort dig till viljes och inte sagt någonting och alla går omkring och spelar apspel. E.

PS. Alla verkar i alla fall ha roligt. Henry och Lotta hade ett gräl där de slängde saker på varandra för ett par dagar sedan. De har drivit med Dahlman så grovt att jag inte begriper hur han kan undgå att inse att det är en fejk.]

Från ‹Mikael.Blomkvist@millennium.se›

Till ‹Erika.berger@millennium.se›:

[Önska honom lycka till och låt honom gå. Men lås in bordssilvret. Puss kram/M.]

Från ‹Erika.berger@millennium.se›

Till ‹Mikael.Blomkvist@millennium.se›:

[Jag står utan redaktionssekreterare två veckor innan vi ska gå i press, och min undersökande journalist sitter i Sandhamn och vägrar prata med mig. Micke, jag går på knäna. Kan du rycka in?

/Erika]

Från ‹Mikael.Blomkvist@millennium.se›

Till ‹Erika.berger@millennium.se›:

[Håll ut ett par veckor till, sedan är vi i hamn. Och börja planera för att decembernumret kommer att bli olikt allt annat vi gjort. Min text kommer att ligga på omkring 40 sidor i tidningen. M.]

Från ‹Erika.berger@millennium.se›

Till ‹Mikael.Blomkvist@millennium.se›:

[40 SIDOR!!! Är du inte riktigt normal?]

Från ‹Mikael.Blomkvist@millennium.se›

Till ‹Erika.berger@millennium.se›:

[Det blir ett temanummer. Jag behöver tre veckor till. Kan du göra följande: (1) inregistrera ett förlag med namnet Millennium, (2) skaffa fram ett ISBN-nummer, (3) be Christer knåpa ihop en snygg logga för vårt nya bokförlag och (4) leta rätt på ett bra tryckeri som kan göra pocketformat snabbt och billigt. Och förresten, vi kommer att behöva kapital för att trycka vår första bok. Puss/Mikael]

Från ‹Erika.berger@millennium.se›

Till ‹Mikael.Blomkvist@millennium.se›:

[Temanummer. Bokförlag. Pengar. Yes master. Något annat du vill att jag ska göra? Dansa naken på Slussplan?/E.

P.S. Jag förmodar att du vet vad du gör. Men vad gör jag med Dahlman?]

Från ‹Mikael.Blomkvist@millennium.se›

Till ‹Erika.berger@millennium.se›:

[Gör ingenting med Dahlman. Låt honom gå. Monopol kommer inte att överleva länge. Ta in mera frilansmaterial till det här numret. Och anställ en ny redaktionssekreterare, för böveln./M.

P.S. Jag vill väldigt gärna se dig naken på Slussplan. D.S.]

Från ‹Erika.berger@millennium.se›

Till ‹Mikael.Blomkvist@millennium.se›:

[Slussplan — in your dreams. Men vi har alltid anställt tillsammans.

/Ricky]

Från ‹Mikael.Blomkvist@millennium.se›

Till ‹Erika.berger@millennium.se›:

[Och vi har alltid varit överens om vem vi ska anställa. Det är vi även denna gång, vem du än väljer. Vi kommer att nita Wennerström. Det är hela storyn. Låt mig bara få avsluta i fred./M.]