Stieg Larsson - Flickan som lekte med elden

”Okej.”

”Han hoppade av i Spanien och arrangerade ett spår som tycktes leda till Portugal och eventuellt till en båtolycka. Han lade också ut spår som pekade på att han flytt till USA. I själva verket valde han att hoppa av i det mest osannolika landet i Europa. Han tog sig till Sverige där han kontaktade Säkerhetspolisen och sökte asyl. Vilket faktiskt var ganska klokt tänkt eftersom sannolikheten att en dödspatrull från KGB eller GRU skulle söka honom här var närmast obefintlig.”

Gunnar Björck tystnade.

”Och?”

”Vad ska regeringen göra om en av Sovjets verkliga toppspioner plötsligt hoppar av och söker politisk asyl i Sverige? Det här var precis då vi fått en borgerlig regering, faktiskt ett av de allra första ärenden som vi fick dra med den nytillträdde statsministern. De där politiska hararna försökte förstås bli av med honom illa kvickt, men de kunde ju inte gärna skicka hem honom till Sovjet – det skulle ha blivit en skandal av otroliga mått. Istället försökte man skicka honom vidare till USA eller England, men Zalachenko vägrade. Han tyckte inte om USA och han ansåg att England var ett av de länder där Sovjet hade agenter på allra högsta nivå inom underrättelsetjänsten. Han ville inte åka till Israel, för han tyckte inte om judar. Alltså hade han bestämt sig för att bosätta sig i Sverige.”

Det hela lät så osannolikt att Mikael undrade vagt om Gunnar Björck drev med honom.

”Så han stannade i Sverige?”

”Exakt.”

”Och det här har aldrig blivit känt?”

”I många år var det en av de bäst bevarade militära hemligheterna i Sverige. Saken var ju den att vi hade en enorm nytta av Zalachenko. Under en period i slutet av 1970-talet och början av 1980- talet var han juvelen i kronan bland avhoppare, även vid en internationell jämförelse. Aldrig tidigare hade en operativ chef för ett av GRU: s elitkommandon hoppat av.”

”Han kunde alltså sälja information?”

”Just det. Han spelade sina kort väl och portionerade ut informationen där den gynnade honom bäst. Tillräcklig information för att vi skulle kunna identifiera en agent i Natohögkvarteret i Bryssel. En illegal agent i Rom. En kontaktman för en spionring i Berlin. Namnen på lejda mördare han anlitat i Ankara eller Aten. Han kunde inte så mycket om Sverige, men hade däremot information om operationer i utlandet, som vi i vår tur kunde portionera ut och få gentjänster för. Han var en guldgruva.”

”Ni började med andra ord samarbeta med honom.”

”Vi gav honom en ny identitet, allt vi behövde var att tillhandahålla ett pass och lite pengar så skötte han sig själv. Det var exakt det han var tränad att göra.”

Mikael satt tyst en stund och smälte informationen. Sedan tittade han upp på Björck.

”Du ljög för mig förra gången jag var här.”

”Jaså?”

”Du påstod att du träffade Bjurman i Polisens skytteklubb på 1980-talet. I själva verket träffade du honom långt tidigare.”

Gunnar Björck nickade eftertänksamt.

”Det var en automatisk reaktion. Det är sekretessbelagt och jag hade ingen anledning att gå in på hur jag och Bjurman träffades. Det var först då du frågade om Zala som jag gjorde kopplingen.”

”Berätta vad som hände.”

”Jag var 33 år och hade arbetat på Säk i tre år. Bjurman var 26 år och nyutexaminerad. Han hade fått jobb som handläggare av vissa juridiska ärenden på Säpo. Det handlade egentligen om en praktikplats. Bjurman kommer från Karlskrona och hans pappa arbetade inom den militära underrättelsetjänsten.”

”Och?”

”Både jag och Bjurman var egentligen helt okvalificerade för att ta hand om en sådan som Zalachenko, men han tog kontakt på själva valdagen 1976. Det fanns knappt en kotte i polishuset – alla var antingen lediga eller i tjänst på bevakningsuppdrag och liknande. Och just det ögonblicket valde Zalachenko att gå in på Norrmalms polisstation och förklara att han sökte politisk asyl och att han ville tala med någon inom Säkerhetspolisen. Han uppgav inget namn. Jag hade jouren och trodde att det var ett vanligt flyktingärende så jag tog med mig Bjurman som handläggare. Vi träffade honom på Norrmalms polisstation.”

Björck gnuggade sig i ögonen.

”Där satt han och berättade lugnt och sakligt vad han hette, vem han var och vad han arbetade med. Bjurman förde anteckningar. Efter en stund insåg jag vad jag hade framför mig och höll ju på att smälla av. Så jag avbröt samtalet och tog med mig Zalachenko och Bjurman snabbt som fan från den öppna polisen. Jag visste inte vad jag skulle göra, så jag bokade ett rum på Hotel Continental mitt emot Centralstationen och stuvade in honom. Jag lät Bjurman sitta barnvakt medan jag gick ned till receptionen och ringde min chef.” Han skrattade plötsligt. ”Jag har ofta tänkt på att vi betedde oss som totala amatörer. Men det var så det var.”

”Vem var din chef?”

”Det spelar ingen roll. Jag tänker inte namnge fler personer.”

Mikael ryckte på axlarna och lät saken glida förbi utan argumentation.

”Både jag och min chef insåg att det handlade om största möjliga sekretess och att blanda in så få som möjligt. I synnerhet Bjurman skulle aldrig ha haft något med ärendet att göra – det var högt över hans nivå – men eftersom han redan kände till hemligheten var det bättre att behålla honom än att inviga någon ny. Och jag antar att samma resonemang gällde för en junior som jag. Sammanlagt var vi sju personer med anknytning till Säkerhetspolisen som visste om Zalachenkos existens.”

”Hur många känner till den här historien?”

”Mellan 1976 och fram till början av 1990-talet … allt som allt ungefär tjugo personer i regeringen, högsta militärledningen och inom Säpo.”

”Och efter början av 1990-talet?”

Björck ryckte på axlarna.

”I samma ögonblick som Sovjet föll blev han ointressant.”

”Men vad hände efter att Zalachenko kom till Sverige?”

Björck var tyst en så lång stund att Mikael började skruva på sig.

”Om jag ska vara ärlig … Zalachenko blev en succé och vi som var inblandade byggde våra karriärer på det. Missförstå mig inte, det var också ett heltidsarbete. Jag blev utsedd till Zalachenkos mentor i Sverige och under de första tio åren träffades vi om inte dagligen så åtminstone ett par gånger i veckan. Det här var under de viktiga åren då han var full av färsk information. Men det handlade lika mycket om att hålla rätt på honom.”

”Hur menar du?”

”Zalachenko var en hal jävel. Han kunde vara otroligt charmerande, men han kunde också vara helt paranoid och galen. Han missbrukade periodvis alkohol och då blev han våldsam. Det var mer än en gång som jag fick göra nattliga utryckningar för att reda upp någon historia som han trasslat in sig i.”

”Till exempel …”

”Till exempel att han gick på krogen och hamnade i dispyt med någon och spöade skiten ur två vakter som försökte lugna ned honom. Det här var en ganska liten och spenslig karl, men han hade en otroligt kompetent närstridsutbildning som han dessvärre demonstrerade vid olyckliga tillfällen. Vid ett tillfälle fick jag kvittera ut honom från polisen.”

”Det låter som om han var galen. Han riskerade ju att dra uppmärksamheten till sig. Det låter inte särskilt professionellt.”

”Men det var så han var. Han hade inte begått brott i Sverige och var ju inte gripen eller arresterad på något sätt. Vi försåg honom med svenskt pass och id-kort och ett svenskt namn. Och han hade en bostad som Säkerhetspolisen betalade för i en förort till Stockholm. Han fick också lön från Säkerhetspolisen för att ständigt stå till förfogande. Men vi kunde inte förbjuda honom att gå på krogen eller att trassla in sig i kvinnoaffärer. Vi kunde bara städa upp efter honom. Det var min uppgift fram till 1985 då jag fick en ny tjänst och en efterträdare tog över som Zalachenkos handledare.”