Lars Kepler - Paganinikontraktet

– Min stolthet … det har varit att lilla Viola föddes här i Sverige. Hon hade ett fint rum med rosa lampa i taket, leksaker och dockor, hon gick i skolan, tittade på Pippi Långstrump … Jag vet inte om du kan förstå det, men jag har varit stolt över att hon aldrig behövt vara hungrig eller rädd. Inte som vi … som jag och Penelope som vaknar på nätterna, beredda på att någon ska komma in och vara dum.

Hon tystnar och viskar sedan:

– Viola har bara varit glad och …

Claudia lutar sig fram, döljer sitt ansikte i båda händerna och gråter sakta. Joona lägger en hand mjukt på hennes rygg.

– Jag ska gå nu, säger hon fortfarande gråtande.

– Det är ingen brådska.

Hon lugnar sig, men sedan förvrids ansiktet i gråt igen.

– Har ni pratat med Penelope? frågar hon.

– Vi har inte fått tag på henne, svarar Joona lågt.

– Säg att jag vill att hon ringer för …

Hon avbryter sig själv, ansiktet bleknar igen och sedan tittar hon upp igen.

– Jag har bara tänkt att hon inte vill svara när jag ringer för att jag … jag var … jag sa en hemsk sak, men jag menade inte någonting, jag menade inte …

– Vi har påbörjat sökandet efter Penelope och Björn Almskog med helikopter, men …

– Snälla, säg att hon lever, viskar hon till Joona. Säg det, Joona Linna.

Joonas käkmuskler spänns medan han stryker Claudia över ryggen och säger:

– Jag kommer att göra allt jag kan för att …

– Hon lever, säg det, avbryter Claudia. Hon måste leva.

– Jag ska hitta henne, säger Joona. Jag vet att jag kommer att hitta henne.

– Säg att Penelope lever.

Joona tvekar och möter sedan Claudias mörka blick, några blixtsnabba tankar sveper genom hans hjärta, de länkas samman i flyktiga kombinationer, och plötsligt hör han sig själv svara:

– Hon lever.

– Ja, viskar Claudia.

Joona slår ner blicken, han får inte längre tag i de tankar som för några sekunder sedan passerade genom hans medvetande, som fick honom att ändra sig och svara Claudia att hennes äldsta dotter är vid liv.

Joona följer Claudia Fernandez till den väntande taxin, hjälper henne in och står sedan kvar på vändplatsen tills bilen har försvunnit innan han börjar leta igenom fickorna efter sin telefon. När han inser att han måste ha glömt den någonstans skyndar han tillbaka till den rättsmedicinska avdelningen, går snabbt in på Nålens kontor, tar telefonen från basstationen, sätter sig på skrivbordsstolen, slår numret till Erixon och väntar medan signalerna går fram.

– Låt folk sova, svarar Erixon. Det är faktiskt söndag i dag.

– Erkänn att du är på båten.

– Jag är på båten, erkänner Erixon.

– Så det fanns ingen sprängladdning, säger Joona.

– Inte i gängse mening – men du hade rätt. Den hade kunnat explodera när som helst.

– Vad menar du?

– Isoleringen på kablarna är rejält skadad på ett ställe, det ser ut som en klämskada … metallen är inte i kontakt för då skulle säkringen gå, men den är blottad … och när man startar maskinen så kommer det ganska snart uppstå en elektrisk överladdning … med ljusbågar.

– Vad händer då?

– De här ljusbågarna har en temperatur på mer än 3 000 grader och de skulle sätta fjutt på en gammal stolsdyna som någon hade tryckt in där, fortsätter Erixon. Och sedan skulle elden ledas fram till slangen från bränslepumpen och …

– Ett snabbt förlopp?

– Alltså … ljusbågen kan nog ta tio minuter på sig, kanske mer … men sedan går det ganska fort – eld, mer eld, explosion – båten blir nästan omedelbart vattenfylld och sjunker i havet.

– Det hade ganska snart blivit en brand och en explosion om båten hade haft motorn igång?

– Ja, men det behöver inte vara anlagt, säger Erixon.

– Så kablarna kan vara skadade av en tillfällighet? Och stolsdynan bara råkat hamna där?

– Utan tvekan, svarar han.

– Men du tror inte det? frågar Joona.

– Nej.

Joona tänker på båten som hittades drivande på Jungfrufjärden, harklar sig och säger sedan fundersamt:

– Om mördaren gjorde det här …

– Så är det ingen vanlig mördare, fyller Erixon i.

Joona upprepar tanken för sig själv, han säger sig att det inte är någon vanlig mördare de har att göra med. Vanliga mördare handlar i affekt även om de har planerat dådet. Det är alltid stora känslor med i spelet och mordet har oftast ett hysteriskt inslag. Först efteråt brukar planen utformas, försöken att dölja spåren och konstruera alibin. Men denna gång tycks gärningsmannen ha följt en avancerad strategi redan från början.

Och ändå gick något fel.

Joona stirrar framför sig en stund och skriver sedan Viola Fernandez på det översta arket på Nålens anteckningsblock. Han ringar in hennes namn och skriver sedan Penelope Fernandez och Björn Almskog under. De båda kvinnorna är systrar. Penelope och Björn har en fast relation. Björn äger båten. Viola frågade om hon fick följa med och gick ombord i sista stund.

Vägen är lång till att kartlägga motiven bakom mordet. Joona vet att han nyligen tänkte att Penelope Fernandez var vid liv. Det hade inte bara varit en förhoppning eller ett försök att skänka tröst. Det hade varit en aning, men inte heller mer. Han hade fångat tanken i flykten, men i samma stund tappat greppet om den.

Om man följde Riksmordskommissionens metodstöd så skulle misstankarna genast riktas mot Violas pojkvän och möjligtvis mot Penelope och Björn eftersom de befann sig på båten. Alkohol och andra droger borde vara inblandade. Kanske blev det bråk, ett allvarligt svartsjukedrama. Leif G.W. Persson kommer snart att sitta i en tevesoffa och säga att gärningsmannen är någon i Violas närhet, antagligen en pojkvän eller före detta pojkvän.

Joona tänker på avsikten att få bränsletanken att explodera och försöker förstå logiken bakom denna plan. Viola dränktes i zinkbaljan på akterdäcket, förövaren bar ner henne och lämnade henne på sängen.

Joona förstår att han släpper in för många tankar samtidigt. Han måste försöka bromsa sig själv och börja strukturera det han vet och de frågor som fortfarande behöver besvaras.

Han ringar in Violas namn igen och börjar sedan om.

Det han vet är att Viola Fernandez dränktes i en tvättbalja och placerades på sängen i förpiken och att Penelope Fernandez och Björn Almskog ännu inte påträffats.

Men det är inte allt, säger han sig själv och byter blad.

Detaljer.

Han skriver ordet”stiltje” på papperet.

Det var vindstilla och båten hittades drivande nära Storskär.

Båten har en skada i fören efter en ganska kraftig kollison. Teknikerna har antagligen säkrat spår och gjort avgjutningar för matchningar.

Joona slänger Nålens anteckningsblock hårt i väggen och sluter sedan ögonen.

– Perkele, viskar han.

Någonting gled honom precis ur händerna igen, han hade det, han vet att han nästan fick fatt i en avgörande iakttagelse. Han har anat något, nästan förstått något, men sedan tappade han bara bort det igen.

Viola, tänker Joona. Du dog på båtens akterdäck. Varför flyttades du efter din död? Vem flyttade dig? Mördaren eller någon annan?

Om man hittar henne livlös på däck försöker man kanske få liv i henne, man ringer SOS Alarm, det är vad man gör. Och om man förstår att hon är död, att det är för sent, att hon inte kommer att börja leva igen, så vill man kanske inte låta henne ligga där, man vill bära in henne, lägga en filt över. Men en död människa är tung och otymplig att förflytta även om man är två. Men det hade inte varit allför besvärligt att få in henne i salongen. Det rör sig bara om fem meter, in genom breda glasdörrar och ett enda trappsteg ner.