Lars Kepler - Paganinikontraktet

De har sprungit i panik, inte sett sig om, de har snubblat, fallit, kommit upp, de har klättrat över liggande träd, de har slagit upp sår på ben, knän och händer, men ändå rusat vidare.

Penelope vet inte längre hur nära förföljaren är, om han redan har fått syn på dem igen eller om han gett upp, valt att vänta.

De har flytt men Penelope har ingen aning om varför. Hon förstår inte varför de jagas.

Kanske är allting bara ett misstag, tänker hon. Ett fruktansvärt misstag.

Den stegrade pulsen planar ut.

Hon mår illa, håller på att kräkas, men sväljer hårt.

– Å Gud, å Gud, viskar hon gång på gång för sig själv. Det här går inte, vi måste få hjälp, de borde ju hitta båten snart och börja leta efter oss …

– Shhhh, tystar Björn med rädd blick.

Hennes händer darrar. I tankarna ser hon snabba bilder. Hon blinkar för att slippa se dem, försöker titta på sina vita sportskor, på de bruna barren på marken, på Björns smutsiga, blodiga knän, men bilderna tränger sig fram ändå: Viola är död, hon sitter på sängkanten med vidöppna ögon, med ogenomtränglig blick, hon är suddigt vit och blöt i ansiktet och håret är vått och stripigt.

På något sätt hade Penelope förstått att mannen som stod på stranden och ropade åt Björn att simma in till land var den som hade dödat hennes syster. Hon kände det, hon satte ihop de skärvor hon hade och avläste bilden sekundsnabbt. Annars hade de alla varit döda.

Penelope skrek åt Björn. De förlorade tid, det gick för långsamt och hon gjorde illa honom med spetsen till båtshaken innan hon lyckades få ombord honom.

Gummibåten hade nått runt Stora Kastskär och fått upp farten på det öppna, släta vattnet.

Hon styrde rakt mot en gammal träbrygga, slog i backen och stängde av motorn när fören gick in i en stolpe. De gled åt sidan med ett knakande ljud och lämnade bara båten, flydde i panik, fick inte med sig någonting, inte ens en telefon. Penelope halkade till på sluttningen och tog stöd med handen, vände sig om och såg hur den svartklädde mannen hastigt förtöjde gummibåten vid bryggan.

Penelope och Björn sprang in i granskogen, rusade sida vid sida, väjde för träd, rundade mörka stenar, Björn kved till när hans nakna fötter trampade på vassa kvistar.

Penelope drog honom med sig, förföljaren var inte långt bakom dem.

De hade inga tankar, ingen plan, de rusade i panik, djupt genom täta ormbunkar och blåbärsris.

Penelope hörde sig själv gråta medan hon sprang, hon grät med en röst hon aldrig hört hos sig själv förut.

En kraftig gren brände till över hennes lår och hon var tvungen att stanna. Andningen rev i henne, hon kved, och med skakande händer böjde hon undan grenen och såg Björn närma sig springande. Smärtan dunkade i lårmuskeln. Hon fortsatte framåt, fick upp farten igen, hörde Björn bakom sig och fortsatte allt djupare in i den täta skogen utan att se sig om.

Det sker något med tankarna när man grips av panik. För paniken är inte konstant – då och då bryts den sönder för att ge plats åt rent rationella resonemang. Det är som att stänga av ett oväsen och mötas av tystnad och en plötslig överblick. Sedan kommer rädslan igen, tankarna blir enkelspåriga, jagar runt i cirklar, man vill bara springa, komma långt bort från förföljaren.

Penelope tänkte gång på gång att de måste hitta människor, att det måste finnas hundratals människor på Ornö i kväll. De måste hitta de bebyggda delarna längre söderut, de måste få hjälp, måste få tag på en telefon och larma polisen.

De gömde sig inne bland några täta granar, men efter en stund blev rädslan outhärdlig och de flydde vidare.

Penelope sprang och kände återigen hans närvaro, tyckte sig höra hans långa, snabba steg. Hon visste att han inte hade slutat springa. Han skulle hinna ifatt dem om de inte fick hjälp snart, om de inte nådde fram till bebodda hus.

Marken höjde sig igen, stenar lossnade under deras fötter och rullade nedför sluttningen.

De måste hitta människor någonstans, det måste finnas hus helt nära. En hysteri svepte igenom henne, en vilja att bara stanna och skrika, bara ropa på hjälp, men hon fortsatte framåt, uppåt.

Björn hostade bakom henne, andades häftigt och hostade igen.

Tänk om Viola inte var död, tänk om hon behövde hjälp? Rädslan jagade genom hennes huvud. Penelope förstod på något sätt att hon tänkte så här för att sanningen var så mycket värre. Hon visste att Viola var död, men det var obegripligt, det var bara som ett stort mörker. Hon ville inte förstå, kunde inte, ville inte ens försöka.

De klättrade uppför en brant klippa igen, mellan tallar med risiga kvistar, stenar och lingonbuskar. Hon använde händerna som stöd och kom upp på krönet. Björn var precis bakom henne, han försökte säga något men var för andfådd, han drog bara henne med sig nedåt. På andra sidan krönet sluttade skogen ner mot öns västra strand. Mellan de mörka träden såg de vattnets ljusa yta. Det var inte långt dit. De fortsatte nedåt. Penelope halkade och hasade nedför en brant, föll fritt och slog hårt i marken, stötte munnen mot knäna, återfick andan och hostade.

Hon försökte resa sig, undrade om hon brutit något och hörde plötsligt musik och sedan höga röster och skratt. Hon tog stöd mot den blöta bergväggen och kom upp, torkade sig om läpparna och tittade på sin blodiga hand.

Björn kom ner och drog i henne, han pekade ut riktningen, det var en fest därframme. De tog varandras händer och började springa. Mellan de mörka träden såg de kulörta ljusslingor i spaljéerna kring en träaltan mot vattnet.

De fortsatte gående, avvaktande.

Människor satt kring ett bord utanför ett vackert falurött sommarhus. Penelope förstod att det var mitt i natten, ändå var himlen ljus. Måltiden var för länge sedan över, glas och kaffekoppar stod kvar, assietter och tomma chipsskålar.

Några av dem som satt vid bordet sjöng med i en sång, andra pratade och fyllde på rödvinsglasen ur boxarna. Värme dallrade fortfarande över utegrillen. Barnen sov antagligen inne i huset med filtar över sig. För Björn och Penelope såg de alla ut att komma från en helt annan värld. De var ljusa och lugna i sina ansikten. En självklar gemenskap slöt sig kring dem som en kupa av glas.

Bara en person befann sig utanför kretsen. Han stod lite avsides, med ansiktet vänt upp mot skogen, som om han väntade besök. Penelope stannade tvärt och höll fast Björn i handen. De sjönk ner på marken och kröp in bakom en låg gran. Björn såg rädd ut, oförstående. Men hon var säker på vad hon hade sett. Förföljaren hade avläst deras riktning och hunnit fram till huset före dem. Han hade insett hur oemotståndligt ljuset och ljuden från festen skulle vara för dem. Han visste att de som nattsländor skulle hitta hit. Så han väntade, spejade efter dem mellan de mörka träden, ville möta dem en liten bit upp i skogsbrynet. Han var inte rädd för att de festande människorna skulle höra skriken, han förstod att de inte skulle våga sig in i skogen förrän det var för sent.

När Penelope tordes titta upp var han försvunnen. Hon darrade av adrenalinet som utsöndrats i blodet. Kanske trodde förföljaren att han misstagit sig, tänkte hon och sökte runt med blicken.

Kanske hade han sprungit åt ett annat håll.

Hon hann precis börja tänka att flykten kanske var över, att hon och Björn kunde gå ner till festen och larma polisen, när hon plötsligt såg honom igen.

Han stod tätt intill en trädstam, inte långt bort.

Med avvägda rörelser tog förföljaren upp en svart kikare med svagt gröna linser.