Lars Kepler - Paganinikontraktet

Penelope kröp ner bredvid Björn, försökte kämpa mot driften att bara fly huvudlöst, bara springa och springa. Hon såg för sig mannen mellan träden, hur han höjde det optiska instrumentet till ögonen och hon tänkte att det rörde sig om en värmekamera eller en mörkerkikare.

Penelope tog Björns hand och drog hukande med sig honom bort från huset och musiken, bakåt, längre in i skogen. Efter en stund tordes hon räta på ryggen. De började springa på skrå utmed en sluttning, mjukt rundad av den kilometertjocka inlandsis som en gång i tiden rört sig över norra Europa. De fortsatte rakt igenom snåriga buskar, in bakom en stor sten och över ett flisigt krön. Björn fångade in en kraftig trädgren med handen och hasade försiktigt nedför kanten. Penelopes hjärta slog mycket hårt i bröstet, lårmusklerna darrade, hon försökte andas tyst, men var alldeles för andfådd. Hon gled nedför den skrovliga klippan, rev med sig fuktig mossa och stensöta och kom ner på marken innanför den täta granens ruskor. Björn hade bara de knälånga badbyxorna på sig, hans ansikte var blekt och läpparna nästan vita.

Det låter som om någon gång på gång kastar en boll mot fasaden nedanför chefsobducent Nils Åhléns fönster. Han och kriminalkommissarie Joona Linna väntar under tystnad på Claudia Fernandez. Hon har kallats till patologen tidigt denna söndagsmorgon för att styrka identifieringen av den döda kvinnan.

När Joona ringde henne för att berätta att de befarade att hennes dotter Viola hade omkommit hade Claudia låtit märkligt lugn på rösten.

– Nej, Viola är ute i skärgården tillsammans med sin syster, hade hon sagt.

– På Björn Almskogs båt? frågade Joona.

– Ja, det var jag som sa till henne att ringa Penelope och fråga om hon fick följa med, jag tyckte att hon behövde komma bort ett tag.

– Skulle någon mer följa med på båten?

– Björn förstås.

Joona hade tystnat, några sekunder hade gått medan han försökte tvinga undan tyngden inombords och sedan hade han harklat sig och sagt alldeles mjukt:

– Claudia, jag vill att du kommer till avdelningen för rättsmedicin i Solna.

– Varför? frågade hon.

Nu sitter Joona på en obekväm stol i chefsobducentens rum. Nålen har satt fast en liten bild på Frippe i underkanten till ramen kring sitt bröllopsfoto. Avlägset hörs bollen dunsa mot fasaden, tomt och ensamt. Joona tänker på att Claudias andhämtning hade ändrats när hon till slut började förstå att det faktiskt kunde vara hennes dotter som de hade hittat död. Joona hade försiktigt förklarat omständigheterna för henne, att en kvinna som de befarade var hennes yngsta dotter hade hittats död på en övergiven sportbåt i Stockholms skärgård.

En förbeställd taxi har hämtat Claudia Fernandez i radhuset i Gustavsberg. Hon borde vara på patologen inom några minuter.

Nålen gör ett halvhjärtat försök att småprata, men ger upp efter ett tag när han inser att Joona inte tänker svara.

Båda två längtar efter att det hela ska vara över. En positiv identifiering inrymmer alltid ett omskakande ögonblick. I en och samma stund blandas den sönderslitande lättnaden över att ovissheten är bortblåst med den konkreta smärtan över att allt hopp försvunnit.

Nu hör de stegen i korridoren. De reser sig snabbt från stolarna på samma gång.

Att se en anhörigs döda kropp är en obönhörlig bekräftelse på de allra värsta farhågorna. Men samtidigt är det en viktig, nödvändig del i sorgearbetet. Joona har läst många argument för att identifieringen också innebär ett slags befrielse. Det finns inte längre möjlighet till vilda fantasier om att den älskade i själva verket lever, fantasier som bara lämnar tomhet och frustration efter sig.

Men allt det är tomt prat, tänker Joona. Döden är bara fasansfull och den lämnar aldrig tillbaka någonting.

Claudia Fernandez står i dörren, en kvinna i sextioårsåldern. Hon ser rädd ut. Spår av gråt och oro sitter i ansiktet och kroppen är frusen och hopkrupen.

Joona hälsar varsamt på henne.

– Hej, jag heter Joona Linna. Jag är kriminalkommissarie, det var vi som talade i telefon.

Nålen presenterar sig ohörbart när han kort skakar hand med kvinnan och sedan omedelbart vänder ryggen till henne för att låtsas plocka med några pärmar. Han gör ett mycket buttert och avvisande intryck, men Joona vet att han i själva verket är ytterst besvärad.

– Jag har försökt ringa, men jag får inte tag på mina flickor, viskar Claudia. De borde …

– Ska vi gå? avbryter Nålen som om han inte har hört hennes ord.

De förflyttar sig tigande genom den välbekanta korridoren. För varje steg Joona Linna tar känns det som om luften tunnas ut. Claudia Fernandez har inte bråttom till ögonblicket som närmar sig. Hon går sakta, flera meter efter Nålen, vars långa, skarpskurna gestalt skyndar på framför dem. Joona Linna vänder sig om och försöker le mot Claudia. Men han måste värja sig för blicken i hennes ögon. Paniken, vädjandet, bönerna, försöken att förhandla med Gud.

Det känns som om de släpar in henne i det kyliga rummet där kropparnas förvaras.

Nålen mumlar något i en argsint ton, sedan böjer han sig ner, öppnar låset till luckan av rostfritt stål och drar ut lådan.

Den unga kvinnan blir synlig, kroppen är täckt av vitt tyg. Hennes ögon är matta, halvslutna, kinderna infallna.

Håret ligger i en svart krans kring hennes vackra huvud.

En liten blek hand är synlig vid hennes höft.

Claudia Fernandez andas snabbt. Hon sträcker sig fram, rör försiktigt vid handen, kvider till med ett jämrande ljud. Det kommer djupt inifrån, som om hon i denna stund brister, går sönder i sin själ.

Claudia börjar skaka i kroppen, hon faller ner på knä, håller dotterns livlösa hand mot sin mun.

– Nej, nej, gråter hon. Gud, gode Gud, inte Viola. Inte Viola …

Joona står några steg bakom Claudia, ser hennes rygg skälva av gråt, hör rösten, den förtvivlade gråten stegras och sedan långsamt plana ut.

Hon stryker tårar från sitt ansikte, men andas fortfarande skälvande när hon reser sig från golvet.

– Kan du styrka att det är hon? frågar Nålen kort. Är det Viola Fernandez som …

Hans röst försvinner och han harklar sig snabbt och argsint.

Claudia skakar på huvudet och rör försiktigt med fingertopparna över sin dotters kind.

– Viola, Violita …

Hon drar darrande tillbaka handen och Joona säger sakta:

– Jag är hemskt, hemskt ledsen.

Claudia är på väg att falla, men tar stöd mot väggen, vänder bort ansiktet och viskar för sig själv:

– På lördag ska vi gå på cirkus, jag ska överraska Viola …

De ser på den döda kvinnan, de bleka läpparna, ådrorna på halsen.

– Jag har glömt ditt namn, säger Claudia vilset och ser på Joona.

– Joona Linna, säger han.

– Joona Linna, upprepar kvinnan med tjock röst. Jag ska berätta för dig om Viola. Hon är min lilla flicka, min minsting, min glada lilla …

Claudia tittar till på Violas vita ansikte och vacklar åt sidan. Nålen drar fram en stol, men hon skakar bara kort på huvudet.

– Förlåt, säger hon. Det är bara att … min första dotter, Penelope, hon fick vara med om många hemska saker i El Salvador. När jag tänker på vad de gjorde mot mig där i fängelset, när jag minns hur rädd Penelope var, hon grät och ropade efter mig … timme ut och timme in, men jag kunde inte svara henne, inte skydda henne …

Claudia möter Joonas blick, tar ett steg framåt och han lägger försiktigt armen om henne. Hon lutar sig tungt mot hans bröst, drar efter andan, flyttar sig undan, undviker att titta på sin döda dotter, famlar efter stolens ryggstöd och sätter sig sedan.