Hjalmar Bergman - Dansen på Frötjärn

Ibland kom herr Abraham in till Brita för att trösta. Men han fick icke sagt många ord, förrän den blinda kröp bakom sängen och gömde sig. Så länge far höll mor innestängd, ville hon icke tala med honom. Alla hade de svikit mor. Marianne och Lill-Abraham hade gått över på fars sida. Om mor låtsades de ingenting veta. Aldrig smögo de sig uppför torntrappan, aldrig lyssnade de utanför dörren, aldrig gjorde de ett försök att rubba järnslån.

Och Judith dansade och sjöng.

Men slutligen lyckades Brita övertala Judith. En dag, när far och bror rott över Vassviken, sprang Judith ned i slöjdboden efter fil och hammare. Hon rusade uppför spiraltrappan och utan att få fram ett ord räckte hon verktygen åt Brita. Den blinda undersökte dem med händerna. De gingo bort till torntrappan och öppnade dörren. Men kommen mitt i trappan greps Brita av skälva och måtte sätta sig.

Judith fortsatte ensam. Hon stod framför dörren, med vänster hand tog hon järnet och började fila. Gång på gång slant filen ur skåran. Hon stödde skaftet mot bröstet och filade uppifrån och ned. Knogarna blödde, bröstlappen fläckades. Hon hörde Brita skrika i trappan. Då tog hon till hammaren och började slå av alla krafter. Bäst hon slog, gick hammaren av skaftet. Brita kom uppför trappan. Och bakom henne herr Abraham.

Far tog hammaren och satte den åter på skaftet. Han granskade bekymrad filen och stången.

– Kära barn, jag förstår, att ni vill komma in till mor. Men inte går det an att förstöra låset.

Han tog fram den lilla hänglåsnyckeln och den stora nyckeln till dörren, lyfte av bommen och öppnade. Han sköt Judith framför sig, tog Brita kring livet och lyfte henne över tröskeln.

– Där sitter kära mor, sade han och pekade in i halvmörkret. Judith blev stående. Brita började treva sig framåt, men Judith grep henne hastigt i klänningen.

– Det är inte mor, viskade hon.

– Jo, sade herr Abraham. Det är nog kära mor. Fast hon har förändrats. Mor har blivit gammal.

Han gick bort och öppnade fönsterluckan.

Fru Gunhild förblev orörlig, hon såg varken på herr Abraham eller på barnen. Hon höll huvudet vridet åt höger, ögonen rörde sig och läpparna rörde sig.

– Ja, ja, sade herr Abraham och torkade pannan med rockärmen. Här kan kära Gunhild se Brita och lilla Judith. De vill veta, hur mor har det.

Han fuktade läpparna med tungspetsen och fortsatte:

– Barnen ha visst fått för sig, att mor gärna skulle vilja gå ut, men att jag hindrar. Är det så? – Ja, vi ska fråga, så att kära mor vill svara. Så här ska vi fråga: När vill kära mor gå ut?

Fru Gunhild svarade:

– När han kommer.

– När han kommer, upprepade herr Abraham. Nu ska vi fråga så här: Vet jag, eller vet barnen vem han är? Eller när han skall komma?

Fru Gunhild fällde ögonlocken till hälften och smålog:

– Det vet inte du.

Nu började Brita åter treva sig fram, men för varje steg makade sig fru Gunhild längre in åt väggen. Brita hörde, hur klädet rasslade mot muren. Hon stannade.

– Jag är mors blinda flicka. Kanske att mor vill säga mig något? Eller kanske att mor vill klappa mig?

Med en snabb rörelse vred fru Gunhild huvudet från höger till vänster, inåt väggen. Hon sade:

– Jag minns inga blinda.

– Kära barn, sade herr Abraham, låt oss nu lämna mor i fred.

Han slog åter armen kring Britas liv och skjutande Judith framför sig lämnade han tornkammaren. —

Fru Gunhild visste väl, att dörren var stängd med regel och bom. Men det bekymrade henne icke. En dag skulle han komma, och han hade nog medel att spränga en dörr. Under tiden väntade hon lugnt och blev slutligen så bekväm, att hon knappt gitte resa sig ur stolen. Om natten vandrade hon, därför att hon måste vandra.

Varje morgon kom Elin med mat, öppnade fönsterluckan och städade rummet. Fru Gunhild talade med henne. Hon frågade aldrig efter barnen, men hon frågade efter skörden, efter korna, efter lin och ull, väv och garn. Ibland klagade Elin över herr Abraham. Nu var han värre än någonsin, det var knappt att tjänarna kunde härda ut. Fru Gunhild rynkade pannan och skakade på huvudet.

– Jag skulle kanske ha stannat lite längre, sade hon. Det var ju inte så brått.

Elin för sin del trodde, att fru Gunhild ganska väl skulle kunna sköta hushållet. Sjukare var hon icke. Bara att hon sluppe se sina barn, tydligen var hon rädd för barnen. Det behövdes bara att Brita eller Judith stod bakom dörren, för att hon skulle krypa längst in i fönstersmygen och vända ansiktet mot väggen.

Eljest var hon så förnuftig, att hon kunde läsa i bok. De små kopparsticken använde hon som spelkort och lade patience efter obegripliga regler. De sju Dygderna bytte ofta valör, men ständigt stack Visheten över de andra, varande den förnämsta bland dygder.

Så pass klok var fru Gunhild.

Och när general Bourmaister – kusin Albrecht – kom på besök, kände hon genast igen honom och räckte fram hand. Kusin Albrecht var hetsig till humöret och stark i rösten. Han bannade herr Abraham för hans snålhets skull och befallde honom att bära kistan med smyckena upp i tornkammaren. Han knuffade kusin Gunhild i sidan och frågade:

– Det är väl ändå trevligare för ett litet fruntimmer att ha sina smycken hos sig?

– Ja, du! sade fru Gunhild och skrattade. Från den stunden använde hon mycken tid till att pryda sig. Det beredde henne en stor fröjd. Men hon hade delvis glömt, hur man använder smycken. Därför kunde det hända, att hon satte en brosch i håret, knöt en halskedja kring midjan, fäste en kam i bröstlappen eller behängde klänningsfållen med örhängen. För andra människor kunde det ju se besynnerligt ut. Men hon kände hans smak, och det var för honom ensam, hon smyckade sig.

Och barnen fingo icke se henne.

–

Var hon en dag riktigt dristig och oförsagd, ställde hon sig i fönstret för att se på Judith. Kastade Judith en blick uppåt tornfönstret, drog hon sig hastigt tillbaka. Men det hände så sällan. Judith hade fått en lekkamrat. Hon var väl femton år nu, eller sexton.

När generalen besökte Hviskingeholm hade han fört med sig sin yngste son, sin Benjamin, Henrik Bourmaister, nyligen bortkörd från kadettskolan för sju gånger sjuttio synders skull. Herr Abraham var icke glad åt besöket, som skulle räcka från påsk till jul. Men generalen domderade och svor och tog slutligen till plånboken för att betala i förskott. Det bevekte. Och sålunda blev Henrik Bourmaister Judith Liljas lekkamrat. Men för fru Gunhild skulle detta få en oväntad betydelse.

Knappt hade Henrik Bourmaister varit två månader på Hviskingeholm, förrän han övertalat kusin Judith att följa honom till främmande länder. Eller också var det Judith som övertalat kusin Henrik – det är ovisst vilketdera. Det gällde att passa en dag, då herr Abraham farit till staden för att sälja smör och hudar. Vanligen gav han sig i väg vid tretiden på morgonen och återvände till aftonvarden. Under tiden skulle Henrik och Judith taga de snabbaste hästarna och före kvällen skulle de vara långt utom räckhåll.

Brita blev genast invigd i planen och höll den för god. Själv var hon blind och kunde gärna sitta i gröna kammaren på Hviskingeholm. Men med Judith var det en annan sak. Var icke Judith lik mor? Hade hon icke fått mors livliga sinne? Dröjde hon länge i hemmet, skulle väl far göra henne förryckt med sitt eviga gnäll. Och när far slutade, skulle Lill-Abraham taga vid. Till slut skulle väl Judith spärras inne i kammaren liksom mor, och Brita skulle ständigt höra samma ljud av steg, gagnlösa steg. Så var det bättre, att hon red med kusin Henrik till främmande land.