Minna Canth - Arbetarens hustru

Rätt taladt. Det är ett dåligt kalas, som en karl går nykter hem ifrån.

Och nu ska vi dansa polska. Är inte din fiol stämd ännu, Janne? Hugg i med några riktiga danstoner. Så, så där ja. Hejsan. Janne är en karl hela da’n, han. Skynda på nu, pojkar. När hvar och en tar sin, så tar jag min lilla dufva.

„Hej hopp, min lilla sockertopp. Du och jag och Syrse-Lisa, Puntus Paavo och Juortos Jussi, Krog-Lassi och Mjölnar-Matti – “

Risto, låt mig först säga dig ett par ord.

Tre, om du vill. Så-å. Ska vi gå riktigt långt undan, så att ingen hör oss. Nå, hvad i all verlden är det nu med dig?

De börjar väl inte att hålla oväsen här i afton? Jag begynner redan bli ängslig.

Hålla oväsen? Hvad fanken. Var det därför du blef så allvarsam? Så’na dumheter. Hvad slags oväsen skulle man väl hålla här?

Om karlarna dricker för mycket, så att de bli fulla?

Nå, än se’n då? Det händer väl ibland, isynnerhet på ett så’nt här kalas. Det vore väl inte så farligt.

Det skulle förstöra hela bröllopsglädjen för oss. Käre Risto, du är ju åtminstone på din vakt?

Hm, jag?

Den är ingen karl, ser du, som inte vågar ta sig en tår på tand.

Tyst, tyst, tala inte så högt. Du skämtar, Risto, och du menar inte hvad du säger. Jag skulle skämmas ögonen ur mig, om du skulle dricka dig full.

Hör man på. Det tycks det, eftersom – Hör, Johanna, glöm du inte hvad presten nyss sa’ åt oss.

Hvad då?

Att „mannen är qvinnans hufvud“.

„Mannen är qvinnans hufvud“, liksom katten är råttans.

Och det är i senaste laget för råttan att pipa, när hon är till hälften i kattens mun.

Rätt, Gustaf, rätt, ha, ha, ha. Det är i senaste laget för råttan att pipa, när hon är till hälften i kattens mun. Nå, Johanna, ska vi begynna?

Låt oss börja.

Jag vill inte in hit, hör du, jag vill inte. Släpp mig, din otäcka tjockskalle, eller jag biter fingrarna af dig.

Kerttu.

Hvad skall det nu bli för spektakel.

Sakta, sakta. Jesses, så hon rasar alldeles som ett vilddjur. Kors, så’na hvassa klor hon har. Aj, din rackarunge.

Vill du låta mig vara i fred?

Väsnas nu inte för ingenting, för du skall in i alla fall. Här hjelper hvarken lock eller pock. Gustaf, tag du henne i andra armen.

Nej, nej, tvinga henne inte.

Det vore då också underligt, om inte två karlar skulle kunna rå på en så’n där flickslinka.

Se så. Så’na puffar ger jag, sa’ käringen, körde hufvu’t i väggen.

Hvad tusan är det där för en slamsmaja?

Välkommen, Kerttu.

Nu blef det ett tisslande och tasslande i vinklar och vrår.

Hör du, Hopptossa, att bruden talar till dig.

Mitt namn är Kerttu.

Välkommen till vårt bröllop, Kerttu.

För att tjena till åtlöje för er?

Välan, här är jag nu. Gör ert bästa. Försök om ni kan få mer af mig än hvad yxan får af stenen.

Hvem är den där hundralappiga flickstackarn, som står där och visar tänder och stirrar så vildt?

Har du inte sett Hopptossan förr? Henne känner annars hela verlden.

Ja, just henne, som ni i kapp hackat i småbitar och tuggat mellan era tänder. Har ni haft mycken nytta af ert arbete? Säg för ro skull. Synd fick ni fullt upp i hjertat af det, men det hade ni tillräckligt af förut.

Kors för tusan, en sådan galla. Törs man alls närma sig den där, eller står det en eldslåga ut ur munnen på henne; – flyger det gnistor ifrån tungan?

Gå din väg, Toppo. Ingen får ha Kerttu till narr, hon är bjuden till gäst såväl som alla andra. Vill du inte gå dit bort till de andra flickorna, Kerttu?

Nej.

Jag svarar för att de ska bemöta dig väl, om du bara å din sida vill vara vänlig emot dem.

Hellre böjer jag mig för skogens träd än för slynor; hellre förliks jag med ulfvar än med trollpackor.

Den skamlösa.

Hur vågar hon – ?

Ska vi inte ta henne vid axlarna och ge henne samma skjuts ut som hon fick in?

Och med samma fart.

Var stilla. Ni får inte förbittra hennes sinne så där. Ni hör ju hur bittert det redan är förut. Kerttu, får jag inte bjuda dig ett glas vin?

Jag vill inte ha något.

Blixt och dunder. Hon är inte ful alls, när man ser litet närmare på henne. Halsen är som en ljungstängel; läpparna ä’ som vildhonung och kindbenen som två halfmogna lingon. Det är inte långt ifrån att jag redan börjar att bli kär i henne.

Kommer du mig för när, så rifver jag ut ögonen på dig.

Nå nå, det gör du väl ändå inte. Sjelfva katten får ju se på kungen, om inte annat så från spiseln.

Går du din väg, bandhund.

Inte så, skaparens skapelse.

Skaparen tör väl ha skapat mig eller synden fostrat mig.

Bry dig inte om dem, Kerttu. De ska inte få göra dig något ondt, så länge du är under mitt beskydd.

Under ditt beskydd? Är jag då en sådan stackare att jag skulle behöfva beskydd? Gå bort, långt ifrån mig. Dig hatar jag ännu mer än de andra.

Stackars flicka. Hur har ditt unga hjerta kunnat bli så hårdt?