Minna Canth - Arbetarens hustru

Säg inte det, du. Matmodern på Riistavesi berömde Hopptossan upp i himmelens höjd härom sistens. Hon lär ha varit hos dem hela sommarn och arbetat som en häst.

Ser man på det.

Men drifvit hade de ändå med henne, stackars flicka, isynnerhet de unga vildhjernorna. Man vet väl, hurudana de ä’. Kan de någonsin låta bli att vara otäcka?

Men om hon gaf dem anledning till det?

Visst inte. Hon hade bara varit så sparsam, att hon inte hade nänts äta ordentligt, för hon ämnar gifta sig nu i höst, ser ni. Hon hade sagt att hon har en fästman här i sta’n.

Det är troligtvis någon som har drifvit gyckel med henne.

Hvarför det?

Det är ju klart. Hvem skulle ta en så’n där?

Till på köpet som hon är zigenerska.

Det är hon visst inte, för hennes far var en Väänönen från Tuusniemi.

Men modern var af zigenarslägt och lär dessutom varit en af rätta sorten. Hon kunde ju inte finna sig i att stanna hos sin man, utan rymde sin väg och tog Hopptossan med sig. Men Väänönens slägtingar for efter och tog barnet ifrån henne. Sedan hade de skamlöse zigenarne gjort trollkonster och därigenom bragt Väänönen till att supa så förskräckligt att han på några år förstörde sin gård och allting. Han söp också slutligen ihjäl sig.

Och lemnade sitt barn att ensamt och värnlöst trampa lifvets stig. Stackars Hopptossa. Kanske skulle hon likväl haft det bättre hos modern.

Seså, prata inga dumheter, Toppo. Jag blir aldrig i evighet rädd för hustru min, om jag också har lust att supa aldrig så mycket. Åhå, jo, det skulle se ut.

Nå, nå, vi få väl se. Hvad kan du göra, om din gumma säger: Pengarna ä’ mina; du slösar inte med dem alldeles som du sjelf vill heller.

Hvad jag kan göra? Nå, det var också en fråga. Hvem är det som sköter förmögenheten, mannen eller hustrun? Känner du inte så pass Finlands lagar, bror lilla?

Nog vet jag att lagen ger väldet åt mannen, men man ser ju att hustrurna söker att stå på sig i alla fall.

Ja, de spetsfundiga tör väl ha alla slags knep och konster för sig, men Johanna är inte af den sorten.

Ja, skratta du. Liksom jag inte skulle känna Johanna. Och snart ska ni väl få se, om jag är man i huset eller om jag för ro skull bär byxor.

När får vi något att dricka?

Snälla Katri, gå och skynda på dem där ute.

Och sätt fart i dem se’n. Hvad sjutton sölar de så länge för? Karlarna borde för längese’n ha fått något starkt i sig.

Risto, tycker du inte denna begynnelse af vårt gemensamma lif är just som en solig vårmorgon?

Tycker du det? Herre Gud, så vacker du också är i afton. Det är riktigt en fröjd att se på dig. Och hvad du är präktigt klädd, just så som en rik brud bör vara. Jo, jag vill lofva det duger att få visa dig som sin brud.

Om bara du är nöjd, så bryr jag mig inte om någon annan. Och det är du ju, Risto?

Ja, det är visst och sant. Och det frågar hon om. Jag är så glad som en spelman, och kan jag vara annat när jag tänker på hur mången skulle vilja vara i mitt ställe i afton? Var säker på att det skär pojkarna i hjertat och att hvarenda en af dem tänker för sig sjelf: Fan besitta honom, som fick en så rik och vacker flicka.

Hvad bryr vi oss om dem?

Än smeden då? Du kan tro att han är färdig att spricka af harm, fastän han försöker dölja det. – Nå, där ha vi nu ändtligen dryckesvarorna.

Hvad är det flickorna sysslar med? I afton måste alla vara glada. Det är minsann inte hvar dag en så’n här fest firas.

Vi får väl dansa i qväll, eller hur, Johanna?

Ni ska få dansa så mycket ni nå’nsin vill. Risto har bedt Hakalas Janne att ta fiolen med sig.

Det var då riktigt roligt. Fötterna kliar redan på mig af danslust. Hör nu, skall jag visa er, hur man dansar „en gammal flicka?“ Maka åt er litet.

Låt bli att väsnas så där. Alla ser hitåt.

Låt dem se. Hvad bryr jag mig om det?

Nej, svara du bara: När skall man väl få dansa, om inte på bröllop?

Ser ni, nu tar Janne fram sin fiol. Nu börjar glädjen snart, och bruden skall föras främst i dansen. Åh, hvad du måtte vara lycklig i afton, Johanna.

Ja, jag har hvarken mål eller mått för min lycka i detta nu. En sådan dag som denna har jag ännu aldrig upplefvat.

Du lyckliga menniska. När skall väl min tur komma?

När den rätta kommer, Lisa lilla, som Gud har bestämt åt dig.

Ja, hvem vet det? Kanske ingen är bestämd åt mig.

Jo, det är det visst. Åt dig såväl som åt andra.

Er skål, go’ vänner. Kom och smaka på. I afton, pojkar, ska ni få dricka så mycket ni ha lust till. Jag svarar för att det skall räcka till. Se så, töm glasen i botten som jag gjorde. Så där ja. Det är lätt att fylla på igen. På mitt bröllop skall ingen kunna klaga att det dröjer för länge mellan suparna.

Bara de inte nu super sig alldeles fulla i afton?

Ånej. Risto förstår nog att hålla måtta.

Om han kommer ihåg det?

Visserligen. Det behöfver man väl inte tvifla på.

Men vore det då så farligt, om de också skulle dricka litet? Då ä’ karlarna allra trefligast, när de ha en liten smula i hufvudet.

Så tanklöst du pratar, Lisa. Om du finge en drinkare till man, så tänker jag du snart finge nog af den trefligheten.

Men sant är det att karlarna nu för tiden aldrig ä’ riktigt muntra annat än vid flaskan.

Det går verkligen inte an att säga så om alla. Det fins sannerligen ännu hyggliga ibland dem. Inte sant, Vappu?

Nu ä’ de fylda på nytt. Tag era glas, pojkar, och drick, drick duktigt. Drick tills verlden snurrar rundt för era ögon och det sjuder och susar i örona värre än i Tammerfors bomullsfabrik. Då vet ni att ni ha druckit på Ristos bröllop.