Minna Canth - Noveller

Själfbiografiska meddelanden.

Nedanstående själfbiografi har Minna Canth på anmodan meddelat den norske skriftställaren Harald Hansen för att offentliggöras i »Samtiden, populaert Tidskrift for Litteratur og Samfundsspørgsmaal», där den ingår i majhäftet 1891. Den har förut ej blifvit publicerad på svenska.

Kuopio den 10 april 1891.

Eder ärade skrifvelse af den 26 mars har sent omsider kommit mig tillhanda. Tacksam för det intresse Ni visar mig, skyndar jag att gifva Er de upplysningar Ni önskar.

Född 1844 i staden Tammerfors, hvarest min fader, Gustaf Wilhelm Johnsson, då för tiden var anstäld såsom uppsyningsman vid vårt lands största bomullsspinneri, var jag från mina tidigaste år min fars ögonsten och minnes ännu hurusom han gärna litet skrytsamt plägade framhålla mina talanger för de rättframma arbetare, som hörde till vår umgängeskrets. Och jag ansågs af dem för ett underbarn, ty jag läste »som en präst» vid fem års ålder, sjöng psalmer med ljudelig stämma och ackompanjerade mig därvid på harmonium. Oaktadt min far då var i små vilkor, vinnlade han sig likväl om att gifva mig den bästa skoluppfostran en flicka kunde ernå i vårt land. Då det icke fans någon flickskola af den gamla goda sorten i Tammerfors, skulle jag skickas till Åbo, och sedan skulle jag blifva lärarinna. Det var den bästa framtid han kunde tänka sig för det barn han ansåg för så utomordentligt begåfvadt. – Min mor däremot var mindre tillfredsstäld med sin dotter, som jämt och ständigt hängde öfver boken och läste sina ögon fördärfvade, men handterade nål och strumpstickor i högsta grad klumsigt och öfverhufvud ej hade ringaste anlag för husliga göromål.

Då jag var åtta år gammal, flyttade mina föräldrar till Kuopio, hvarest min far började en handel med den förutnämda fabrikens varor. Här fans en svenskspråkig flickskola med tre klasser, och jag behöfde således ej sändas till Åbo, utan fick i vår egen stad njuta den undervisning man då för tiden ansåg passande och tillräcklig för unga flickor.

Som barn hade jag ett egendomligt fantasioch känslolif. Djupt religiös som jag var, hade jag ofta syner och drömmar, i hvilka jag fick förebråelser, när jag hade gjort någonting orätt, tröst, när jag var bedröfvad, vägledning och råd, när jag i någon viktig angelägenhet kände mig villrådig. Jag tykte mig vara i omedelbar förbindelse med guddomen, och då religionsläraren hade sagt att Gud ofta genom en tidig död bortkallade de barn han höll mest af, hoppades jag att denna nåd också skulle komma mig till del. Ja, min längtan efter döden var så stor, att jag till och med umgicks med tanken på själfmord, hvarifrån jag likväl afhölls af fruktan för synden och straffet. Åren gingo, och jag blef vid att lefva. Jag tviflade till en början på Guds kärleksfullhet, eftersom han kunde utsätta mig för lifvets många frestelser. Men tanken på att där möjligen låg en djupare mening i detta, tröstade mig snart, och jag blef nu öfverbevisad om att jag hade en mission att fylla.

Då skolkursen var afslutad, ville det dock icke bli klart för mig, hvari denna mission bestod. Och därunder började lifvet emellertid utöfva på mig en större dragningskraft. Änskönt jag ofta öfverfölls af en svår tungsinthet, kunde jag dock däremellan af hela min själ hängifva mig åt dans och förlustelser. Den erotiska känslan vaknade, men var i allmänhet af en ganska flyktig natur. Föremålet för min tillbedjan började med att vara ett ideal af fullkomlighet, men befans rätt snart ha sina begränsningar och svagheter, och då var det bums förbi med kärleken. Ett och annat ungt hjärta »krossades», mitt eget krossades också en gång, men läktes snart igen och återfick sin gamla natur. Man gjorde mig förebråelser, och mest anklagade mig mitt eget samvete, ja, jag plågades och sjönk djupt i min egen aktning. Men alt förgäfves, känslorna läto icke mästra sig, och jag trodde allaredan att det skulle bli omöjligt för mig att någonsin tänka på äktenskap, med en så flyktig natur.

År 1863 inrättades i Jyväskylä stad vårt första seminarium för folkskolelärare och lärarinnor. Och det gick med ens upp för mig att jag här skulle få en tillfredsställande värksamhet, ett mål att lefva för. Jag blef en af seminariets första elever. Hänförd af folkskolans stora tanke, ville jag uppoffra mig helt för den, och det år jag blef denna föresats trogen, var säkert det lyckligaste i mitt lif. Men redan påföljande år svek jag löftet till mig själf, då jag förlofvade mig med min lärare, lektorn i naturvetenskaper Johan Ferdinand Canth. Kort förut hade seminariets direktor yttrat till mig: »Gud har säkert utvalt dig till sitt redskap. Du må lyda honom och blifva lärarinna. Om du gifter dig, skall du aldrig känna dig lycklig, ty du kommer då att bära på en känsla af att ha trotsat hans vilja och gått dina egna vägar.»

Dessa ord glömde jag aldrig. De stämde blott altför väl öfverens med rösten i mitt inre. Alt det onda, som sedan vederfors mig, betraktade jag såsom straff för denna oförlåtliga synd.

Det förestod mig nu att glömma alla mina ideal för att syssla med handarbete, laga mat och ställa om hus och hem, hvilket altsamman var min natur emot. Jag grep mig dock tappert värket an, nekade mig en tid framåt all läsning med undantag af tidningar och sökte att undertrycka saknaden så godt sig göra lät. Ett var mig klart: jag skulle vara min man underdånig. Detta uppfattade jag så radikalt, att jag de första åren aldrig uttalade en egen tanke; min mans vilja var min lag i ordets allra strängaste betydelse. Man kallade mig »hvita plåstret» och tykte med rätta att jag var en nolla. Synnerligast som min man ej brydde sig om att rätta sig efter sällskapslifvets fordringar i den goda staden, hvaraf många togo anstöt. Så småningom vågade jag likväl senare i viktiga saker komma med en afvikande mening. Denna pröfvades, blef befunnen riktig, och följden var att min man fick en oinskränkt tillit till mitt omdöme, också i saker, som jag egentligen icke förstod någonting af.

I åtta år hade jag försmäktat af brist på andlig näring, då min man åtog sig att redigera en tidning. »Kvinnan är gifven mannen till hjälp.» Nu lade mitt dumma samvete ej mera några hinder i vägen. Jag fick på nytt hängifva mig åt andliga sysselsättningar och gjorde det med lust och glädje. Det var som om jag lefde upp på nytt. Och reformifvern grep mig genast. Jag skref våldsamma artiklar mot brännvinet, och dessa väkte uppmärksamhet på platsen, ty nykterhetsfrågan var då ännu ej satt under debatt i vårt land.

Men o ve! Jag hade glömt att bladets ägare också var ägare af ett bränneri. Han blef mäkta vred och förebrådde mig att jag »brände upp brödet för honom». Då året gått till ända, var min man icke längre redaktör för tidningen, och jag måste vackert vända åter till symaskinen.

Ett par år därefter dagades det igen. En ny tidning, större än den förra, uppsattes, och min man blef en af redaktörerna. Med fördubblad energi grep jag åter till pennan och skref bl. a. några artiklar om kvinnosaken, hvilka dock icke vunno genklang: frågan var för tidigt väkt.

Så besökte den finska teatern vår lilla stad och uppförde bl. a. »Marianne» och »Syrsan». Intrycket var djupt och uppväkte hos mig ett oemotståndligt begär att pröfva mina krafter på det dramatiska området. Naiv som jag var, grep jag utan betänkligheter värket an och skref »Murtovarkaus» (Inbrottsstölden), en folkpjes, hvari en ung flicka oskyldigt misstänkes för tjufnad på grund af en eländig trollkarls intriger. Sanningen uppdagas emellertid af en landsstrykare, Hoppulainen, en lustig sälle, lättsinnig och godhjärtad, för resten styckets bästa figur, tagen lifslefvande ur värkligheten, sådan som jag fann honom en marknadsdag på Jyväskylä torg.