Minna Canth - Noveller

Då jag hade hunnit ungefär till midten af stycket, dog min man till följd af hjärninflammation. Jag blef enka efter tretton års äktenskap, med sju barn, af hvilka det yngsta föddes nästan sju månader efter min mans död. Min far hade dött några år förut, – min mor lefde ännu, men i ganska små omständigheter. Jag hade ingen att lita till och var dessutom sjuk. Framtiden låg mörk framför mig; jag visste ej hur jag skulle lifnära min stora familj. Min far hade gjort konkurs, men jag beslöt mig för att flytta till Kuopio och börja samma slags handel som han hade drifvit. Jag afslutade »Murtovarkaus», sände den till finska teatern och trodde nu att jag var tvungen att för alltid afstå från literär sysselsättning.

Efter barnets födelse aftogo mina krafter till det yttersta. Lifskampen blef mig för tung, och jag var nära att duka under. Vanvettet närmade sig hotande. Jag greps af en förfärlig själsångest och måste under flere nätter be tjänsteflickan och de älsta barnen vaka öfver mig, ty en ofattbar makt ville våldsamt tvinga mig att dräpa det yngsta barnet. Den gamla personligheten i mig kämpade emellertid af yttersta förmåga och segrade småningom. Sjukdomen kvarlämnade dock en plågsam, årslång nervsvaghet.

Därunder hade finska literatursällskapet tillerkänt mig ett pris för »Murtovarkaus». Stycket uppfördes första gången våren 1882 och gick under mycket bifall sju aftnar å rad (Helsingfors hade vid den tiden omkring samma invånareantal som Bergen nu). Det har sedan uppförts hvarje säsong. Och man uppmuntrade mig att fortsätta. Jag hade under tiden fått min butik i ordning och såg att den gaf mig tid nog öfrig till annan värksamhet. Jag skref därnäst »Roinilan talossa» (I Roinila gård), ett idylliskt sommarstycke med ängar och råmande kor, kärlek, förvecklingar och till slut bröllop. Stycket uppfördes 1883 och mottogs mycket vänligt både af publik och kritik. Det var ingen som hälst tendens i något af dessa stycken. I det hänseendet hade icke ens den mest nogräknade något att anmärka. Dock jo, det fans ju nog några hedervärda fruar, som förfärades öfver det oerhörda lättsinnet hos en mor, en enka med sju barn, som midt under sina allvarliga lifsförhållanden kunde sätta sig ner och skrifva teaterstycken. Och likaledes hade några af de mest vaksamma prästerna allaredan i »Murtovarkaus» spårat betänkliga tecken till osedliga och kristendomsfiendtliga tendenser, hvarom de då också utgöto sig i några provinsblad.

Vid denna tid läste jag Georg Brandes' »Hovedstrømninger» samt arbeten af Taine, Herbert Spencer, Stuart Mill och Buckle. Och jag kände mig omsider frigjord från de dogmer och fördomar, som hade hållit min själ bunden och belastat mitt samvete med alt möjligt djäfvulstyg. Jag greps på nytt af reformifver och skref »Työmiehen vaimo» (»Arbetarens hustru»), hvari jag skarpt angrep all lagarnas orättfärdighet mot kvinnorna, de orimliga religiösa begreppen, männens dryckenskapslast och lättsinne, kvinnornas dumhet, ytlighet och fördomsfullhet, kort sagdt, alt ondt och vrångt jag visste i världen, – och den tiden kunde jag nästan icke uppdaga något godt i den. Där är en bitter satir i stycket, men det innehåller ingen djupare psykologi och är ej häller i något hänseende konstnärligt moget. Icke desto mindre gjorde det ett mäktigt intryck, då det uppfördes 1885, och höjdes af några till skyarna, medan andra utgöto sin vredes skålar öfver det. Man skonade mig icke; det haglade med beskyllningar och skymford. Jag framstäldes som ateist, – föräldrar förbjödo sina barn att gå i mitt hus, jag miste en hel hop af mina vänner, och det kräfdes öfverhufvud ett visst moraliskt mod hos dem som blefvo kvar att våga kännas vid mig. Men det var naturligtvis icke blott på grund af »Arbetarens hustru». Jag hade skrifvit artiklar i samma anda, naturalistiska noveller och därtill förvillat ungdomen genom att läsa upp för den ur Brandes' Hovedstrømninger. Det fans uppenbart icke en värre människa i landet den tiden än undertecknad. Fromma människor uppdiktade och utbredde de orimligaste historier, i tron att de därmed gjorde Gud en välbehaglig gärning, – man beklagade mina stackars barn, som hade ett slikt vidunder till mor, o. s. v. Och själffallet utöfvade alt detta en återvärkan på mig.

Det själstillstånd, hvarur »Arbetarens hustru» hade framgått, var en känsla af lifslust, mod och kraft, hvilket alt dock kanske dolde en sjuklig upphetsning af nervsystemet. Så skedde ett omslag. Hjärnans öfveransträngning, de många våldsamma angreppen på mig och smärtan öfver att mista mina vänner värkade en hög grad af nedstämdhet. Jag måste nu på nytt bära ett oafbrutet själslidande, en känsla af lamhet i hjärnan, som lät mig frukta det värsta. Jag greps af en obeskriflig bitterhet mot mitt land och tänkte starkt på att utvandra.

Men tanken på en mission lefde fortsättningsvis i mig. Jag ville kämpa till det sista för de undertrykta och förorättade. Och så skref jag »Kovan onnen lapsia» (»Olyckans barn»,) en skildring af proletariatets elände, slutande med förtviflan, brott och fängelse. Detta stycke uppfördes blott en enda gång 1888, då det också utkom i tryck. Dess vidare uppförande blef förbjudet, det ansågs för revolutionärt, uppviglande. Därtill kom någonting för mig oväntadt: det tillintetgjordes också af kritiken, icke blott den konservativa, utan också, på få undantag när, af den frisinnade kritiken.

Jag hade altså på ett bedröfligt sätt fått afsked från teatern; min författarevärksamhet ansågs numera knapt på något håll värd någon uppmuntran. För visso fick jag den tiden besanna Renans ord: »Mycket stark och mycket klok må den vara, som af plikt, äregirighet eller ett omildt öde kallas att blanda sig i den stackars mänsklighetens angelägenheter.»

Jag fann nu för godt att hvila mig på mina lagrar en tid – till stor fördel för mitt hem och mina nerver. Det följande året miste jag genom döden två af mina bästa vänner och en högt älskad, fullvuxen dotter. Och nu kände jag mig som förd fram ända till evighetens portar, jag fick en friare, klarare blick på lifvet. Hugg och slag träffade mig icke mera, och icke kände jag mig häller längre kallad att utdela några själf. Jag gick ut ur kampen och blef endast en åskådare. Men därtill kommo de tryckande politiska förhållandena, som läto befara en mörk framtid för vårt folk. Den sista resten af bitterhet försvann, arbetslusten vaknade igen, och jag hade häller icke mera den ringaste lust att lämna mitt fädernesland. Jag skref därnäst »Papin perhe» (»Prästens familj»), en objektivt hållen skildring af söndringen mellan det gamla och det unga släktet. Detta stycke har uppförts i år på finska teatern ett halft dussin gånger förutom i provinserna. Det mottogs med välvilja af kritiken.

Egentligen är jag icke till freds med någonting af hvad jag hittils skrifvit, men hoppas härefter kunna skapa någonting bättre, eftersom jag ju ännu har tretton år igen till mitt sextionde år, d. v. s. den ålder, då alla författare borde »slås i hjäl», som det heter.

Jag kan icke med bestämdhet säga huru ofta mina första stycken äro uppförda, men hvarje år har ett eller annat af dem uppförts i hufvudstaden eller i provinserna, likasom de också ofta anlitas vid sällskapsspektakel. »Arbetarens hustru» uppfördes ett halft dussin gånger på Nya teatern i Stockholm 1886.

Det är för mig likaså svårt att afgöra från hvem af mina föräldrar jag har ärft mina literära intressen. Men jag förmodar att likasom jag har mina anletsdrag och hufvudets form från min far, men ansiktsfärgen från min mor, så äro också mina själsegenskaper arf från bägge, – känslolifvet arf från min mor, förståndslifvet från min far.