Selma Lagerlöf - Valda Berättelser

“Därför gick prästen en dag över till Olov Svärd för att tala med honom och hans bror om vad de nu närmast borde företa sig med silverberget. När han kom i närheten av soldatbostaden, mötte han en kärra, som var omgiven av beväpnade bönder. Och i kärran satt en karl, som hade händerna bakbundna och rep omkring fotlederna.

“Då prästen gick förbi, höll kärran stilla, 101 101 höll stilla , stopped. och han fick tid att betrakta fången. Hans huvud var ombundet, så att det var inte lätt att se vem det var, men prästen tyckte ändå, att han kände igen Olov Svärd.

“Han hörde fången bedja dem, som bevakade honom, att han skulle få tala ett par ord med prästen.

“Han gick då närmare, 102 102 gick närmare , drew nearer. och fången vände sig emot honom. ‘Nu är du snart den ende, som vet var det där silverberget finns’, sade Olov.

‘Vad är det du säger, Olov?’ frågade prästen.

‘Jo, ser du, 103 103 Jo, ser du , well, you see. präst, sedan vi hade fått höra, att det var ett silverberg, som vi hade funnit, kunde inte jag och min bror vara så goda vänner som förut, utan vi kommo jämt i gräl. Och i går kväll 104 104 i går kväll , last night. råkade vi i 105 105 råkade i , got into. tvist om vem av oss fem det var, som först hade funnit gruvan, och det kom till strid mellan oss. Och nu har jag slagit ihjäl min bror, och han har även gett mig en duktig minnesbeta här över pannan. Jag skall hänga nu, och sedan är du den ende, som vet något om gruvan. Därför vill jag be dig om en sak.’ 106 106 be dig om en sak , ask one favor of you.

‘Tala ut, du!’ sade prästen. ‘Jag skall göra vad jag kan för dig.’

‘Du vet, att jag lämnar många små barn efter mig’, började soldaten, men prästen avbröt honom.

‘Vad detta beträffar, kan du vara lugn. Det, som kommer på din lott i gruvan, skola de få, alldeles som om du själv hade levat.’

‘Nej’, sade Olov Svärd, ‘det var en annan sak jag ville be dig om. Låt ingen av dem få någon del av det, som kommer ur den där gruvan!’

“Prästen ryckte ett steg tillbaka, 107 107 ryckte ett steg tillbaka , staggered back a step; or, shrank back. han blev stående tyst och kunde intet svara.

‘Om du inte lovar mig detta, kan jag inte dö lugn’, 108 108 lugn , in peace. sade den fångne.

‘Ja’, sade prästen långsamt och mödosamt, ‘jag skall lova dig vad du begär av mig.’

“Därpå fördes mördaren bort, och prästen stod på vägen och tänkte på hur han skulle kunna hålla det löfte han hade givit honom. Under hela vägen hem tänkte han på rikedomen, som han hade varit så glad åt. Men om det nu var så, att folket i denna församlingen inte tålde vid rikedom? Nu voro redan fyra fördärvade, som förut hade varit stolta och präktiga män. Han tyckte sig se hela församlingen framför sig, och han föreställde sig hur den där silvergruvan skulle fördärva den ene efter den andre. Anstod det honom, 109 109 Anstod det honom , was it befitting that he. som var satt 110 110 var satt , was appointed. att vårda dessa fattiga människors själar, att släppa ut över dem det, som skulle bli deras undergång?”

Kungen satt på en gång 111 111 på en gång , all of a sudden. upprätt i stolen och stirrade på den, som talade. “Jag må säga!” sade han. “Han kommer mig att förstå, att en präst i den här avlägsna bygden måste vara en hel karl.” 112 112 en hel karl , every inch a man.

“Inte heller var det nog med detta, som redan hade hänt”, fortfor prästen, “utan så snart som nyheten om gruvan spridde sig bland sockenborna, upphörde de att arbeta och gingo lättjefulla omkring och väntade på den tiden, då den stora rikedomen skulle strömma ut över dem. Allt löst folk, som fanns i trakten, strömmade till, och dryckenskap och slagsmål blev nu det, som prästen ständigt hörde talas om.

“En mängd folk gjorde intet annat än drev omkring i skogen och sökte efter gruvan, och prästen märkte, att så snart han gick från hemmet, smögo sig människor efter honom för att ta reda på 113 113 ta reda på , find out. om han begav sig till silverberget och stjäla hemligheten från honom.

“Då sakerna stodo så, 114 114 Då sakerna stodo så , when matters were come to this pass. kallade prästen samman bönderna till stämma.

“För det första 115 115 För det första , in the first place. påminde han dem om alla de olyckor, som upptäckten av silverberget hade dragit över dem, och han frågade dem om de ville låta sig fördärvas, eller om de ville rädda sig själva. Därpå sade han dem, att de inte skulle vänta av honom, som var deras präst, att han skulle bidraga till deras undergång. Nu hade han beslutit att för ingen människa förråda var silverberget fanns, och aldrig ville han själv hämta rikedom ur det. Och så frågade han bönderna hur de framgent ville ha det. Om de ville fortsätta att söka efter gruvan och vänta på rikedom, då ville han dra så långt bort, att aldrig en hörsägen om deras elände kunde nå honom. Men om de ville överge att tänka på silvergruvan och bli som förr, då ville han stanna ibland dem. ‘Men hur ni än väljer’, sade prästen, ‘så kom detta ihåg, att av mig får ingen någonsin veta något om silverberget!’”

“Nå”, sade kungen, “hur valde bönderna?”

“De gjorde, som prästen ville”, sade prästen. “De förstodo, att han menade väl med dem, när han ville förbli fattig för deras skull. Och de gåvo sin präst i uppdrag att gå till skogen och dölja malmådern väl med ris och sten, så att ingen skulle kunna finna den, inte de och inte deras efterkommande.”

“Och sedan har prästen levat här lika fattig som de andra.”

“Ja”, svarade prästen, “han har levat här lika fattig som de andra.”

“Han har väl ändå gift sig och byggt sig en ny prästgård?” sade kungen.

“Nej, han har inte haft råd att gifta sig, och han bor i den gamla kojan.”

“Det är en vacker historia, som han har berättat mig”, sade kungen och böjde på 116 116 på not to be translated. huvudet.

Prästen stod tyst framför kungen. Om 117 117 Om , after. några ögonblick återtog denne: “Var det på silverberget han tänkte, när han sade, att prästen här skulle kunna skaffa mig så mycket pengar, som jag behöver?”

“Ja”, sade den andre.

“Men jag kan inte lägga tumskruvar på honom”, sade kungen, “och hur vill han annars, att jag skall få en sådan man att visa mig berget? Han har ju försakat både kärestan och all livets välmåga.”

“Det är en annan sak”, sade prästen. “Men om det är fäderneslandet , som behöver skatten, så ger han nog med sig.” 118 118 så ger han nog med sig , he will doubtless yield.

“Svarar han mig för det?” frågade kungen.

“Ja, det svarar jag för”, sade prästen.

“Bryr han sig då inte om hur det går med 119 119 hur det går med , what becomes of. hans sockenbor?”

“Det får stå 120 120 får stå , rests. i Guds hand.”

Kungen steg upp ur stolen och gick fram till fönstret. Han stod en stund och såg på folkhopen därutanför. Ju längre han såg, desto klarare började hans stora ögon glänsa, och gestalten tycktes växa. “Han kan hälsa prästen i den här församlingen”, sade kungen, “att det ges ingen skönare syn för Sveriges konung än att se ett folk sådant som detta.”