Selma Lagerlöf - Valda Berättelser

“Jag frågar, därför att jag stod härinne och inte kunde höra riktigt”, 56 56 riktigt , very well. sade prästen. “Men om det verkligen förhåller sig så, ville jag tala om, att prästen i den här församlingen kanske skulle vara i stånd att skaffa kungen så mycket pengar, som han behövde.”

“Jag tyckte, att han helt nyligen 57 57 helt nyligen , just now. sade, att alla här voro fattiga”, sade kungen och tänkte, att karlen inte hade reda på vad han pratade.

“Ja, det är sant”, genmälde komministern, “och prästen äger inte mer än någon annan. Men om kungen ville vara så nådig och höra på mig en stund, skall jag tala om hur det kommer sig, att prästen har 58 58 hur det kommer sig, att prästen har , how the parson happens to have. makt att hjälpa honom.”

“Han kan få tala”, sade kungen. “Han tycks ha lättare att få orden över läpparna än hans vänner och grannar därute, som aldrig bli färdiga med vad de ha att säga mig.”

“Det är inte så lätt att svara kungen. Jag är rädd för att det till sist blir prästen, som får åtaga sig att göra det på de andras vägnar.” 59 59 på de andras vägnar , in behalf of the others.

Kungen kastade det ena benet över det andra, drog sig djupt in i 60 60 drog sig djupt in i , subsided more deeply into. länstolen, lade armarna i kors och sänkte huvudet mot bröstet.

“Nu kan han börja”, sade han i en ton, som om han redan sove.

“Det var en gång 61 61 Det var en gång , once upon a time. fem karlar från den här socknen, som voro ute på älgjakt i skogen”, började prästen. “Den ene av dem var prästen, som vi tala om. Två av de andra voro soldater och hette Olov och Erik Svärd, den fjärde av männen var gästgivare här i kyrkbyn, och den femte var en bonde, som hette Israels Per Persson.”

“Han skall inte göra sig besvär med 62 62 Han skall inte göra sig besvär med , don’t go to the trouble; or, never mind. att nämna så många namn”, mumlade kungen och lät huvudet sjunka över åt ena sidan.

“De där karlarna voro goda jägare”, fortfor prästen, “och de brukade eljest ha lycka med sig. Men den dagen hade de gått långt och länge 63 63 långt och länge , far and wide. utan att få något. Till sist upphörde de alldeles med jakten och satte sig ner på marken för att språka. De talade om att det inte på 64 64 på , in. hela skogen fanns en plats, som lämpade sig för odling. Det var bara fjäll och moras alltsammans. ‘Vår Herre har inte gjort rätt mot oss, som har gett oss ett så fattigt land att bebo’, sade en av dem. ‘På andra orter kunna människor skaffa sig rikedom och överflöd, men här kunna vi med all vår strävan knappast träla oss till dagligt bröd’.”

Prästen höll upp ett ögonblick, såsom oviss om kungen hörde honom, men denne gjorde en rörelse med lillfingret för att visa, att han var vaken.

“Just då jägarna talade om detta, fick prästen se, att det glittrade i berggrunden på ett ställe, där han hade råkat sparka bort mossan med foten. ‘Det var 65 65 var , is. ett märkvärdigt berg, det här’, tänkte han och sparkade undan en mosstuva till. 66 66 en till , another; or, one more. Han tog upp en stenflisa, som följde med mossan, och som glänste på samma sätt som allt det andra. ‘Det är väl aldrig möjligt, att det kan vara bly det här?’ sade han. Nu rusade de andra upp och makade undan mossan med bösskolvarna. Och när de hade gjort det, sågo de tydligt hur en bred malmåder gick fram i berget. ‘Vad tror ni, att detta kan vara?’ sade prästen. Karlarna slogo loss 67 67 slogo loss , chipped off. stenflisor och beto i dem. – ‘Nog är det väl åtminstone bly eller zink’, sade de. – ‘Och hela berget är fullt av det’, tillade gästgivaren.”

När prästen hade hunnit så långt 68 68 hade hunnit så långt , had got thus far. i berättelsen, sågs kungens huvud resas en smula, och ett öga öppnade sig. “Vet han om någon av de där människorna förstod sig på 69 69 förstod sig på , knew anything about. malmer och stenarter?” frågade han. – “Nej, det gjorde de inte”, svarade prästen. Då sjönk kungens huvud, och båda hans ögon slöto sig.

“Både prästen och de, som voro med honom, blevo mycket glada”, fortfor den talande 70 70 den talande , the speaker. utan att låta sig störas av kungens likgiltighet. “De tänkte, att de nu hade funnit det, som skulle göra dem rika och deras efterkommande även. ‘Aldrig mer skall jag behöva arbeta!’ sade en av dem. ‘Jag skall ha råd att göra ingenting hela veckan igenom, och på söndagen 71 71 på söndagen , on Sundays. skall jag åka till kyrkan i guldkaret!’

“De voro eljest förståndiga karlar, men det stora fyndet hade gått dem åt huvudet, 72 72 hade gått dem åt huvudet , had gone to their heads. så att de talade som barn. Så mycken besinning hade de ändå, att de på nytt lade mossan till rätta 73 73 på nytt lade mossan till rätta , put the moss back in place. och gömde malmådern. Därpå togo de noggrant märke på platsen, där den befann sig, och gingo hem.

“Innan de skildes, kommo de överens, att prästen skulle resa till Falun och fråga bergshauptmannen vad detta var för malm. 74 74 vad detta var för malm , what kind of ore this was. Han skulle komma tillbaka, så snart han kunde, och intill dess lovade de varandra med dyr ed, att de inte för någon människa skulle förråda var det var, som malmen fanns.”

Kungens huvud lyftes åter en smula, men han avbröt inte berättaren med ett ord. Han tycktes börja tro, att den andre verkligen hade något viktigt, som han ville säga honom, då han inte lät sig störas av hans likgiltighet.

“Så for prästen åstad med ett par malmprover i fickan. Han var lika glad åt att bli rik 75 75 glad åt att bli rik , happy in the thought of becoming rich. som någon av de andra. Han tänkte på att han skulle bygga om prästgården, som nu inte var bättre än en bondstuga, och så skulle han gifta sig med en prostdotter, som han tyckte om. Henne hade han eljest trott att han skulle få vänta på i många år. Han var fattig och obemärkt, och han visste, att det skulle dröja länge, innan han fick en sådan plats, att han kunde gifta sig.

“Prästen åkte in till 76 76 in till , over to. Falun på två dagar, och en dag måste han gå där och vänta, därför att bergshauptmannen var bortrest. Äntligen fick han råka honom och visade honom malmbitarna. Bergshauptmannen tog dem i sin hand. Han såg först på dem och sedan på prästen.

“Prästen berättade, att han hade funnit dem i ett berg hemma i socknen, och undrade om det inte kunde vara bly.

‘Nej, bly är det inte’, sade bergshauptmannen.

‘Kanske att det är zink då?’ frågade prästen.

‘Zink är det inte heller’, sade bergshauptmannen.

“Prästen tyckte, att allt hopp sjönk inom honom. Så bedrövad hade han inte känt sig på mången god dag. 77 77 på mången god dag , for many a day.

‘Har ni många sådana här stenar 78 78 sådana här stenar , such rocks as these. i er socken?’ frågade bergshauptmannen.

‘Vi ha ett helt berg’, sade prästen.

“Då gick bergshauptmannen närmare, slog honom på axeln och sade:

‘Låt då se, att ni gör ett sådant bruk av det, att det länder både er själva och riket till gagn, 79 79 att det länder till gagn , that it may prove profitable. för detta är silver!’