Astrid Lindgren - Karlsson på Taket

Han slet upp filten från Lillebrors säng och kastade den över sitt huvud.

— Kom in, kom in, skrek han. Kom in i mitt tält! Lillebror kröp under filten, och Karlsson stod där inne och fnissade belåtet.

— Bettan har väl inte sagt nånting om att hon inte vill se ett tält i vardagsrummet? Varenda människa blir ju glad att få se ett tält. Särskilt ett tält som det lyser i, sa Karlsson och tände ficklampan.

Lillebror var inte säker på att Bettan skulle bli så glad åt tältet, men själv tyckte han, att det var spännande och mystiskt att vara med Karlsson under filten och lysa med ficklampan. Lillebror tyckte, att de lika gärna kunde stanna där de var och leka tält och strunta i Bettan, men det gick inte Karlsson med på.

— Jag tål ingen orättvisa, sa han. Jag ska in i vardagsrummet, kosta vad det vill!

Och så började tältet vandra mot dörren. Lillebror hade bara att följa med. En liten knubbig hand stack ut och grep om dörrhandtaget och öppnade mycket tyst och försiktigt. Tältet kom ut i hallen, som bara genom ett tjockt draperi var skilt från vardagsrummet.

— Lugn, bara lugn, viskade Karlsson. Och alldeles ljudlöst skred tältet över hallgolvet och stannade bakom draperiet. Mumlet hördes lite tydligare nu, men ändå inte så tydligt, att man kunde urskilja några ord. Lampan i vardagsrummet var släckt, Bettan och hennes Pelle var tydligen nöjda med det svaga skymningsljuset utifrån.

— Det är bra, viskade Karlsson, då syns min ficklampa så mycket bättre.

Just nu hade han i alla fall ficklampan släckt.

— För vi ska komma som en glad och kär överraskning, viskade Karlsson och myste under filten.

Sakta, sakta skred tältet fram bakom draperiet. Bettan och Pelle satt i lilla soffan borta vid motsatta väggen, sakta, sakta styrde tältet ditåt.

— Jag gillar dig, Bettan, hörde Lillebror en skrovlig pojkröst som sa — så fjollig han var, den där Pelle!

— Gör du, sa Bettan, och så blev det tyst igen.

Som en mörk massa rörde sig tältet över golvet, långsamt och obevekligt styrde det mot soffan, närmare och närmare kom det, nu var det bara ett par steg kvar, men de två som satt där varken hörde eller såg.

— Gillar du mig, Bettan, sa Bettans Pelle mycket blygt.

Han hann inte få något svar. För just i det ögonblicket skar ljuset av en ficklampa genom rummets gråa skuggor och träffade honom rakt i ansiktet. Han rusade upp, Bettan skrek till, och det hördes en hel del fnissande och tramp av fötter, som hastigt sprang mot hallen.

Man kan inte se något, när man just har blivit bländad av en ficklampa. Men höra kan man. Och Bettan och hennes Pelle hörde skrattet, ett vilt, förtjust skratt som kom bubblande borta från draperiet.

— Det är min otäcka lilla bror, sa Bettan. Men nu ska han få…

Lillebror fnissade så mycket han orkade.

— Det är klart hon gillar dig, skrek han. Varför skulle hon inte göra det? Bettan gillar alla killar, så det så!

Sedan hördes det bara ett brakande och ännu litet mera fniss.

— Lugn, bara lugn, viskade Karlsson, när tältet dråsade omkull under sin vilda flykt mot dörren.

Lillebror var så lugn han kunde, fastän skrattet fortfarande bubblade i honom och fastän Karlsson hade ramlat rakt på honom och han inte riktigt visste, vilka ben som var hans egna och vilka som var Karlssons och fastän han förstod, att Bettan skulle vara över dem vilket ögonblick som helst.

De kravlade sig på fötter så fort det bara gick och rusade mot Lillebrors rum i full panik, ty Bettan var nära.

— Lugn, bara lugn, viskade Karlsson ,och hans små trinda ben gick som trumpinnar under filten. Världens bästa snabblöpare, det är Karlsson på Taket! viskade han, men han lät ganska andfådd.

Lillebror sprang rätt bra han också. Och det var minsann bråttom. I absolut sista sekunden räddade de sig inom dörren till Lillebrors rum. Karlsson vred hastigt om nyckeln och stod där och fnissade tyst och belåtet, medan Bettan bänkade på dörren.

— Vänta du, Lillebror, tills jag får tag i dig, skrek Bettan argt.

— Men jag har i alla fall inte visat mig, skrek Lillebror. Och sedan fnissades det bakom dörren igen.

Det var två som fnissade — det kunde Bettan nog ha hört, om hon inte hade varit så arg.

Lillebror kom hem från skolan en dag, han såg förgrymmad ut och hade en stor bula i pannan. Mamma var i köket, och hon blev precis så uppskakad över bulan, som Lillebror hade hoppats, att hon skulle bli.

— Älskade Lillebror, vad är det som har hänt, sa hon och slog armarna om honom.

— Krister har kastat sten på mig, sa Lillebror argt.

— Nej, vet nån vad, sa mamma, en sån elak pojke! Varför kom du inte in och sa till mig?

Lillebror ryckte på axlarna.

— Vad skulle det vara bra för ? Du kan ju inte kasta sten. Du skulle inte kunna pricka rätt på en lagårdsvägg ens en gång.

— Å, din lilla dumbom, sa mamma. Inte tror du väl, att jag tänkte kasta sten på Krister heller!

— Vad skulle du annars kasta, undrade Lillebror. Det finns inget annat, åtminstone inget som är lika bra.

Mamma suckade. Det var tydligt, att det inte bara var Krister, som klippte till, när det behövdes. Hennes egen älskling var inte ett dugg bättre. Men hur var det möjligt att en liten gosse, som hade så snälla blå ögon, kunde vara en sån slagskämpe?

— Tänk, om ni kunde vänja er av med att slåss, sa mamma. Man kan väl prata om saker och ting i stället? Vet du, Lillebror, det finns faktiskt ingenting, som man inte kan klara ut, om man pratar igenom saken ordentligt.

— Det finns det väl visst det, sa Lillebror. Till exempel i går. Jag slogs med Krister då också…

— Fullkomligt i onödan, sa mamma. Ni kunde lika bra ha klarat ut vem som hade rätt genom ett vettigt resonemang.

Lillebror satte sig vid köksbordet och lutade sitt sårade huvud i händerna.

— Trodde du, ja, sa han och blängde på sin mamma. Så här sa Krister till mig: ’Jag kan klå dig’, sa han, och då sa jag: ’Du kan så lagom heller’. Hur skulle vi ha klarat ut det genom ett vettigt resonemang, kan du säga mig det?

Det kunde inte mamma, och hon slutade tvärt med sin fredspredikan. Hennes slagskämpe till son såg ganska dyster ut, och hon skyndade sig att sätta fram varm choklad och färska bullar åt honom. Det var något som Lillebror tyckte om. Han hade känt den ljuvliga doften av nybakat vetebröd redan när han kom i trappan, och mammas härliga kanelbullar gjorde livet åtminstone något lättare att leva.

Lillebror bet tankfullt i en bulle, och medan han åt satte mamma ett plåster på såret i pannan. Sedan kysste hon honom lätt på plåstret och frågade:

— Vad blev ni osams om i dag då, Krister och du?

— Krister och Gunilla säger, att Karlsson på Taket är en inbillning. Dom säger, att han bara är ett påhitt, sa Lillebror.

— Är han inte det då, undrade mamma lite försiktigt. Lillebror stirrade förtrytsamt på henne över chokladkoppen.

— Kan inte du åtminstone tro, vad jag säger, sa han. Jag har frågat Karlsson, om han är ett påhitt…

— Vad sa Karlsson då, frågade mamma.

— Han sa, att om han hade varit ett påhitt, så hade han varit världens bästa påhitt. Men nu är han händelsevis inte det, sa Lillebror och tog en ny bulle.

— Karlsson tror, att det är Krister och Gunilla som är påhitt. Ovanligt fåniga påhitt, säger han, och det tycker jag också.

Mamma svarade inte. Hon insåg att det var lönlöst att komma någon vart med Lillebrors fantasier, och därför sa hon bara: