Blake Pierce - Den perfekta hustrun

Träffade du någon intressant person, frågade hon samtidigt som hon släckte sänglampan.

Överraskande nog ja, sade han. De var alla ganska trevliga och eftersom två av dem letade efter potentiella investeringar gjorde det dem intressanta för mig. Jag tror att klubben kan vara en riktig bra resurs för affärerna. Du?

Alla var väldigt trevliga svarade Jessie tveksamt, och hoppades att rummet var tillräckligt mörkt för att dölja hennes rynkade panna. Mycket vänliga och med alla slags erbjudanden om hjälp med allt jag behöver.

Varför tycker jag mig höra ett men i det där?

Nja, det är bara det att inte en enda gång under hela tiden jag var med dem, pratade någon av dessa kvinnor om något annat än barn, skola eller familj. Inget om deras jobb eller aktuella händelser. Det kändes bara så lantligt.

Kanske ville de bara undvika kontroversiella ämnen under en brunch med någon nyinflyttad, föreslog Kyle.

Är jobb ett kontroversiellt ämne nu för tiden?

Jag vet inte, Jessie. Är du säker på att du inte läser in för mycket i en oskyldig brunch?

Jag påstår inte att de var som “Fruarna i Stepford” eller något sådant, svarade hon, men bortsett från Mel var de alla mycket narcissistiska. Jag tror inte någon av dem bryr sig särskilt mycket om vad som händer utanför deras egna lilla värld. Jag bara menar att det gav mig en lite klaustrofobisk känsla.

Kyle satte sig upp in sängen.

Det där låter bekant sade han med oro i rösten. Bli inte arg nu, men senast du pratade om klaustrofobisk var när .. Jag vet när jag pratade om det senast avbröt hon irriterat. Det här är inte samma sak.

Ok, svarade han, men du förstår väl ändå att jag undrar hur det är med din medicinering, fungerar doseringen fortfarande? Tror du att du kanske skulle boka en tid med doktor Lemmon?

Jag mår bra Kyle svarade hon, samtidigt som hon gick upp ur sängen.Allt handlar inte om ”det”. Kan jag inte beskriva en känsla utan att du börjar dra förhastade slutsatser?

Naturligtvis svarade han, förlåt mig. Snälla kom och lägg dig igen.

Jag menar allvar. Du var inte där. Medan du satt och slappade med killarna, satt jag med ett påklistrat leende medan kvinnorna pratade nedlåtande om kaféer. Det är inte en medicinsk fråga. Det är en kvinnorna här är hemska fråga.

Jag är ledsen Jessie, upprepade han. Jag skulle inte ha föreslagit att det berodde på medicinerna.

Jessie tittade på honom, slets mellan om hon skulle förlåta honom eller trycka till honom lite till. Hon bestämde sig för att inte göra något av det i stället sade hon, jag är snart tillbaka, måste gå och lugna ner mig lite. Jag säger god natt nu om det är så att du somnat när jag kommer tillbaka.

Ok, svarade han motvilligt. God natt, älskar dig.

God natt sade hon och gav honom en kyss trots att hon inte kände för det, jag älskar dig också.

Hon lämnade sovrummet och gick omkring i huset, väntande på att hon skulle slappna av och känslan av frustration släppa. Hon försökte få känslan av ovisshet bort ur huvudet, men den kom snabbt tillbaka och irriterade henne med att ligga där och gnava.

Hon hade precis lugnat ner sig så pass att hon trodde att hon skulle kunna sova när hon hörde samma avlägsna knakande i huset som natten innan, bara att den här gången hörde hon det tydligare. Hon följde ljudet tills hon trodde att hon funnit källan, vinden.

Hon stannade precis under luckan till vinden i övervåningens korridor. Efter ett ögonblicks tvekan grep hon repet till luckan och drog ner den. Knakandet hördes betydligt tydligare nu. Hon klättrade uppför den nerfällbara stegen så tyst som hon kunde och försökte att inte tänka på hur denna typ av beslut alltid slutade dåligt i skräckfilmer. När hon kommit uppför stegen tog hon fram sin mobiltelefon och använde dess ficklamps-funktion för att lysa upp vinden. Men bortsett från några gamla, tomma kartonger var utrymmet tomt och knakningen hade slutat.

Jessie klättrade försiktigt tillbaka ner, stängde luckan, men var för uppjagad för att sova. Hon återupptog sin rastlösa vandring. Så småningom hamnade hon i sovrummet som de planerat att ha för deras första barn, när och om de någonsin fick något.

Det var omöblerat men Jessie kunde se framför sig var spjälsängen skulle stå. Hon tänkte sig den vid bortre väggen med en elektronisk barnvakt hängande över. Hon lutade sig mot väggen och sjönk sedan ner så hon satt med sina knän framför ansiktet och armarna hårt omslutande underbenen. Samtidigt som hon försökte intala sig själv att livet på den här konstiga platsen skulle bli mycket bättre än det verkat hitintills.

Uppfattar jag allt det här fel?

Hon kunde inte låta bli att undra om hennes mediciner kanske behövde justeras. Hon var inte säker på om hon var för hård mot Kyle eller om hon bedömde Club Deseo-kvinnorna för hårt. Var det faktum att Kyle anpassade sig så lätt till denna plats och att hon inte hade samma anpassningsförmåga, hennes sprödhet eller alltihop orsaken? Han verkade redan hemma, som om han hade bott här i flera år. Hon undrade om hon någonsin skulle komma till den punkten.

Hon var inte säker på om hon bara var nervös eftersom hennes sista termin började i morgon och hon skulle behöva återvända tillbaka till världen av att studera våldtäktsmän, rovdjur och mördare och hon var inte säker på om knaket som hon fortsatte att höra var verkligt eller bara i hennes huvud. Just nu var hon inte säker på mycket om någonting och det skrämde henne.

Jessie var andfådd och hennes hjärta dunkade. Hon var sen till lektionen. Detta var hennes första lektion på University of California campus i Irvine och att hitta till föreläsningssalen hade varit svårt. Efter att den sista kvartsmilen irrande ha sprungit genom campus i den ökande värmen, rusade hon in genom dörren. Pannan pärlade av svett och hennes topp kändes lätt fuktig.

Professor Warren Hosta, en lång, smal man i femtioårsåldern med små, misstänksamma ögon och en ensam liten tofs av gråsvart hår mitt på huvudet, hade tydligen varit mitt i en mening när hon kastade sig in klockan 10:04. Hon hade hört rykten om hans otålighet och i allmänhet kärva uppförande och han gjorde henne inte besviken på den punkten. Han tystnade och väntade på att hon skulle hitta sin plats, stirrande på henne hela tiden.

Kan jag fortsätta frågade han henne sarkastiskt.

Bra start, Jessie. Ett utmärkt sätt att göra ett bra första intryck.

Ledsen professorn, svarade hon. Campus är nytt för mig och jag hade lite svårt att hitta

Jag hoppas att dina kunskaper inom ämnet är bättre än din orienteringsförmåga,” svarade han ironiskt innan han återvände till sin föreläsning. Som jag sa, för de flesta av er kommer detta att vara er sista kurs innan ni får er magisterexamen i rättspsykologi. Tro mig, det blir ingen söndagspromenad precis.

Jessie öppnade sin ryggsäck så tyst som möjligt för att ta fram anteckningsblock och penna, men dragkedjans ljud förstärktes i rummet. Professorn blängde åter på henne, men fortsatte föreläsningen.

Jag kommer att lämna ut kursplanen om ett ögonblick, sade han men generellt är det detta som förväntas av er. Utöver det vanliga kursarbetet och tillhörande tentor kommer de av er som ännu inte har slutfört ert examensarbete ombes att skicka in och försvara det. Dessutom kommer alla - avslutade avhandlingar eller inte - att få gå på praktik. Några av er kommer att tilldelas en kriminalvårdsanstalt, antingen California Institute for Men i Chino eller California Institute for Women i Corona, som båda har ett antal våldsförbrytare. Andra kommer att hamna på högriskenheten på DSH-Metropolitan, som är ett statligt sjukhus i Norwalk. De behandlar patienter som ofta kallas kriminellt sinnessjuka, även om lokala samhällsfrågor förhindrar dem från att acceptera patienter med en historia av mord, sexbrott eller flykt.