Blake Pierce - Den perfekta hustrun

Jessie log åt sin oförmåga att slappna av. Just då sprang Daughton förbi henne med ett imponerande boom-skrik som fick henne att hoppa högt.

Han har en väldig massa energi sade hon och försökte låta beundrande.

Ja tillstod Mel, han kan vara jobbig, men jag älskar honom. Det är konstigt hur saker som kan irritera andra är charmigt när det handlar om ens egna barn. Du kommer att förstå när du får egna. Jag antar att det är vad du vill.

Jo svarade Jessie, vi har pratat om det ett tag , men det har uppstått en del förseningar under resans gång, men vi hoppas på att den här förändringen i våra liv skall ändra på det.

Jag måste varna dig. Ämnet kommer troligen att komma upp ofta bland de kvinnor du möter idag. De älskar att prata om barn och allt som är barnrelaterat. Du kommer förmodligen att få frågan om dina planer. Men försök att stå ut. Det är typ av standardkonversation här.

Tack för informationen sade Jessie samtidigt som de kom till slutet av gatan.

Hon stannade upp en stund för att ta in utsikten. De var vid kanten av en klippa och kunde se ut över Balboa Island och Promontory Bay. Efter det kom Balboahalvön, den sista biten av land före Stilla Havet. Det mörkblå vattnet fortsatte så långt hon kunde se för att slutligen, i horisonten, smälta samman med den ljusare, klarare skyn här och där beströdd med ett par lätta moln. Synen var betagande.

Närmare såg hon den väl frekventerade marinan med båtar på väg ut eller in, följande, ett för henne, oförklarligt system som verkade både mycket mer fritt och organiserat än landstrafiken. Människor, små som myror från där hon stod, vandrade runt i hamnområdet och bland dess många affärer och restauranger. Det såg ut som det kanske pågick en Bondens marknad eller något liknande.

Gatan övergick till en enorm stentrappa som ledde ner till komplexet. Trots träräcken på vardera sidan var den milt skrämmande.

Det övergår till väg igen 50 meter ner och den vinglar sig ner till hamnen sade Mel som kände Jessies motvilja. Vi kan gå den vägen istället för trappan, hon pekade, men den tar 20 minuter längre och har inte lika fin utsikt.

Nej, det här blir bra försäkrade Jessie henne. Jag har bara inte följt upp min trappträningsrutin och nu ångrar jag det.

Dina ben kommer bara att göra ont till en början sade Daughton samtidigt som han sprang in framför henne och tog ledningen.

Det finns inget som går upp mot att behöva skämmas för sina handlingar inför ett litet barn, sa Jessie och försökte skratta.

De startade den långa färden nerför trappan med Daughton först, därefter Mel och Jessie och sedan Kyle, medan Teddy kom släntrande sist. Efter någon minut var Daughton långt före dem och Mel rusade iväg för att fånga upp honom. Jessie kunde höra männen prata bakom henne, men hon kunde inte riktigt uppfatta vad de talade om och med tanke på de svåra trappstegen ville hon inte heller vända sig om för att höra bättre.

Knappt halvvägs ner mötte hon en tjej i övre tonåren, iklädd enbart bikini och flip-flops och med en strandväska hängande över axeln. Hennes hår var fortfarande vått efter badet. Hennes kurviga kropp var imponerande och droppar från hennes våta hår rann ner på hennes exponerade och finlemmade kropp som knappt skyldes av hennes bikini. Hon såg ut som om bikinin skulle kunna brista var som vilken sekund som. Jessie försökte att inte stirra när de passerade varandra och undrade om Kyle gjorde samma sak.

Jäkla fin rumpa på den, hörde hon Teddy säga några sekunder senare.

Jessie stelnade ofrivilligt till, inte bara av grovheten utan för att flickan nästan säkert skulle ha varit nära nog för att höra vad han sa. Hon var frestad att vända sig och ge honom en bister blick när hon hörde Kyles röst. Sant lade han till och fnissade som en skolpojke.

Hon stannade och när Kyle han ifatt tog hon tag i hans underarm och stoppade honom. Teddy stannade också med ett förvånat uttryck.

Fortsätt Teddy sade hon med ett påklistrat leende, jag behöver bara prata med min man en stund.

Teddy gav Kyle en medkännande blick och gick sedan vidare utan någon kommentar. När hon var säker på att han var utom hörhåll vände hon sig mot sin man och viskade jag vet att ni är vänner sedan gymnasietiden, men tror du att ni kan uppföra er likadant nu?

Vad? frågade han avvaktande.

Den där flickan hörde säkert vad Teddy sade med en sliskig röst och så uppmuntrar du honom, barnsligt.

Det var väl ingen stor sak Jess, insisterade han. Han fällde bara en kommentar, kanske hon blev smickrad… och kanske hon blev förskräckt avbröt Jessie. Oavsett vilket, föredrar jag om min man inte förstärker kvinnan som sexobjekt. Är det en rimlig begäran?

Jösses är det så här du kommer att reagera varje gång vi möter en flicka i baddräkt?

Kyle, är det så här du kommer att reagera?

Kommer ni, ropade Teddy upp mot dem. Paret befann sig säkert femtio trappsteg längre ner.

Kommer, ropade Kyle tillbaka, varefter han med sänkt röst fortsatte, det är om du fortfarande känner för det vill säga. Därefter gick han iväg och tog trappan med två steg i taket.

Jessie tvingade sig själv till ett djupt andetag, hoppades att den frustration hon kände skulle rensas bort med utandningen, därefter följde hon efter.

Vi har inte ens hunnit färdigt med inflyttningen och han börjar bli som de skitstövlar jag har försökt undvika hela livet.

Jessie försökte säga till sig själv att en liten kommentar under påverkan av en gymnasiekompis inte innebar att hennes man plötsligt blivit en bracka, men hon kunde inte skaka av sig känslan att det här bara var början.

Fem minuter senare och med Jessie fortfarande ilsket tyst, gick de in i lobbyn på Club Deseo, som gav en efterlängtad svalka från utsidans värme tack vare luftkonditioneringen. Jessie såg sig omkring, försökte känna in platsen. Hon kunde inte hjälpa att hon tyckte att namnet var lite väl storslaget. Enligt Teddy betydde det Önskeklubben, speciellt när hon såg vad hon hade framför sig verkade namnet väl storslaget.

Hon hade nästan missat entrén, en stor omarkerad men väderbiten ekdörr i en anspråkslös byggnad i den lugnare delen av hamnen. Lobbyn i sig själv var karaktärslös med en enkel pulpet, just nu bemannad av en underbart vacker brunett straxt över tjugoårsåldern. Hon såg flitig ut.

Teddy lutade sig fram och talade tyst med henne. Hon nickade och hänvisade gruppen till en smal korridor. Det var först när en annan, lika vacker och ung kvinna, men nu blondin, bad henne att lägga sin handväska i en korg som hon förstod att korridoren också fungerade som en dold metalldetektor.

När hon kommit igenom hallen fick hon tillbaka sin väska och den unga kvinnan visade att hon skulle följa efter de andra i sällskapet genom en panelklädd dörr som smälte in i väggen runt den. Hade hon varit ensam hade hon antagligen missat dörren helt.

När de kommit in genom dörren försvann också det karaktärslösa. Det grottliknande cirkulära rummet hon såg framför sig hade två plan, det övre där hon stod, var fyllt av bord, medan det nedre hade en liten dansbana med bord runtomkring. En bred trappa ledde mellan de två planen.

Hela lokalen var beklädd med, vad som verkade vara återvunna plank från gamla segelskutor. De var av olika kvalité och hade olika färger. Den hopplockade designen borde inte ha fungerat men gjorde det ändå på något sätt och gav stället en nautisk känsla, respektfull, inte obehaglig eller ful.

Det mest imponerande i lokalen var dock den bortre väggen som låg mot havssidan. Hela väggen bestod av tjockt glas. I övre halvan kunde man se havsytan och horisonten och i undre halvan såg man havet under ytan med fiskstim komma simmande. Det var en helt otrolig syn.