Blake Pierce - Den perfekta hustrun

*

Senare låg Jessie i sängen och tittade upp i taket med ett stort leende i ansiktet.

Skall det bli så här, sade Kyle, precis som han läste hennes tankar, kommer vi att fylla upp de där tomma sovrummen på nolltid.

Jag tror inte vi orkar hålla på så här när du börjar jobba på kontoret och jag börjar min nya termin.

Jag har i alla fall inget emot att prova, svarade han med en djup suck. Hon kunde känna hela hans avslappnade kropp vid sin.

Är du inte ett dugg nervös? frågade hon.

Nervös för vad?

Alltihop—högre lön, ny stad, nytt hus, ny livsstil, nya människor, nytt allting

Allt är inte nytt påminde han henne. Du känner redan Teddy och Melaine.

Jag har träffat Teddy tre gånger och Melanie en. Jag känner honom inte och kan knappt känna igen henne. Bara att dina bästa vänner från gymnasiet bor ett par kvarter bort innebär inte att jag finner vårt nya liv enkelt.

Hon visste att hon var på väg att starta ett gräl, men hon kunde inte stoppa sig. Kyle tog inte upp striden, I stället rullade han över till sin sida och drog sakta ett finger längs med hennes högra skuldra till det rosaröda och månformade ärret som löpte från hennes överarm till hennes nacke.

Jag vet att du är orolig, sade han ömt och du har all anledning att vara det. Allt är nytt. Och jag vet att det kan vara skrämmande. Jag kan inte säga hur mycket jag uppskattar din uppoffring i det du gör. Jag vet att det blir bra till slut svarade hon uppoffrande, men det är bara så mycket på en gång.

Det är därför det kommer att bli så bra att träffa Teddy och Mel i morgon.

Han gäspade ljudligt och Jessie visste att han snart skulle somna Det där ljudliga gäspet betydde normalt att han somnade inom en minut eller mindre.

Jag vet att du har rätt svarade hon, fast besluten om att avsluta kvällen på ett bra sätt. Jag är säker på att det kommer bli bra.

Det gör det, svarade Kyle sömnigt, jag älskar dig.

Jag älskar dig också svarade Jessie, osäker på om han hört innan han somnade.

Hon lyssnade på hans djupa andhämtning och försökte att komma i takt med den för att själv kunna somna. Hon var van vid ljuden från centrala LA. Hon saknade bilarnas tutande, skrålandet från finansfolket som lämnade barerna, ljudet från lastbilar som backade.

Allt hade fungerat som hennes vita brus under flera år. Nu var allt hon hade att byta ut det mot bruset från luftfiltret i hörnet av sovrummet.

Då och då tyckte hon att hon hörde ett avlägset knirkande ljud. Huset var mer än trettio år gammalt så man kunde förvänta sig enstaka sättningar. Hon försökte ta en serie djupa avkopplande andetag, både för att dränka bort andra ljud och för att koppla av. Men en tanke fortsatte att gnaga.

Är du säker på att det kommer att bli bra här?

Hon tillbringade nästa timme med att vända och vrida på sitt tvivel och försöka fördriva det på ett felaktigt sätt innan hon äntligen gav efter för sin trötthet och somnade.

Trots de oändliga skriken försökte Jessie kämpa mot huvudvärken som höll på att spränga hennes huvud i bitar. Daughton, den söta men chockerande högljudda treåriga sonen till Edward och Melanie Carlisle, hade tillbringat de senaste tjugo minuterna med att spela ett spel som hette Explosion och som till stor del bestod av att han skrek "boom”!

Varken Melanie, kalla mig Mel, eller Edward, Teddy bland sina vänner, verkade bry sig om de ständigt återkommande skriken, så Jessie och Kyle försökte också nonchalera oljudet. De satt i Carlisles vardagsrum och inväntade en tänkt promenad ner till hamnen för brunch. Carlisles bodde bara tre kvarter från dem.

Kyle och Teddy hade den senaste halvtimman stått utomhus och pratat medan Jessie bekantade sig själv med Mel i köket. Hon kom bara vagt ihåg henne från deras tidigare möte, men efter bara några minuter kände de sig bekväma med varandra.

Jag tänkte först be Teddy att grilla men jag vill inte att ni ska bli sjuka er första vecka här nere, sade Mel sarkastiskt. Mycket säkrare att gå till hamnen och äta.

Inte världens bästa kock alltså, sade Jessie med ett leende.

Låt mig bara säga så här. Om han någonsin erbjuder sig att laga mat, låtsas som att du har en nödsituation att ta hand om. För om du äter någonting som han har lagat till kommer du verkligen att ha en nödsituation att ta hand om.

Vad är det, raring? frågade Teddy när han och Kyle kom in. Han var en lite fet, degig men snygg kille med påbörjad flint i sitt blonda hår och blek hud som såg ut som om den skulle bli bränd efter fem minuter i solen. Jessie kände också att hans personlighet var ungefär densamma - degig och formbar. Någon djup instinkt som hon inte kunde förklara men hade lärt sig lita på under åren sade henne att Teddy Carlisle var en svag man.

Inget älskling, svarade hon glatt samtidigt som hon blinkade till Jessie. Jag ger bara Jessie lite viktig information om hur man klarar livet i Westport Beach.

Bra, svarade han. Se till att varna henne för trafiken på Jamboree Road och Pacific Coast Highway. Den kan vara en mardröm.

Det stod som nästa punkt på min lista, svarade Mel oskyldigt samtidigt som hon reste sig från kökets barstol.

När hon gick bort till vardagsrummet för att samla ihop Daughtons leksaker på golvet, kunde Jessie inte låta bli att notera att hon i sina shorts och sin polotröja och med en liten och nätt kropp bestod enbart av seniga muskler. Hennes kraftiga muskler och hennes biceps rörde sig imponerande när hon svepte upp ungefär ett dussin Matchbox-bilar i en snabb rörelse.

Hela hon, inklusive hennes korta svarta hår, hennes gränslösa energi och hennes ta-ingen skit-röst var helt tvärtemot det meningslösa chic från New York, som var exakt vad hon hade varit innan hon flyttade västerut.

Jessie gillade henne genast, även om hon inte kunde förstå vad som fått henne att falla för en tölp som Teddy. Det störde något Jessies stolthet över att kunna läsa av människor och kändes lite oroande.

Är vi klara att gå, frågade Teddy. Han också snyggt klädd i skjorta och byxor.

Hämta bara din son så kan vi ge oss av, svarade Mel i en skarp ton.

Teddy, tydligt van vid tonläget, gick i väg och hämtade explosionsmaskinen. Något senare hörde de skrik och han kom tillbaka hållandes Daughton upp och ner i ett kraftigt tag om vristerna. Pappa sluta skrek pojken. Edward, sätt ner honom väste Mel.

Han tjatade emot sade Teddy samtidigt som han sänkte sin son mot golvet. Jag behövde påminna honom om att sådant inte är ok.

Men om han glidit ur händerna på dig och slagit i huvudet frågade Mel krävande.

Då hade han fått sig en nyttig läxa svarade Teddy, uppenbarligen omedveten om risken det medfört.

Kyle skrattade uppskattande tills han såg Jessies kyliga blick och försökte dölja skrattet i en hostning, men det var för sent och hon nonchalerade hans försök.

När de gick mot hamnen, på den väl underhållna gatan som gick parallellt med huvudvägen, tittade Jessie på hur hon och Kyle var klädda jämfört med det andra paret. Till och med Daughton, som hade sin fars bleka hud men sin mors mörka hår, hade nystrukna shorts och skjorta. Kyle var klädd i korta shorts och en T-shirt, själv hade hon kastat på sig en luftig, lantlig klänning i sista minuten.

Är du säker på att vi är klädda lämpligt för att äta brunch på er klubb? frågade hon Mel oroligt.

Åh, oroa dig inte för det. Ni är våra gäster. Klädkodspolicyn gäller inte för er. Endast medlemmar får påpekande för olämplig klädsel och eftersom Daughton är ett barn, skulle han bara få känna på en het spiskrok. Mel måste ha sett utseendet i Jessies ögon eftersom hon omedelbart lade handen på hennes handled och lade till, Jag skojar bara.