Blake Pierce - Om hon såg

“Det är sant", sa Kate, men hon kände ändå att det måste finnas en här. Även om paren verkade vara slumpmässiga offer fanns det några saker de faktiskt hade gemensamt.

Båda paren var i femtioårsåldern eller tidiga sextioårsåldern. Båda var gifta. Båda fruarna har fått vad som verkar vara en bit av en filt nedkörd i halsen.

Så, jo. Det fanns likheter, men de hade inte lett till några ordentliga kopplingar. Inte än i alla fall.

DeMarco, tror du att du kan ringa några samtal och se till att vi får lite kontorsutrymme hos den lokala polisen?

“Redan fixat", sa hon. “Jag är rätt säker på att Duran tog hand om allt sådant innan vi ens anlände.”

Han tror att han känner mig så väl, tänkte Kate lite irriterad. Men å andra sidan så verkade det som om han faktiskt kände henne ganska jäkla väl.

Kate tittade sig runt i huset igen, på fotografierna, på blodfläckarna. Hon skulle behöva gräva djupare i bakgrundsdetaljerna på båda paren om hon skulle komma någonstans med det här. Hon skulle också behöva någon slags kriminalteknisk analys av tygbitarna. Att döma av likheterna mellan de två brottsplatserna antog hon att lite hederligt detektivarbete dock skulle leda till fler ledtrådar än något annat skulle göra.

De återvände till bilen och Kate påmindes återigen om att de hade börjat den här dagen löjligt tidigt. Hon kände sig lite piggare när hon såg att klockan bara var strax efter tio på morgonen. De hade fortfarande den större delen av dagen framför sig. Om hon hade tur och fallet gick som hon hoppades skulle hon kanske kunna vara tillbaka i Richmond till helgen för att kunna träffa Michelle igen, om nu Melissa tillät det.

Titta, sa en vis del av henne när hon satte sig bakom ratten på bilen. Till och med när du är omgiven av blodiga mord tänker du på ditt barnbarn och din familj. Säger inte det dig något?

Hon antog att det gjorde det. Men till och med när hon nu hade påbörjat den sista fjärdedelen av sitt liv hade hon fortfarande väldigt svårt att erkänna att det fanns mer i livet än sitt arbete. Det var ännu svårare när hon nu var en mördare på spåren och visste att han när som helst skulle kunna slå till igen.

Det hade ordnats ett litet konferensrum åt Kate och DeMarco i den bakre delen av Roanokepolisens station. En liten, fetlagd kvinna i receptionen hade lett dem genom byggnaden till konferensrummet. Så fort de hade satt sig ned och börjat fixa till en arbetsyta knackade det på dörren.

“Kom in", sa Kate.

Dörren öppnades och de såg de ett bekant ansikte. Det var Palmetto från delstatspolisen, den lite surmulna mannen som hade mött dem framför makarna Nash hus tidigare under dagen.

“Jag såg att ni var på väg hit när jag satt och skrev under mitt pappersarbete", sa Palmetto. “Jag är på väg ut, ska köra tillbaka till Chesterfield om ett par timmar. Jag tänkte att jag skulle kolla om det var något mer ni behöver hjälp med.”

“Inget superviktigt", sa Kate. “Var du medveten om att en bit av samma tygstycke också hittades i halsen på Bethany Langley?”

“Inte förrän ungefär en halvtimme sedan. En av er ringde tydligen labbet för att få en bild skickad.”

“Ja", sa DeMarco. “Och det verkar som om den matchar biten som du gav oss.”

Kate lade bevispåsen som Palmetto hade givit henne på bordet. “Just nu är detta det enda bevismaterial vi har som kopplar samman morden på något konkret sätt.”

“Och kriminalteknikerna hittade mer eller mindre ingenting på den", sa Palmetto. “Förutom fru Nash DNA.”

“Den kriminaltekniska rapporten på tygbiten från Langley gav inget att gå på heller", sa DeMarco.

“Det kanske fortfarande är värt ett besök hos det kriminaltekniska labbet", sa Kate.

“Lycka till med det", sa Palmetto. “När jag pratade med dem om biten från fru Nash hade de inte en susning.”

“Var du med under utredning av mordplatsen i Langley-huset?” frågade Kate.

“Nej, jag kom precis efteråt. Jag såg liken och tittade igenom stället men det fanns ingenting. Men när ni pratar med kriminalteknikerna, fråga dem om det oidentifierade hårstrået de hittade bland den rena tvätten. Det verkar inte tillhöra fru Langley så de ska köra lite tester på det.

“Innan du går", sa Kate. “Har du några teorier du vill dela med dig av?”

“Jag har inga teorier", sa Palmetto torrt. “Efter allt grävande jag har gjort kan jag säga att det inte verkar finnas någon som helst koppling mellan makarna Nash och Langley. Tyget i halsarna dock… Något så personligt och tydligt kopplat till mördaren måste ju koppla samman dem på något sätt, eller hur?”

“Det är vad jag gissar också", sa Kate.

Palmetto daskade till dörren på ett skämtsamt sätt och Kate såg honom le för första gången. “Jag är övertygad om att du kommer lista ut det hela. Jag har hört mycket om dig, vet du. Det har många av oss här vid delstatspolisen.”

“Säkert", sa hon med ett flin.

“Mestadels bra saker. Och du avslutade din pension för att sätta stopp för någon för några månader sedan, eller hur?

“Det skulle man kunna säga.”

“Palmetto såg att Kate inte bara tänkte sitta där och låta sig hyllas och ryckte på axlarna. “Slå oss statskillar en signal om ni behöver hjälp med något på detta, agent Wise.”

“Det ska jag göra", sa Kate medan Palmetto gav sig av.

“När Palmetto hade stängt dörren bakom sig skakade DeMarco skämtsamt på huvudet. “Blir du aldrig trött på att höra folk sjunga din lov?”

“Det blir jag faktiskt", sa Kate, men inte på ett otrevligt sätt. Även om det var upplyftande att bli påmind om vad hon åstadkommit i sin karriär så visste hon innerst inne att hon alltid bara hade gjort sitt jobb. Kanske hade hon gjort sitt jobb med lite mer övertygelse än vad andra hade gjort, men det var precis vad det hade varit, ett väl utfört jobb. Ett jobb hon inte kunde lämna bakom sig.

Inom ett par minuter, och med lite hjälp från polisstationens systemadministratör, hade Kate och DeMarco fått tillgång till stationens databas. De arbetade tillsammans med att undersöka makarna Nash och Langleys förflutna. Ingen av familjerna återfanns i brottsregistret överhuvudtaget. Faktum var att båda familjernas bakgrunder gjorde det svårt att föreställa sig att någon någonsin hade hyst något agg mot dem. Makarna Langley hade ställt upp som fosterföräldrar under några år av sina liv och hade därför också genomgått grundliga bakgrundskontroller flera gånger under den tiden. Makarna Nash hade varit väldigt delaktiga i sin lokala församling och hade till och med varit på flera missionsresor de senaste åren, främst till Nepal och Honduras.

Kate gav upp efter ett tag och började vanka fram och tillbaka i rummet. Hon använde konferensrummets whiteboardtavla för att skriva ner lite anteckningar. Hon hoppades att synen av allt nedskrivet på ett ställe skulle få henne att fokusera lättare, men inget hände. Inga kopplingar, inga ledtrådar och ingen tydlig väg att gå.

“Inte du heller?” sa DeMarco. “Inget?”

“Inte än så länge. Jag tror att vi måste köra på det vi har snarare än att försöka komma på något nytt. Jag tror vi måste omvärdera tygbitarna. Även om labbrapporten inte hittade något så kanske själva materialet kan leda oss någonstans.”

“Jag hänger inte med", sa DeMarco.

“Det är lugnt", sa Kate. “Jag är inte säker på att jag hänger med heller, men jag hoppas att vi fattar när vi väl ser det.”

***

Kate kände de första riktiga vågorna av trötthet skölja över henne medan hon och DeMarco körde från polisstationen mot det kriminaltekniska laboratoriet. Det var en påminnelse om att hon inte hade sovit på ungefär tjugosju timmar och att hennes arbetsdag hade startat sinnessjukt tidigt. För tjugo år sen hade hon inte haft några problem med det, men nu när femtiosex bara var några veckor bort var saker och ting helt annorlunda.