Blake Pierce - Om hon såg

Färden till labbet tog bara fem minuter och låg nära både polisstationen, domstolshuset och häktet. De visade sina ID-brickor och blev eskorterade förbi receptionen på det kriminaltekniska labbet och in till själva hjärtat av laboratoriedelen. De blev ombedda att vänta i ett litet väntrum ett tag medan labbet eftersökte teknikern som hade varit ansvarig för svabbandet av tygbitarna.

“Tror du att det finns någon chans att tyget är något sorts signum för mördaren", frågade DeMarco.

“Det kan vara så. Det kanske inte kan förklara motivet för brotten. Det kanske bara har en betydelse för mördaren. Hur som helst verkar det som att tyget är vår enda koppling till honom, och jag är rätt säker på att det är från en filt av något slag.”

Det fick Kate att tänka på ett brutalt fall vars utredning hon hade varit delaktig i under början av nittiotalet. En man hade mördat fem människor som alla hade varit ex-flickvänner till honom. Innan han hade mördat dem genom att strypa dem hade han tvingat var och en att svälja en kondom. Det hade visat sig att han inte hade haft någon specifik anledning till varför han hade tvingat dem till det, förutom att han alltid hade hatat att bära kondom under sex. Kate kunde inte låta bli att fundera på om de här tygbitarna skulle visa sig vara lika meningslösa i det här fallet.

Det blev en kort väntan. En lång, äldre man kom skyndsamt ut genom en dörr och gick rakt emot dem. “Är ni från FBI?” frågade han.

“Det är vi", svarade Kate och visade sin ID-bricka. DeMarco gjorde detsamma och mannen studerade var och en noggrant.

“Trevligt att träffa er", sa mannen. “Jag heter Will Reed och det var jag som gjorde testerna på tygbitarna från morden. Jag antar att det är därför ni är här? Agent DeMarco, det var väl dig jag skickade bilden till tidigare idag?”

“Det stämmer", sa DeMarco. “Vi hade hoppats på att du skulle kunna berätta något mer om det här bitarna för oss.”

“Jag hjälper er mer än gärna men om det gäller de där två tygbitarna är jag rädd att jag inte kan erbjuda er så mycket. Det ser ut som om att mördaren inte bara ansträngde sig väldigt mycket för att trycka in tyget i munnarna på offren, han var också väldigt försiktig med att inte lämna några spår efter sig.”

“Ja, vi förstår det", sa Kate. “Men eftersom vi inte har några konkreta fysiska resultat att gå på så undrar jag om det finns något du kan berätta om själva materialet.”

“Ja", sa Reed. “Det kan jag faktiskt göra.”

“Jag är av åsikten att bitarna kom från samma källmaterial", sa Kate. “Troligtvis en filt.”

“Jag tror att det är högst troligt", sa Reed. “Jag var inte helt säker innan jag fick se den andra biten. De passar ihop ganska väl – färg, textur och så vidare.”

“Kan man på något sätt slå fast hur gammal filten är?” frågade Kate.

“Jag är ledsen, men jag tror inte det. Jag kan berätta vad filten är gjord av dock och det fick mig att reagera. Såvitt jag vet så är det en märklig kombination av material med tanke på hur en vanlig filt brukar se ut. Till största delen består filten av ylle och det är ju såklart inte ovanligt alls, men det andra materialet den består av är bambutyg.”

“Är det så ovanligt jämfört med andra material?” frågade Kate.

“Jag är inte helt säker", sa han. “Men vi ser mängder av kläder och tyg här och jag kan räkna gångerna på ena handen som vi har fått in något som bär så tydliga spår av bambufibrer. Det är inget extremt ovanligt material men det är inte lika vanligt som exempelvis vanlig bomull.”

“Med andra ord", sa DeMarco, “borde det inte vara så svårt att hitta vilka företag som använder det som huvudmaterial?”

“Det vet jag faktiskt inte", sa Reed. “Men jag kan berätta att bambutyg är vanligt i många av de fluffigare filtarna som finns. Det andas väldigt bra vad jag har sett. Ni borde antagligen leta efter något som är lite dyrare. Det finns faktiskt ett lager precis utanför stan som tillverkar precis den sorten som jag menar. Dyra filtar, täcken, lakan. Den sortens saker.

“Vet du vad det heter?” frågade DeMarco.

“Biltmores tyg. De är ett litet företag som nästan gick i konkurs när folk började köpa allt på nätet.”

“Finns det något mer som du kan berätta för oss?” frågade Kate.

“Ja, men det är ganska hemskt. Jag tror att tygbiten trycktes så långt ner i fru Nash hals att hon nästan kräktes, till och med när hon var så nära döden. Det fanns magsyra på tyget.”

Kate tänkte på hur mycket kraft och styrka det skulle krävas för någon att lyckas med något sånt, och hur mycket av någons hand som skulle behöva tvingas in i offrets mun.

“Tack för hjälpen, Mr. Reed", sa Kate.

“Ingen orsak. Låt oss bara hoppas att jag inte behöver se en tredje bit av den där filten.”

Kusligt nog var vägen till Biltmores tyg samma väg som Kate och DeMarco hade tagit till Whip Springs klockan fyra samma morgon. Fabriken och lagerlokalen låg en bit in på en tvåfilig väg som ringlade sig ned från den stora motorvägen. Lokalerna och deras tillhörande döende gräsmatta låg avsides och i exakt samma skogsområde som skymde synen av familjen Nash hus från huvudvägen.

Av parkeringen utanför att döma gick det inte så dåligt för Biltmores tyg som Will Reed hade antytt. Enbart baserat på den här tiden på dagen såg det ut som om att de anställde åtminstone femtio människor. Kate antog att det också förekom skiftarbete på en sådan här fabrik och att ytterligare ett femtiotal anställda skulle trilla in vid kvällsskiftet början.

Det tog sig in i en grådaskig reception. En kvinna satt bakom en disk och tittade på dem med ett förvånat uttryck. Det var tydligt att de inte fick så många besökare.

“Kan jag hjälpa er med något?” frågade kvinnan.

DeMarco förklarade vilka de var och efter att de hade visat sina ID-brickor tryckte kvinnan på en knapp och släppte in dem genom en dörr vid den bortre änden av receptionen. Samma kvinna mötte sedan upp dem bakom dörren och ledde dem nedför en liten korridor. Vid slutet av korridoren öppnade hon två stora dörrar som ledde ut till fabriksgolvet på Biltmores tyg. Flera olika uppsättningar av maskiner och vävstolar som Kate aldrig hade sett förut surrade av aktivitet. Vid den bortre änden av det stora fabriksgolvet bar en kompakt gaffeltruck en lastpall med staplat tyg vidare in i lagerlokalen någonstans.

Efter att försiktigt ha lett dem runt kanten av golvet stannade kvinnan framför en annan dörr och visade dem in. Innanför fanns en smal korridor och fem rum på sidorna. Kvinnan ledde dem till det första rummet och knackade på.

“Ja?” mullrade en mansröst inifrån rummet.

“Vi har besök", ropade kvinnan. “Två damer från FBI.”

“Det blev en paus på några sekunder och sedan öppnades dörren från andra sidan. En man med mörkt hår och tjocka glasögon mötte dem i dörren. Han tittade dem upp och ner, inte utav nervositet utan av ren nyfikenhet.

“FBI?” frågade han. “Vad kan jag göra för er?”

“Är det okej om vi stör en sekund?” frågade Kate.

“Visst", sa han och ställde sig åt sidan för att släppa in dem på kontoret.

Förutom stolen bakom mannens skrivbord fanns där bara en extra sittplats på kontoret. Varken Kate eller DeMarco satte sig. Den mörkhåriga mannen satte sig inte heller ner utan valde att stå bredvid dem.

“Jag antar att du är förmannen här?” frågade Kate.

“Jag är regionchefen och förmannen för dagskiftet, ja", sa han. Han sträckte snabbt ut sin hand som om han var lite generad över att han inte hade gjort det innan. “Ray Garraty.”