Blake Pierce: Om hon såg

Trots det gjorde sig en enerverande tanke påmind när hon packade en väska och väntade på att DeMarco skulle komma: Det är ju precis det där, din förmåga att skjuta bort allt för jobbets skull, som har orsakat så mycket problem er emellan från första början.

Men även den tanken gick lätt att skjuta bort.

En av de många saker som Kate hade fått lära sig om DeMarco under deras senaste utredning tillsammans var att hon var punktlig. Det var ett karaktärsdrag som hon blev påmind om när hon hörde en knackning på dörren klockan tio över tolv på natten.

Jag kommer inte ens ihåg sist gång jag fick besök så här sent, tänkte hon. Under collegetiden kanske?

Hon gick till ytterdörren med sin packade väska. När hon öppnade dörren såg hon att DeMarco faktiskt inte alls hade för avsikt att skynda iväg till brottsplatsen med en gång.

“Med risk för att låta otrevlig så behöver jag verkligen låna din toalett", sa DeMarco. “Att halsa två flaskor Cola för att hålla sig vaken var en riktigt dålig idé.”

Kate log och tog ett steg åt sidan för att släppa in DeMarco. Med tanke på att Duran hade understrukit att det var viktigt att de agerade snabbt och brådskande så var DeMarcos oavsiktligt abrupta sätt ett välkommet komiskt avbrott och precis vad hon behövde. Det kändes också betryggande att veta att även efter nästan två månader ifrån varandra så var hon och DeMarco fortfarande lika bekväma med varandra som innan de skiljdes åt efter det senaste fallet.

DeMarco kom ut från badrummet några minuter senare med ett lätt generat ansiktsuttryck.

“Och godmorgon på dig också", sa Kate. Kanske var det på grund av koffeinet men DeMarco såg inte speciellt sliten ut, uppenbarligen helt obekymrad om att det var mitt i natten.

DeMarco tittade på sin klocka och nickade. “Ja, jag antar att det faktiskt är morgon.”

“När fick du samtalet?” frågade Kate.

“Runt åtta eller nio, antar jag. Jag hade kunnat sticka tidigare men Duran ville försäkra sig till hundra procent att du var ombord.”

“Ledsen för det", sa Kate. “Jag passade mitt barnbarn för första gången.

“Å nej, Wise. Fan vad illa. Jag är ledsen att det här förstörde det för dig.”

Kate ryckte på axlarna och viftade bort ämnet.”Det är lugnt med mig. Är du redo att sticka?”

“Japp. Jag ringde några samtal på vägen hit medan detta hanterades av gänget i Washington. Vi har ett möte med en av killarna från Virginias delstatspolis halv fem vid makarna Nash hus.”

“Makarna Nash?” undrade Kate.

“Det senaste paret som blev mördade.”

De gick mot dörren tillsammans. Innan hon lämnade huset släckte Kate ljuset i vardagsrummet och plockade upp sin väska. Hon var förväntansfull över vad som låg framför henne, men det kändes också som om hon lämnade hemmet något irrationellt. Hennes två månader gamla barnbarn hade trots allt sovit i hennes säng för bara några timmar sedan. Och här var hon nu, i färd med att köra direkt till en mordplats.

Hon såg standardbilen som FBI-anställda använde stå parkerad framför huset, precis bredvid trottoarkanten. Det såg surrealistiskt men inbjudande ut.

“Vill du köra?” frågade DeMarco.

“Visst", sa Kate. Hon undrade om den yngre DeMarco erbjöd henne att köra som ett sätt att visa respekt, eller bara helt enkelt för att hon ville ha en paus i körandet.

Kate satte sig bakom ratten medan DeMarco tog fram vägbeskrivningen till platsen där det senaste mordet hade skett. Det hade skett i Whip Springs i Virginia, en liten håla precis vid foten av Blue Ridge Mountains, utanför Roanoke. De ägnade bara en kort stund åt kallprat. Kate berättade för DeMarco om hur det kändes att vara mormor medan DeMarco mest satt tyst och bara kort nämnde ännu ett misslyckat förhållande där hennes flickvän hade lämnat henne. Det kom som en överraskning för Kate som inte ens hade anat att DeMarco var gay. Om något så var det ett bevis på att hon verkligen behövde ägna mer tid åt att lära känna kvinnan som mer eller mindre var hennes arbetspartner. Punktligheten hade hon lagt märke till, att hon var gay hade hon missat helt. Vad tusan sa det om henne som arbetspartner?

DeMarco läste utredningsrapporterna som Duran hade skickat dem medan de närmade sig mordplatsen. Under tiden höll Kate förgäves utkik efter tecken på solens uppgång i horisonten.

“Två äldre par", sa DeMarco. “Sorry... ett i femtioårsåldern. Ta det inte personligt.”

“Det gör jag inte", sa Kate. Hon var osäker på om detta var DeMarcos märkliga försök till humor.

“Vid första anblick verkar offren inte ha något gemensamt förutom geografiskt läge. Den första mordplatsen låg i mitten av Roanoke och den senaste inte mer än femtio kilometer därifrån, i Whip Springs. Det verkar inte finnas några indikationer på att frun eller mannen var en förberedande måltavla. Alla morden var brutala och lite överdrivet utförda, vilket indikerar att mördaren njöt av det.

“Och det brukar antyda att det är någon som känner att den har blivit felaktigt behandlad av sina offer på något sätt", påpekade Kate. “Antingen det, eller något vridet psykologiskt behov av blod och död.”

“De senaste offren, makarna Nash, hade varit gifta i tjugofyra år. De har två barn, ett som bor i San Diego och ett som går på universitetet i Virginia. Det var hon som hittade kropparna när hon var hemma på besök igår.”

“Och det andra paret?” frågade Kate. “Hade de några barn?”

“Inte enligt rapporten.”

Kate funderade över alla detaljer och av någon outgrundlig anledning började hon tänka på den lilla flickan hon hade sett på gatan tidigare under dagen. Eller snarare flashbacken som synen av den lilla flickan hade utlöst i hennes tankar.

När de anlände till makarna Nash hus hade horisonten äntligen börjat lysas upp av den stigande men ännu frånvarande solen. Ljuset sken igenom raden av träd som omgav den större delen av makarnas tomt. I ljuset kunde de se en ensam bil stå parkerad framför huset. En man stod lutad mot motorhuven och rökte en cigarett och höll i en kopp kaffe.

“Är det ni som är Wise och DeMarco?” frågade mannen.

“Ja, det är vi", sa Kate och tog ett steg framåt med sitt ID-kort. “Vem är du?”

“Palmetto. Hos Virginias delstatspolis. Kriminaltekniska. Jag fick ett samtal för några timmar sen om att ni två skulle ta på er utredningen. Jag tänkte att det var lika bra att jag var här och lämnade över all info jag har. Vilket inte är mycket alls, förresten.

Palmetto tog ett sista bloss på sin cigarrett, kastade den på marken och fimpade den med foten. “Liken har självklart flyttats och vi hittade väldigt lite bevis överhuvudtaget, men kom in ändå. Det är… tankeväckande.

Palmetto talade med ett känslokallt tonfall som skvallrade om en man som antagligen hade arbetat med detta väldigt länge. Han följde dem längs trottoaren utanför makarnas hus och uppför verandan. När dörren öppnades och Kate steg in i huset kunde hon känna lukten – det luktade som en mordplats där en massa blod hade spillts. Lukten hade något kemiskt över sig, inte bara den kopparaktiga lukten av blod, utan också av rörelse och av tekniker med latexhandskar som nyligen hade undersökt brottsplatsen.

Palmetto tände varenda lampa som fanns medan de gick genom huset. Genom entrén, nedför hallen och in i vardagsrummet. I det starka skenet från taklamporna såg Kate den första fläcken av blod på parkettgolvet. Och sen en till, och en till.

Palmetto ledde dem till soffan och pekade på blodfläckarna på ett manér som påminde om en man som helt enkelt bara bekräftar att vatten är vått.