Blake Pierce - Om hon såg

“Ja, jag antar att det är ganska härligt", medgav Kate. “Allen tycker också att hela idén med att hålla på och träffas känns konstig. Vi har kul med varandra men det blir liksom konstigt när det börjar luta mot mer romantiska grejer.

“Bla, bla", sa Clarissa. “Men du tänker ändå på honom som din pojkvän?”

“Måste vi prata om det här? Frågade Kate och kände att kinderna hettade.

“Ja", sa Clarissa. “Vi gamla gifta tanter måste leva genom dig.”

“Och det gäller även ditt så kallade jobb", sa Jane. “Hur går det med det?”

“Jag har inte hört något på två veckor och det senaste jag hörde var bara en förfrågan om att hjälpa till med lite efterforskningar. Ledsen, tjejer. Det är inte så spännande som ni hoppats på.

“Så du har gått i pension igen?” Frågade Clarissa.

“Mer eller mindre. Det är komplicerat.”

Det svaret satte stopp för utfrågningen och de återvände till mer lokala ämnen: kommande biofilmer, en lokal musikfestival, vägarbeten på motorvägen och så vidare. Kate hade dock fastnat i tankarna på sitt jobb. Det var trösterikt att veta att FBI fortfarande såg henne som en resurs men hon hade hoppats på en mer aktiv roll sedan hon hade lyckats avsluta den senaste utredningen. Hittills hade hon bara hört från vice direktören Duran en enda gång dock, och det var bara när han hade velat ha en utvärdering av DeMarco.

Hon visste hur konstigt hennes väninnor tyckte att det var att hon fortfarande tekniskt sett var en aktiv FBI-agent när hon precis hade börjat gå in för mormorsrollen. Fast det var konstigt för henne också, i och för sig. Om man också blandade i hennes begynnande förhållande med Allen i smeten så kunde hon faktiskt se hur hennes liv kunde verka spännande för dem.

Ärligt talat så såg hon sig själv som tursam. I slutet av månaden fyllde hon femtiosex och hon visste att många kvinnor i hennes ålder skulle vara avundsjuka på det liv hon levde. Hon brukade påminna sig själv om det när hon kände sig stressad över att hon borde jobba mer aktivt. Vissa dagar hade det faktiskt fungerat.

Nu skulle hennes barnbarn komma på besök för första gången sedan hennes födsel och det råkade faktiskt falla sig så att den dagen var just en sådan dag.

***

En sak som gjorde det svårt för henne att balansera sin nya mormorsroll med viljan att sätta tänderna i ett nytt fall var benägenheten att tänka som en mormor. Samma eftermiddag lämnade hon huset och gick ner till några av de billiga affärerna i området Carytown, i Richmond. Hon kände att hon måste köpa en present till Michelle för att fira hennes första övernattning hos mormor.

Det var svårt att sluta tänka på tjänstevapen och gärningsmän och fokusera på mjukisdjur och sparkdräkter istället, men det blev lättare allt eftersom hon gick igenom lite fler affärer. Hon insåg att hon faktiskt tyckte om att shoppa åt sitt barnbarn även om hon inte ens var två månader gammal än och med största sannolikhet inte ens skulle bry sig om vilken present hon fick. Hon tyckte det var svårt att inte köpa varenda gullig grej hon hittade i affären men hon tänkte det ändå såklart var en mormors jobb att skämma bort sitt barnbarn.

När hon hade betalat för sakerna hon hade köpt i den tredje affären hon hade besökt fick hon ett sms. Hon skyndade sig att läsa det. De senaste veckorna hade ett litet hopp tänts varje gång hon hade fått ett samtal eller ett sms och hon hoppades att det skulle vara Duran eller någon annan på FBI-kontoret. Hon tillrättavisade sig själv ljudlöst när hon blev besviken över att det inte var kontoret, utan Allen. Så fort hon kommit över känslan av att det inte var kontoret som sökte henne insåg hon att hon faktiskt blev glad att höra av honom. Hon blev faktiskt alltid glad.

“Allen, du måste måste hjälpa mig", skojade hon när hon svarade i telefonen. “Jag handlar en present åt Michelle och jag vill köpa allt jag ser åt henne. Är det normalt?”

“Jag vet inte", sa Allen. Ingen av mina söner har skaffat familj eller gjort mig till farfar än.”

“Lita på mig. Börja spara.”

Allen skrattade. Kate hade börjat gilla hans skratt en hel del. “Så det är ikväll det gäller, va?”

“Ja, och jag vet att jag har uppfostrat ett barn redan och vet hur det funkar, men jag är ganska skräckslagen.”

“Äh, det kommer gå bra. Om vi snackar skräckslagen så ska jag ut på några öl med mina pojkar ikväll och jag har nog inte druckit mer än två öl på en kväll på ungefär fem år.”

“Lycka till då.”

“Jag tänkte om du kanske vill träffas och äta middag tillsammans imorgon. Vi kan utbyta krigshistorier om våra kvällar.”

“Det gör jag gärna. Vill du komma förbi mig vid sju någon gång?”

“Det låter bra. Ha det så kul ikväll. Sover lilla Michelle hela natten än?”

“Jag tror inte det.”

“Aj, aj", sa Allen och avrundade sedan samtalet.

Kate trixade med sina kassar medan hon lade ner telefonen i fickan. Ett oväntat leende spred sig över hennes läppar. Hon stod i solskenet i sin favoritdel av staden och hade just shoppat presenter åt sin lilla dotterdotter som hon skulle passa på kvällen. Ville hon verkligen att kontoret skulle ringa överhuvudtaget med tanke på hur hennes dag såg ut?

Hon var på väg tillbaka till sitt hus som låg ungefär tre kvarter från stället där hon hade pratat med Allen på telefon. Plötsligt fick hon fick syn på en liten flicka i en My little pony-tröja. Hon kom gåendes hand i hand med sin mamma och var bara några meter framför henne, gåendes i samma riktning. Hon var fem eller sex år gammal och hade håret i en hästsvans som bara en mamma hade kunnat bry sig om att fixa till. Hon hade blåa ögon och en spetsig liten näsa som påminde om en älvas. Det var just den likheten som fick det att knyta sig av förtvivlan i bröstet på Kate.

Kate fick upp en bild i tankarna. Bilden var av en liten flicka som såg identisk ut med den hon nu såg framför sig på gatan, men flickan i hennes tankar var smutsig i ansiktet och grät. Blåljuset från polisbilar blinkade bakom henne.

Bilden var så stark att Kate var tvungen att sluta promenera. Hon slet blicken från flickan för att inte framstå som läskig eller konstig. Hon hängde kvar vid bilden i huvudet och ansträngde sig för att hitta minnet som var kopplat till den. Minnet kom långsamt tillbaka till henne och det vecklade sakta ut sig som om hon läste utredningsrapporten.

Femårig flicka, hittad tre dagar efter en anmälan om hennes försvinnande. Undangömd i en fiskebod i Arkansas bredvid föräldrarnas döda kroppar. Föräldrarna var de femte och sjätte offren för en seriemördare som terroriserat Arkansas – en seriemördare som Kate till slut hade satt stopp för, men inte förrän nio människor hade mördats.

Kate insåg att hon plötsligt stod frusen som en staty mitt på gatan men hon verkade inte kunna röra sig. Brottsutredningen hade hemsökt henne sedan ett tag tillbaka. Så många återvändsgränder, så många felaktiga ledtrådar. Hon hade gått runt i cirklar och hade varit oförmögen att hitta mördaren medan han hade fortsatt att producera fler och fler offer. Gud visste vad han hade planerat att göra med den lilla flickan.

Men du räddade henne, sa hon till sig själv. Du räddade henne till sist.

Kate började sakta gå igen. Det var inte första gången som ett slumpmässigt minne från hennes förflutna hade fått henne att sväva iväg i tankarna. Ibland kom minnena lite lugnare, i och för sig ifrån ingenstans, men det fanns andra tillfällen då minnena slog till hårt och snabbt, som en flashback orsakad av posttraumatisk stress.

Minnet av flickan i Arkansas låg någonstans mittemellan och det var Kate väldigt tacksam för. Det fallet hade nästan fått Kate att sluta som FBI-agent, 2009. Det hade varit förkrossande och det hade varit tillräckligt för att Kate skulle be om två veckors tjänstledigt. Men där gick hon nu hemåt, bärandes presenter till sitt barnbarn, och plötsligt kändes det som om hon hade rest tillbaka i tiden för en kort sekund.