Blake Pierce - Om hon såg

“Där befann sig kropparna, en på soffan och en på golvet. Det verkade som om mamman dödades först, antagligen av ett hugg mot halsen men det fanns även ett hugg nära hjärtat, dock med ingångspunkt på ryggen. Den nuvarande teorin är att pappan kämpade emot. Det fanns blåmärken på hans armar, det hade runnit blod ur hans mun och soffbordet hade stötts till.”

“Några tankar om hur lång tid det dröjde mellan morden och tidpunkten då dottern hittade dem?” frågade Kate.

“Inte mer än en dag", svarade Palmetto. “Antagligen mellan tolv och sexton timmar. Jag tror obducenten kommer att kunna säkerställa det lite mer precist senare idag.”

“Något annat viktigt?” frågade DeMarco.

“Ja, faktiskt. Bevismaterial. Det enda vi har.” Han sträckte sig efter fickan på sin tunna jacka och plockade fram en liten bevispåse i plast. “Jag behöll det här. Jag fick tillåtelse så bli inte chockade. Det är det enda bevismaterial vi har hittat, men det är ganska kusligt.”

Han gav den genomskinliga påsen till Kate. Hon tog emot den och undersökte innehållet. Såvitt hon kunde se så var det en enkel bit tyg som mätte ungefär femton gånger åtta centimeter. Biten var tjock, blå till färgen och hade en fluffig textur. Hela den högra sidan var fläckad av blod.

“Var hittades denna?” frågade Kate.

“Nedtryckt i mammans mun. Den hade tryckts ner där djupt. Nästan nere i halsen.”

Kate höll upp biten mot ljuset. “Någon aning om varifrån den kommer?” frågade hon.

“Ingen aning. Ser ut som en vanlig tygbit.”

Men Kate var inte så säker. I själva verket började hennes mormorsintuition blinka. Det här var inte alls någon vanlig bit tyg. Nej, det var mjukt, det var ljusblått och såg ut att vara väldigt fluffigt.

Det här är en bit från en filt. Kanske ett barns snuttefilt.

“Har du några fler överraskningsbevis åt oss", frågade DeMarco.

“Nej, det var allt jag hade att erbjuda", sa Palmetto och var redan på väg mot dörren. “Om ni damer behöver någon mer hjälp från och med nu kan ni kontakta oss vid statspolisen.”

Kate och DeMarco tittade på varandra med irriterade ansiktsuttryck bakom ryggen på honom. Utan att säga någonting visste de båda två att det var orden “ni damer” som hade gjort dem båda förbannade.

“Okej, det gick fort", sa DeMarco medan Palmetto gav dem en loj vinkning från entrédörren.

“Lika bra", sa Kate. “På det här viset kan vi börja undersöka fallet med våra egna ögon, utan påverkan av vad andra har hittat.”

“Tycker du att vi borde prata med dottern härnäst?”

“Antagligen. Och sen borde vi undersöka den första brottsplatsen och se om vi kan hitta något där. Förhoppningsvis kan vi hitta någon som är lite mer social än vår kompis Palmetto.”

De släckte ljusen och lämnade huset. När de kom ut kikade solen försiktigt över kanten på horisonten. Kate lade försiktigt biten som hon gissade var från ett barns filt i sin ficka. Hon kunde inte sluta tänka på sitt eget barnbarn som sov med en liknande filt.

Solens värme hjälpte ingenting mot de kalla kårarna som gick nedför hennes ryggrad.

Frukosten fick bestå av några take-away-frallor i Roanoke. I bilen utanför kafét ringde DeMarco flera samtal för att försöka få tag på Olivia Nash, dottern till de nyligen mördade makarna. Hon bodde tydligen för tillfället med sin moster i Roanoke och var enligt hennes moster helt förstörd.

Efter att ha fått mosterns adress och samtycke satte de kurs mot hennes hus strax efter klockan sju. Mostern hade inte tyckt att det var ett problem att det var så tidigt på morgonen för Olivia hade tydligen ändå vägrat att sova ända sedan hon hade hittat sina föräldrar döda.

När Kate och DeMarco anlände till huset satt mostern på verandan på framsidan. Cami Nash ställde sig upp när Kate gick ur bilen men stod kvar där hon var och kom inte för att möta dem. Hon hade en kopp kaffe i ena handen, och Kate tänkte att av hennes trötta ansiktsuttryck att döma var det inte morgonens första.

“Cami Nash?” frågade Kate.

“Ja, det är jag", svarade hon.

“Först och främst vill jag beklaga sorgen", sa Kate. “Var du nära din bror?”

“Ganska nära, ja. Men just nu måste jag bara tänka på något annat. Jag kan inte… sörja just nu. Olivia behöver stöd. Hon är inte samma person som jag pratade med på telefon förra veckan. Hon är trasig inombords. Jag kan inte ens föreställa mig… hur det måste ha varit att hitta dem sådär och…”

Hon svävade iväg och smuttade på sitt kaffe väldigt fort i ett försök att distrahera sig själv från floden av tårar som verkade vara på väg.

“Är hon tillräckligt okej för att prata med oss?” frågade DeMarco.

“Ett litet tag, kanske. Jag berättade för henne att ni var på väg och hon verkade förstå vad jag menade. Det var därför jag ville träffa er här ute först innan ni går in. Jag känner att jag måste berätta för er att hon är en normal och skötsam tjej. Jag vill inte att ni ska tro att hon har några psykiska problem när ni ser henne på det här sättet.”

“Tack för förvarningen", sa Kate. Hon hade sett folk totalt krossade av sorg förut och det var aldrig en trevlig syn. Hon undrade hur mycket erfarenhet DeMarco hade av det.

Cami visade dem in i huset. Det var tyst som i graven inomhus. Det enda hörbara ljudet var det tysta surrandet från AC:n. Kate märkte att Cami gick långsamt och var noggrann med att inte göra för mycket väsen. Kate gjorde detsamma och undrade om Cami hoppades att tystnaden skulle hjälpa Olivia att äntligen få sova eller om hon bara försökte att inte skrämma den redan sköra tjejen på något sätt.

De kom in i vardagsrummet där en ung kvinna satt halvliggandes på soffan. Hennes ansikte var rött och hennes ögon något svullna, som om hon precis hade gråtit. Hon såg ut som om hon inte hade sovit på ungefär en vecka och inte bara ett dygn. Hon satte sig upp något när hon såg Kate och DeMarco.

“Hej, miss Nash", sa Kate. “Tack för att du tar dig tid att träffa oss. Vi beklagar verkligen sorgen.”

“Snälla, kalla mig Olivia.” Hennes röst var trött och hes, nästan lika sliten som hennes ögon var.

“Vi ska vara så snabba som möjligt", sa Kate. “Jag har förstått att du hälsade på från college. Vet du om dina föräldrar hade väntat några andra besök den dagen?”

“Om de gjorde det så vet jag ingenting om det.”

“Du får ursäkta min fråga, men vet du om dina föräldrar hade någon fejd med någon?” Folk som de kanske ansåg vara fiender?”

Olivia skakade kraftigt på huvudet. “Pappa var gift en gång innan, innan han träffade mamma, men han hade till och med en bra relation med sin exfru.

Olivia började gråta ljudlöst. Tårar började droppa från hennes ögon men hon gjorde inga försök att torka bort dem.

“Jag vill visa dig något", sa Kate. “Jag vet inte om detta säger dig något eller inte. Om det gör det så finns det en risk att det blir känslomässigt jobbigt. Skulle du ha lust att ta en titt och berätta om det här är något som ser bekant ut för dig?”

Olivia såg orolig ut, kanske till och med lite skrämd. Kate förstod henne och ville nästan inte visa tygbiten som Palmetto hade gett dem, biten som Kate var säker på tillhörde en filt eller ett täcke. Lite motvilligt tog hon tyget ur fickan.

Hon förstod med en gång att Olivia inte kände igen den. Det spred sig en omedelbar lättnad över ansiktet på den unga tjejen när hon tittade på bevispåsen och vad den innehöll.

Olivia skakade på huvudet men höll blicken på den genomskinliga påsen. “Nej, jag känner inte igen den. Hur så?”