Blake Pierce - Om hon visste

”Ingetdera,” sa Duran. ”Jag gick igenom dina filer igår efter att jag fick samtalet från Richmond. Jag lade märke till att du hade varit vittne i ett rättsfall om villkorlig frigivning. Stämmer det?”

”Ja, det gör det. Det var Muellerfallet. Dubbelmord.”

”Är det första gången du har blivit kontaktad av oss sedan du gick i pension?”

”Nej,” sa hon, säker på att han redan visste svaret. ”Någon assistent ringde mig ungefär två månader efter att jag slutat för att fråga om ett ouppklarat brott som jag jobbade på 2005. Och killarna på registeravdelningen har hört av sig några gånger angående metodiken på några äldre fall också.”

Duran nickade igen och lutade sig tillbaka i sin stol. ”Du bör också veta att en del handledare på akademin använder dina tidigare fall som exempel i kursuppgifterna. Du har verkligen gjort ett intryck här hos oss, agent Wise. Och, ärligt talat, jag hoppades att du skulle vara en av dem som ringde upp för att se om hon kunde hjälpa till trots sin pensionering.”

”Så du vill att jag ska börja hjälpa till med några fall då, eller?” frågade Kate. Hon gjorde sitt absolut bästa för att hålla den hoppfulla tonen ur rösten.

”Tja, riktigt så simpelt är det inte. Vi tänkte kanske sätta en eller två agenter med fina meriter på våra cold cases. Dock inget långsiktigt eller på heltid. Och, ja, när vi diskuterade ropade i stort sett alla ut ditt namn i kör. Men innan du blir helt till dig, var medveten om att det inte är något som sätter igång nu med en gång. Vi ser gärna att du slappnar av ett tag först. Ta lite semester. Riktig semester.”

”Det kan jag göra,” sa Kate. ”Tack så mycket.”

”Tacka mig inte än,” sa Duran. ”Det kan handla om några månader. Och tyvärr kommer jag att behöva ta tillbaka mitt erbjudande om du åker hem och slår ned en massa män i deras egna hem.”

”Jag ska nog kunna hålla mig i skinnet,” sa Kate.

Återigen gav Logan ifrån sig ett litet skratt bredvid henne.

Duran såg underhållen ut han också när han reste på sig.

”Om du nu verkligen ska hjälpa till kommer vi tyvärr behöva börja med något mindre roligt.”

Kate antog att det var prat om pappersarbete och frågade, ”Formulär? Dokument?”

”Nej nej, inget sånt,” sa Duran. ”Jag har schemalagt ett möte för att få igång det hela. Jag tänkte att det var det bästa sättet att hålla alla inblandade parter uppdaterade.”

”Ah, jag hatar möten.”

”Åh jo, det vet jag,” sa Duran. ”Jag minns det. Men, du… vad finns det annars för bättre sätt att välkomna dig tillbaka?”

Logan skrockade där han satt och reste sig från stolen han också. Kate gjorde detsamma och hon och Logan följde Duran ut ur kontoret. För Kate var det hela kusligt bekant.

***

Det visade sig vara ett inte allt för farligt möte. Det var endast tre övriga personer i det lilla konferensrummet i slutet av korridoren. Två av dem var agenter, en man och en kvinna. Så vitt Kate visste hade hon inte mött någon av dem tidigare. Den tredje personen var en man som hon tyckte sig känna igen; hon var nästan helt säker på att hans efternamn var Dunn. När Duran stängde dörren efter dem, ställde sig en av agenterna upp och sträckte ut handen.

”Agent Wise, det är en ära att få träffa dig,” sa han.

Hon skakade hans hand—inte helt bekväm i situationen—och agenten verkade inse att han hade gjort ett spektakel av det hela.

”Förlåt,” sa han under andan och satte sig snabbt ned igen.

”Det gör ingenting, agent Rose,” sa Duran och satte sig vid bordets ände. ”Du är inte den första som blir golvad av den nästintill legendariska agent Kate Wises närvaro.” Hans ord yttrades med sarkasm genom ett smalt leende åt Kates håll.

Mannen som hon trodde hette Dunn stod ut från de andra två—de var uppenbart yngre än honom. Han var nog någon slags handläggare; det syntes på hans stoiska uppsyn och finstrukna kostym.

”Agent Wise,” sa Duran, ”dessa två agenter är Rose och DeMarco. De har varit partners under de senaste sju månaderna men bara för att chefsassistent Dunn och jag har haft problem att hitta en bra placering åt dem. De har båda sina unika styrkor. Och om du väljer att ta på dig fallet i Richmond kommer du förmodligen att bli tilldelad en av dem som partner.”

Agent Rose såg fortfarande generad ut men vägrade bryta sin koncentration. Kate kunde inte minnas sist hon mötte någon som blev så synligt påverkad av att träffa henne. Det måste ha varit under hennes näst sista år när någon från Quantico hamnade i labbet med henne en dag.

Man lärde sig om ödmjukhet men det var samtidigt avskräckande.

”Jag borde tillägga,” sa chefsassistent Dunn, ”att vice polisdirektör Duran och jag är de som har kämpat för det här programmet för att få in pensionerade agenter. Jag vet inte om han har sagt det än men ditt namn var det första som dök upp.”

”Jo,” samtyckte Duran. ”Naturligtvis skulle vi uppskatta det om du kunde hålla lite låg profil med det här för tillfället. Och, givetvis, att du gör ett fantastiskt jobb.”

”Jag ska försöka mitt bästa,” sa Kate. Hon började förstå att det hela kom till priset av förväntningarnas press. Men det gjorde henne inte särskilt mycket. Trots allt fungerade hon bättre under lite stress.

”Underbart,” sa Duran. ”Till att börja med, skulle du vilja gå igenom fallet som du förstått det?”

Kate nickade och klev omedelbart tillbaka in i rollen hon alltid hade haft. Det var som om det inte hade gått en enda dag, ännu mindre ett helt år. Medan hon gav sitt sammandrag om vad som pågick i Richmond och hur hon hade blivit inblandad höll Rose och DeMarco ständig ögonkontakt med henne. Kanske för att klura ut hur de bäst skulle jobba med henne.

Hon lät det inte distrahera henne. Då hon tog dem igenom fallets detaljer kände hon hur de åkte bakåt i tiden.

Det var överlägset den nutid hon precis hade levt.

Tre timmar senare satt Kate tillsammans med Logan under ett tälttak vid ett av borden på en italiensk uteservering. Logan mumsade i sig en köttbullemacka medan Kate njöt av pastasallad och ett glas vitt vin. Hon drack sällan—och nästan aldrig tidigare än fem på eftermiddagen—men detta var ett särskilt tillfälle. Blotta tanken av att snart få bli aktiv inom byrån igen var något som behövde firas, enligt henne.

”Så vilka slags fall håller du på med nu?” frågade Kate.

”Såna som skulle tråka ut dig, säkert,” sa Logan. Ändå visste hon att han skulle berätta; han berättade för att han älskade sitt jobb lika mycket som hon gjorde.

”Vi försöker ta ner några bedragare som mixtrar med bankomater, för det mesta. Sedan har jag typ ett partnerskap med några andra agenter på ett fall som verkar kunna grunda sig i en liten prostitutionsring i Georgetown… men det är allt.”

”Jäklar,” sa Kate.

”Sa ju det. Tråkigt.”

”Så långt ifrån de cold cases Duran nämnde? Vad vet du ens om dem? Hur länge har de spånat på sitt lilla sidoprojekt?”

”Ett tag, antar jag. Jag blev bara varse för två veckor sedan. Duran och några andra bakom-stängda-dörrar-typer frågade om några fall vi hade jobbat på som aldrig blev uppklarade. De undrade inte om metodik eller något sånt, bara detaljer och arkivplacering.”

”Och de sa inte varför?”

”Nepp. Och…vänta, varför låter du misstänksam? Jag som trodde du skulle glädjas över möjligheten.”

”Jo då, jag tänker låta mig glädjas så småningom... Men jag blir fundersam om det finns ett specifikt cold case de är extra intresserade av. Något måste ju ha satt igång deras plötsliga intresse i oupplösta fall. Jag tvivlar starkt på att det bara är ett sätt för Duran att få tillbaka mig.”