Blake Pierce - Om hon visste

Kate lade ned porslinet hon höll i, torkade snabbt händerna på en handduk vid diskhon och närmade sig sin vän. Hon var inte den mest kramgoda personen men hon visste när någon behövde omfamnas. Hon förväntade sig att känna Deb gråta mot henne men det enda som mötte hennes kram var Debs slappa tyngd.

Hon har förmodligen gråtit ut all sin styrka, tänkte Kate.

”Jag hörde om det först i morse,” sa Kate, ”Jag beklagar verkligen, Deb. Båda två,” sa hon och slängde ett öga på Jim.

Han nickade bekräftande och blickade ut i hallen. När han såg att ingen lurade där ute och förstod att gästernas mumlande fortfarande kom från vardagsrummet, tog han ett steg mot Kate. Hon och Deb släppte taget om varandra.

”Kate, vi måste be dig om nånting,” halvviskade han.

”Och snälla,” sa Deb med ett hårt tag om Kates hand, ”Låt oss prata klart innan du säger nej.”

Kates hjärta brast en aning när hon kände hur Debs hand darrade.

”Polisen har ingen aning om vem som gjorde det,” sa Deb. Plötsligt förvandlades hennes utmattning till något som liknade ilska. ”På grund av nåt vi sa och några SMS de hittade på Julies mobil, arresterade de hennes gamla pojkvän direkt. Men de höll honom i mindre än tre timmar och sen släppte de honom. Bara sådär. Men, Kate… Jag vet att han gjorde det. Det måste vara han.”

Kate hade sett det här beteendet många gånger under sin tid som agent. Sörjande familjer ville ha upprättelse så snabbt som möjligt. De kunde se förbi logik och polisutredningar i hämndens namn. Och om hämnden inte kom snabbt nog flyttade den sörjande familjen måltavlan till polisen eller FBI och deras påstådda inkompetens.

”Deb… om de släppte honom så snabbt måste de ha haft en bra anledning. Hur längesen var det de dejtade?”

”Tretton år sen. Men han har försökt få kontakt med henne på nytt i flera år. Till och med efter att hon gifte sig. Hon behövde till och med skaffa besöksförbud mot honom vid ett tillfälle.”

”Men ändå… Polisen måste ha haft ett starkt alibi för honom om de släppte honom så snabbt.”

”Om de hade det så har inte jag fått höra om det,” sa Deb.

”Deb… Lyssna,” sa Kate och gav henne en tröstande kläm på handen, ”Ni förlorade henne så himla nyligen. Låt det gå några dagar så ska du se att du börjar tänka mer rationellt. Jag har sett det här hundra gånger.”

Deb skakade på huvudet. ”Jag är säker på det, Kate. De dejtade i tre år och inte en enda gång kände jag att han gick att lita på. Vi är säkra på att han gav henne minst två hjärnskakningar, hon sa det bara aldrig. Han hade kort stubin. Till och med han själv skulle bekräfta det.”

”Polisen har säkert—”

”Det är vi skyldiga henne,” avbröt Deb, ”Jag vill att du ska kolla upp det. Jag vill att du ska gå med i fallet.”

”Deb, jag jobbar inte längre. Du vet det.”

”Jag vet. Men jag vet också hur mycket du saknar det. Kate… Mannen som dödade min dotter fick inte mer än att bli lite uppskrämd och spendera nån timme i ett förhörsrum. Och nu sitter han bekvämt hemma hos sig medan jag måste planera min egen dotters begravning. Det är inte rätt, Kate. Snälla… Kan du kolla upp det? Jag vet att du inte kan göra det rent officiellt men… Vad du än kan göra. Jag skulle uppskatta det.”

Det var så mycket sorg i Debs ögon att Kate kunde känna det smitta även henne. Allt inuti henne skrek att hon skulle stå på sig—inte låta falska förhoppningar eldas på av Debs smärta—men samtidigt hade hon rätt. Kate hade saknat sitt jobb. Och även om det Deb föreslog bara var några enkla telefonsamtal till Richmonds polismyndighet eller till och med till sina gamla kollegor på byrån, så skulle det vara någonting.

Det skulle definitivt vara bättre än att som besatt grubbla över sitt förflutna genom ensamma besök på skyttebanan.

”Okej, det här är vad jag kan göra,” sa Kate, ”När jag gick i pension förlorade jag alla officiella tillgångar. Visst, ibland ringer de för att fråga om min åsikt i nånting, men jag har ingen auktoritet. Dessutom skulle det här fallet vara helt bortom min rättsbefogenhet om jag fortfarande jobbade. Men jag ska ringa några samtal till mina gamla kontakter och se till att bevisen de släppte honom på var starka nog. Och, ärligt talat, Deb, det är det enda jag kan göra.”

Tacksamheten syntes på både Deb och Jim. Deb omfamnade henne igen och denna gång kom tårarna. ”Tack ska du ha.”

”Inga problem,” sa Kate. ”Men jag kan verkligen inte lova något.”

”Vi vet,” sa Jim. ”Men nu vet vi i alla fall att vi har någon kompetent på vår sida.”

Kate var obekväm vid idén att de såg henne som någon slags legosoldat och likaså att de antog att polisen i övrigt inte stod bakom dem. Men återigen visste hon att det handlade om deras sorg och hur den bländade dem i jakt på svar. Låt gå för den här gången, tänkte hon.

Hon tänkte på hur trött hon hade varit mot slutet av sin karriär—inte fysiskt trött, utan mer känslomässigt dränerad. Hon hade alltid älskat sitt jobb men det hände ofta att hon nådde slutet av ett fall och slogs av tanken: Fan vad leds jag är på det här…

Det hade hänt oftare och oftare de senaste åren.

Men detta handlade inte om henne.

Hon höll hårt i sin vän och funderade på hur det aldrig spelade någon roll hur mycket man försökte sätta sitt förflutna bakom sig—vare sig det handlade om förhållanden eller karriären—på något vis förföljde det en alltid; alltid närmare en än man trodde.

Kate ödslade ingen tid. Hon återvände hem och satte sig vid skrivbordet i sitt lilla kontor. Genom kontorsfönstret såg hon ut i sin smala bakgård. Solen kikade in genom fönstret och la sina strålar i en ruta på trägolvet. Golvet, som resten av huset, bar ärr och sår från sin uppbyggnad på 1920-talet. Huset stod i Carytownområdet i Richmond och Kate kände sig ofta malplacerad där; Carytown var en trendig liten del av staden och hon visste att hon skulle flytta därifrån så småningom. Hon hade tillräckligt med pengar för att skaffa sig ett hus i princip var som helst men bara tanken på att flytta var utmattande.

Det var möjligtvis just den avsaknaden av motivation i henne som gjorde pensionen så svår. Och, förstås, hennes vägran att släppa taget om minnen från den hon var inom byrån i trettio år. När dessa känslor kolliderade blev hon omotiverad och ändamålslös.

Men nu fanns den tjänst som Deb och Jim Meade hade bett henne om. Visst, det var en vilseledd begäran men det var inget fel med att ringa några samtal. Om hon inte fick något utav det kunde hon åtminstone säga till Deb att hon hade gjort sitt bästa.

Det första telefonsamtalet gick till Virginias biträdande poliskommissarie, Clarence Greene. Kate hade jobbat med honom på många fall de senaste tio åren och de hade en ömsesidig respekt för varandra. Hon hoppades att deras relation inte hade krossats helt av tystnaden det senaste året.

Väl medveten om att Clarence aldrig befann sig på sitt kontor ringde Kate i stället direkt till hans privata telefon. Just när tillräckligt många signaler hade gått fram utan svar och Kate började acceptera att han inte skulle plocka upp luren, möttes hon av en bekant röst. För ett ögonblick var det som om hon aldrig hade lämnat sitt jobb från första början.

”Agent Wise,” sa Clarence, ”Hur fan är’e?”

”Det är bra,” sa hon, ”Och med dig?”

”Samma som vanligt. Jag måste dock erkänna… Jag trodde att jag hade sett ditt namn dyka upp på min skärm för sista gången.”