Blake Pierce - Om hon visste

Det var en rimlig oro. Det var trots allt exakt så verkligheten såg ut.

Det var en tisdag, strax efter två på eftermiddagen, när uppenbarelsen träffade henne som en kula rakt i pannan. Hon hade precis kommit hem från skyttebanan och lagt tillbaka sin M1911-pistol i nattduksbordslådan när hennes hjärta bröts i tu från ingenstans.

Trettioett år. Hon hade spenderat trettioett år på byrån. Hon hade tagit del av hundratals räder och hade arbetat inom insatsstyrkan för högprofilerade fall vid tjugosex olika tillfällen. Hon hade varit känd för sitt tempo, sin knivskarpa kvickhet och svala attityd.

Hon hade även varit känd för sitt utseende, något som fortfarande besvärade henne även vid femtiofem års ålder. När hon tog polisexamen vid tjugotre års ålder tog det inte lång tid att tilldelas smaklösa smeknamn som Hon-Med-Benen eller Barbiedockan—smeknamn som i dagens sociala klimat skulle ge dessa män sparken men som på den tiden tyvärr var en del av vardagen för kvinnliga agenter.

Kate hade orsakat ett antal brutna näsor på byrån då män fick för sig att tafsa. En gång slungade hon en manlig kollega genom en hiss när han viskade något vidrigt i hennes öra bakom henne.

Smeknamnen hängde efter henne långt upp i fyrtioårsåldern men att bli stött på och utstirrad slapp hon däremot. Ordet spreds och hennes manliga kollegor lärde sig att respektera henne och se förbi hennes kropp—en kropp som hon kunde erkänna, med tveksam stolthet, alltid hade varit i god form och vad de flesta män skulle kalla en tia.

Som femtiofemåring saknade hon till och med smeknamnen. Hon hade aldrig kunnat ana att pensionen skulle vara så krånglig. Skyttebanan dög väl men den var bara en kvardröjande ande i det förflutnas svall. Hon hade försökt skuta undan sin längtan efter dåtiden genom att läsa böcker. Särskilt böcker om vapen; Kate hade läst otaliga böcker om historien bakom vapenanvändning, hur de tillverkades, militärens vapenpreferenser och så vidare. Det var på så vis hon hade landat på en M1911 för eget bruk; den hade en stark koppling till amerikanska krig och var en tidig modell som använts till och med under första världskriget.

Hon hade gett skönlitteratur ett försök utan framgång—dock lyckades de om cyberbrottslighet underhålla henne. Och trots att hon övervägde böcker hon en gång hade älskat fanns det inte längre något av intresse i påhittade liv. Dessutom vägrade hon bli den ynkliga pensionären som praktiskt taget bodde på biblioteket, så alla böcker hon hade läst det senaste året köpte hon från Amazon. Numera stod de hundratals otillräckliga böckerna på hög i hennes källare. Så småningom skulle hon ta tag i saken och göra ett ordentligt kontor med bokhyllor där nere.

Hon hade trots allt inget annat för sig.

Uppskakad av tanken att hon hade spenderat det senaste året åt ingenting satte sig Kate Wise långsamt ned på sängkanten. Hon satt där, orörlig, i flera minuter. Hon tittade på skrivbordet på andra sidan rummet och fotoalbumen som låg där. Det fanns ett enda familjefoto inuti. Ett foto på hennes avlidne man, Michael, med armarna runt deras dotter och Kate vid hans sida med ett leende på läpparna. Ett suddigt foto taget på stranden, som alltid värmde hennes hjärta.

Alla de andra bilderna i albumen var från jobbet: bakom-kulisserna-bilder, firmafestbilder, bilder på en ung Kate som simmar längder, en ung Kate på skyttebanan, på löparbanan och så vidare.

Hon hade levt det senaste året på samma sätt som en sportfåne från en småstad, som aldrig tar sig ut. Som hänger runt vemsomhelst som är villig att lyssna på hans historier om touchdowns från gymnasietiden för trettio år sedan.

Hon var inte bättre själv.

Det gav henne kalla kårar att tänka på. Kate reste sig för att kasta en blick i albumen. Långsamt, nästan metodiskt, gick hon igenom alla tre. Hon fann foton på sitt unga jag, sin utveckling genom åren och hur bilderna övergick till att vara tagna med mobiltelefoner. Hon såg sig själv och folk hon hade känt, folk som hade dött vid hennes sida genom jobbet och hon började förstå att trots att dessa ögonblick varit bidragande i hennes utveckling, hade de inte definierat henne. Inte helt.

Tidningsurklipp fanns sparade längre bak i albumen och de berättade en mer ingående historia. Hon var huvudrubriken i dem allihop. 2-ÅRS ERFAREN FBI-AGENT HAFFAR MÖRDARE PÅ RYMMEN löd en rubrik; KVINNLIG FBI-AGENT DEN ENDA ÖVERLEVAREN I SKOTTLOSSNING MED 11 OFFER, ”MÅNSKENSMÖRDAREN” STOPPAD AV FBI-AGENT KATE WISE.

Rent hälsomässigt hade hon åtminstone tjugo år till i sig—fyrtio om hon kunde härda nog att hålla döden på avstånd. Så, säg trettio. Trettio år, innan hon kolade av vid åttiofem…Trettio år var länge. Man hann göra mycket på sådan lång tid. Åtminstone en tredjedel kunde ägnas åt något riktigt produktivt innan åldern började riva ned henne på riktigt.

Frågan var förstås var hon skulle hitta något att göra med alla dessa år.

Trots att hon hade sitt rykte som en av de skarpaste i byrån under det senaste decenniet, hade hon ingen aning om var hon kunde börja leta.

***

Förutom skyttebanan och hennes nästintill frenetiska läsvanor hade Kate också rutinen att veckovis fika med tre andra kvinnor. De skämtade om sig själva och hur de hade skapat ”den sorgligaste klubben någonsin”: fyra pensionerade kvinnor utan någon som helst aning om hur de skulle fördriva sin nyfunna fritid.

Dagen efter sin uppenbarelse var Kate på väg till deras vanliga fik. Inte nog med att det var ett mysigt familjeägt ställe där kaffet var betydligt bättre än den kostsamma sörjan på Starbucks, det var även en frizon från tonåringar och fotbollsmorsor.

Deras stammisbord fångade Kates blick innan hon nått fram till kassan. Två av tre väninnor var redan på plats och vinkade glatt mot henne.

Kate beställde sin hasselnötsbrew och slog sig ned bland sina vänner. Bredvid henne var Jane Patterson, en femtiosjuåring inne på sin sjunde månad som pensionerad efter att ha hoppat fram och tillbaka mellan företag, som anbudsansvarig för en statlig telekommunikationsfirma. Mittemot henne satt Clarissa James; före detta deltidsanställd kriminologiprofessor, numera heltidspensionerad, sedan lite över ett år tillbaka. Den fjärde medlemmen i deras sorgsna lilla klubb—femtiofemåriga, nyligen pensionerade Debbie Meade—hade ännu inte dykt upp.

Konstigt, tänkte Kate, Deb är vanligtvis den första på plats.

Så fort hon hade satt sig blev Jane och Clarissa märkbart stela. Det var särskilt underligt då Clarissa alltid brukade vara så livlig. Till skillnad från Kate hade Clarissa fattat stort tycke för livet som pensionerad. Kate antog att det hjälpte att Clarissa var gift med en drygt tio år yngre man som tävlade i simning på sin fritid.

”Vad är det med er?” frågade Kate. ”Ni vet att jag kommer hit för att daska upp mig, eller hur? Ni ser ju ledsna ut.”

Jane och Clarissa gav varandra blickar som Kate hade sett otaliga gånger förut. Under sin tid som FBI-agent hade hon sett den i vardagsrum, förhörsrum och i väntrum på sjukhus. Det var den blick som utan ett ord frågade: Vem ska berätta för henne?

”Vad är det?” sa Kate.

Plötsligt blev Debs frånvaro väldigt markant.

”Det är Deb,” sa Jane, som för att bekräfta Kates rädsla.

”Tja, inte Deb specifikt,” la Clarissa till, ”Men hennes dotter, Julie. Har du träffat henne?”

”En gång, tror jag,” sa Kate. ”Vad har hänt?”

”Hon är död,” sa Clarissa. ”Mördad. De vet inte vem som gjorde det än.”

”Herregud,” sa Kate, genuint bedrövad över sin väns situation. Hon hade känt Deb i femton år sedan de möttes på Quantico. Kate hade vikarierat för nyanställda fältagenter och Deb jobbade på teknikavdelningen med något nytt säkerhetssystem. De hade klickat med en gång och blivit goda vänner.