Blake Pierce - Om hon visste

Det faktum att Deb inte hade messat eller ringt henne angående händelsen var bevis på hur snabbt vänskap kan skifta under åren.

”När hände det?” undrade Kate.

”Nån gång igår,” sa Jane. ”Hon SMS:ade mig i morse.”

”Och de har inga misstänkta?”

Jane ryckte på axlarna. ”Hon sa bara att de inte vet vem det är. Inga ledtrådar, inga spår, nada.”

Kate fann sig själv i agentläge med detsamma. Hon tänkte att det måste vara hur en atlet känner sig efter för lång tid från sin arena. Hon hade visserligen inte hemmaplan och publik att påminna henne om sin storhetstid på samma vis, men hon hade ett finjusterat sinne för brottslösning.

”Gör det inte,” sa Clarissa med ett försök på sitt bästa leende.

”Vad för nåt?”

”Bli inte agent Wise nu,” sa hon. ”Just nu behöver du bara vara hennes vän. Jag kan se hur kugghjulen rör sig i din skalle. Herregud, kvinna. Har du inte en gravid dotter? Ska du inte bli mormor?”

”Snacka om att sparka på den som ligger,” sa Kate och log. Hon släppte kommentaren och frågade: ”Debs dotter… hade hon en pojkvän?”

”Ingen aning,” sa Jane.

Tystnaden som la sig över bordet var minst sagt obekväm. Under det dryga år deras grupp seniora väninnor hade umgåtts hade konversationerna alltid varit lättsinniga. Det här var deras första riktigt tunga ämne och det flöt inte med den vanliga rutinen. Men Kate var förstås van. Hennes tid på akademin hade lärt henne hur man hanterar sådana situationer.

Clarissa hade dock rätt. Kate slog lätt över till agentläge när hon hörde nyheten och hon visste att hon borde tänka som en vän först och främst—tänka på Debs förlust och känslotillstånd. Men FBI-agenten i henne var för stark; instinkterna fanns där vid ytan efter att ha legat undanstoppade i ett helt år.

”Så, vad kan vi hitta på för att göra det lättare för henne?” frågade Jane.

”Jag tänkte ett slags knytkalas,” sa Clarissa. ”Jag vet några fler som skulle haka på. Då kan vi se till att hon inte behöver laga mat åt sin familj på några veckor, så hon får tid att ta sig igenom det hela.”

De spenderade de kommande tio minuterna med att diskutera det mest effektiva sättet att få ihop ett knytkalas för deras sörjande vän men för Kate flöt konversationen bara på ytan. I djupet av hennes tankar befann sig någonting annat. Hon dök och grävde efter detaljer och omständigheter inom Debs familj i försök att göra ett fall av något som kanske inte ens kunde göras till ett.

Eller så kan det, tänkte Kate. Jag antar att det bara finns ett sätt att veta säkert.

Efter att hon tog pension hade Kate flyttat tillbaka till Richmond i Virginia. Hon hade växt upp i den lilla staden Amelia, drygt fyrtio minuter från Richmond, men hade gått högskola precis i kanten av stadskärnan. Hon spenderade sina första år på VCU där hon till en början siktade på en konstexamen—av alla ting. Tre år senare fann hon inom sig en fallenhet för kriminologi genom en av sina extrakurser i psykologi. Det ledde henne längs en slingrande väg med Quantico och en trettioårig, ärofylld karriär som slutdestination.

Nu fann hon sig bakom ratten på en av de familjära vägarna i Richmond. Hon hade bara besökt Debbie Meades hus en gång förut men mindes exakt var det var. Hon mindes för att hon hade avundats omgivningen; huset var en gammaldags byggnad bland gatorna i centrum som omringades av träd i stället för gatlampor och höghus.

Höstlöv låg som ett täcke över Debs gata, strödd från almträden som lutade sig över den. Kate fick parkera tre gator bort eftersom alla platser runt huset redan var tagna av Debs familj och vänner.

Kate försökte övertyga sig själv om vilken dum idé det var medan hon gick längs trottoaren mot huset. Visst, hon tänkte göra besök i form av en vän—även om Jane och Clarissa, till skillnad från henne, hade bestämt sig för att vänta tills senare på eftermiddagen för att ge Deb lite andrum—men det fanns något djupare i Kates intentioner, utöver detta. Hon hade letat efter något att hitta på under de senaste månaderna, något bättre och mer meningsfullt att fylla sina dagar med. Hon hade ofta drömt om att få frilansa för byrån på något vis, kanske bara med enkla efterforskningsuppgifter.

Även de allra minsta kopplingarna till sitt före-detta jobb jagade upp henne. Hon var inkallad nästa vecka för att vittna inom en villkorlig frigivningsförhandling och såg visserligen inte fram emot att behöva se gärningsmannen i ögonen igen, men att bara få dyka tillbaka ned i sitt arbete—om än för en kort, kort stund—var guld värt.

Men det var nästa vecka. Nästa vecka kändes som en evighet bort.

Hon såg upp på Debbie Meades veranda. Hon visste inom sig varför hon egentligen var här. Hon ville hitta svar på några av frågorna som stormade i hennes huvud. Kate kände sig självisk, som om hon utnyttjade sin väns förlust för att doppa tårna i vattnet hon inte hade svalkat sig i på över ett år. Denna situation handlade om en nära vän, vilket gjorde saker och ting lite krångligare. Men agenten inuti henne hoppades att det kunde utvecklas till något annat. Vännen inuti henne, däremot, varnade för hur riskfyllt det kunde vara, och de båda tillsammans undrade om det kanske vore bäst att bara fantisera om en comeback till jobbet.

Det kanske är precis det jag gör, tänkte hon när hon tog stegen upp för trappan till familjen Meades hus, och ärligt talat var hon inte säker på vad hon tyckte om det.

Hon knackade försiktigt på dörren och den öppnades hastigt av en äldre dam Kate inte kände till.

”Är du familj?” frågade kvinnan.

”Nej,” svarade Kate, ”Bara en nära vän.”

Kvinnan fingranskade henne ett ögonblick innan hon släppte förbi henne. Kate steg på, gick igenom hallen och nådde vardagsrummet, som var fyllt med dystra människor i en ring runt en ensam person i en fåtölj. Personen i fåtöljen var Debbie Meade. Kate kände igen mannen som stod vid hennes sida och pratade med en annan man; det var Jim, hennes make.

Kate gick taffligt in i vardagsrummet och direkt fram till Deb. Utan att ens ge henne en sekunds förberedelse lutade sig Kate ned och kramade om henne.

”Jag är så hemskt ledsen, Deb,” sa hon.

Deb var uppenbart dränerad från allt gråtande och orkade inte mer än att nicka mot Kates axel. ”Tack för att du kom,” viskade hon. ”Kan du möta mig i köket om några minuter?”

”Självklart.”

Kate släppte taget, rätade på sig och nickade åt de personer runtom som hon kände igen. Hon blev snabbt obekväm och letade sig ut till hallen igen, där den slutade och köket började. Köket var tomt på människor men fullt med assietter och glas som fikats på för någon stund sedan. Några pajer stod på diskbänken tillsammans med skinkrullar och annan plockmat. Kate började automatiskt att plocka ihop stöket och handdiska fat och bestick.

En stund senare kom Jim Meade in i köket. ”Det behöver du inte göra,” sa han.

Kate vände sig för att se på honom. Han var synligt trött och omåttligt sorgsen. ”Jag vet,” sa hon, ”Jag kom för att visa stöd men stämningen verkade rätt tung i vardagsrummet, så jag visar stöd genom att diska.”

Han nickade men såg mer ut som att han skulle nicka till och somna helt. ”Ja, en av våra vänner sa att hon såg en kvinna komma upp mot gården för nån minut sedan. Jag är glad att det var du, Kate.”

Kate såg en annan person komma mot dem bakom Jim med samma utmattade och förtvivlade uppsyn. Deb Meades ögon var puffiga och röda från tårar. Hennes hår var trassligt och när hon försökte le mot Kate tycktes leendet lossna med en gång.