Blake Pierce - Om hon visste

”På tal om det,” sa Kate. ”Jag hatar att lägga nåt sånt här på dig efter ett helt år av tystnad men jag har en vän som nyss förlorat sin dotter. Jag lovade henne att jag skulle se över utredningen.”

”Så vad vill du att jag ska göra?” frågade Clarence.

”Tja, den huvudmisstänkta är dotterns expojkvän. Som det låter blev han häktad och släppt inom loppet av tre timmar. Naturligtvis undrar föräldrarna varför.”

”Jaha,” sa Clarence. ”Se nu här… Wise, jag kan egentligen inte avslöja sånt för dig och med all respekt borde du redan veta det.”

”Jag försöker inte ingripa,” försäkrade hon honom, ”Jag undrade bara varför ingen gav någon riktig förklaring till föräldrarna om varför de släppte den enda misstänkta de hade. Hon är en sörjande mamma som vill ha svar och—”

”Återigen, låt mig avbryta dig lite,” sa Clarence. ”Som du nog vet om, hanterar jag sörjande mammor och pappor och änkor ganska ofta. Bara för att du råkar ha en personlig relation till en av dem nu betyder inte det att jag kan bryta protokollet eller ’se åt ett annat håll,’ så att säga.”

”Du har arbetat så nära inpå mig. Du vet att jag bara vill det bästa.”

”Det gör du säkert. Men det sista jag behöver är en pensionerad FBI-agent som petar runt i en pågående utredning, oavsett hur oskyldigt det än verkar. Det måste du väl ändå förstå?”

Det helvetiska var just att hon förstod. Och ändå var hon tvungen att göra ett sista försök. ”Jag skulle se det som en personlig tjänst.”

”Ja, det skulle du nog,” sa Clarence, aningen nedlåtande. ”Men svaret förblir nej, agent Wise. Nu får du ursäkta, jag är på väg till rättssalen för att tala med en av de där sörjande änkorna jag nämnde. Jag är ledsen att jag inte kunde hjälpa dig.”

Han lade på utan att säga hejdå. Kate blev lämnad utan mycket annat att göra än att stirra på den långsamt skiftande solljusrutan på trägolvet. Hon övervägde sitt nästa steg och noterade för sig själv det kommissarie Greene hade sagt om att vara på väg in i rättssalen. Kate antog att det smarta vore att ta hans vägran som sitt nederlag. Men hans vägran förstärkte bara hennes lust att gräva djupare och starkare.

De sa ju alltid att jag hade en envis sida till mig som agent, tänkte hon då hon ställde sig upp från skrivbordsstolen, Det är skönt att se att vissa saker aldrig ändras.

***

En halvtimme senare parkerade Kate sin bil i garaget intill tredje distriktets polisstation. Med tanke på var mordet på Julie Meade—eller Julie Hicks, som hon hette som gift—hade inträffat, visste Kate att detta skulle vara den bästa källan för information. Det enda problemet var att förutom kommissarie Greene kände hon egentligen ingen på den avdelningen, särskilt inte nere i tredje distriktet.

Hon såg till att gå in med självsäkerhet. En observant polisman skulle lägga märke till ett antar saker: först och främst hade hon inte något tjänstevapen fastspänd på höften. Hon hade tillstånd att bära dolt vapen men med tanke på vad hon hade på lur tänkte Kate att det förmodligen bara skulle skapa fler problem än det löste att bli påkommen att vara det minsta lilla oärlig.

Och oärlighet var något som hon absolut inte hade råd med. Pensionerad eller ej, hennes rykte stod på spel—ett rykte hon hade kämpat för med näbbar och klor. Det gällde att ta det försiktigt de kommande minuterna, men hon välkomnade detta. Hon hade inte känt sig så här ängslig under hela sitt år som pensionerad.

Hon stegade in i receptionen, ett väl upplyst rum som separerades från ett mindre rum i mitten av en skiljevägg i glas. En kvinna klädd i uniform satt bakom receptionsdisken och stämplade i någon pärm. Hon såg upp på Kate när hon närmade sig, med ett ansikte som inte tycktes ha lett på flera dagar.

”Hur kan jag hjälpa dig?” frågade receptionisten.

”Jag är en pensionerad agent hos FBI och jag behöver kolla lite info om ett nyligen inträffat mord. Jag hoppades kunna få namnen på poliserna som har hand om fallet.”

”Har du ID?” frågade kvinnan.

Kate fiskade upp körkortet ur fickan och höll ut det genom hålet i glaset. Kvinnan betraktade det i så mycket som en sekund innan hon gav tillbaka det. ”Jag kommer behöva se ditt ID inom kåren.”

”Som jag sa, jag är pensionerad.”

”Jaha, och vem skickade hit dig? Jag kommer behöva deras namn och kontaktinformation och sedan får de fylla i en begäran för dig att ta del av informationen.”

”Jag hade faktiskt hoppats på att få skippa lagenligheterna.”

”Då kan jag inte hjälpa dig,” sa kvinnan.

Kate funderade på hur långt hon kunde dra ut på det. Om hon tryckte på för hårt skulle någon säkerligen meddela Clarence Greene, och då kunde hon få det hett om öronen. Hon frågade sig själv vilka andra vägar hon kunde ta. Den enda hon kunde komma på var ännu mer riskfylld än den hon försökte med nu.

Med ett suckande, ”Happ, tack ändå,” vände Kate på klacken och lämnade byggnaden. Hon skämdes en aning. Vad fan höll hon på med? Även om hon fortfarande bar på ID-kortet skulle det vara olagligt för polisen i Richmond att ge ut information utan godkännande från hennes handledare i DC.

Det vore en underdrift att kalla det förödmjukande när Kate till slut vandrade tillbaka till sin bil med en så fullkomlig känsla—känslan av att vara en helt vanlig civilperson.

Men en civilperson som avskyr att ta ett nej.

Hon tog fram sin mobil och drog upp Deb Meades nummer. När Deb svarade lät hon fortfarande trött och frånvarande.

”Förlåt att jag stör, Deb,” sa Kate, ”Men har du namn eller adress till expojkvännen?”

Det visade sig att Deb hade både och.

Kate hade inte kvar sitt ID-kort från byrån men hon hade den sista polisbrickan hon hade ägt. Den stod lutad mot spiseln ovanför öppenspisen i hennes hem, som en relik från en svunnen tid, inte mer värd än ett slitet fotografi. När hon kom hem från tredje distriktet gick hon direkt fram till öppenspisen och tog ned brickan. Hon funderade hårt och länge på om hon också skulle plocka på sig sitt sidovapen. Hon gav sin M1911 en längtande blick men beslutade sig för att lämna den där den låg i nattduksbordslådan. Att ta den med sig dit hon var på väg skulle vara ett recept för ytterliggare problem.

Hon tog däremot handklovarna som delade rum med några andra skatter från hennes karriär i en skokartong under sängen.

Utifall att.

Hon lämnade huset och begav sig mot adressen som Deb hade gett henne. Det var ett ställe i Shockoe Bottom, en tjugo minuters bilfärd från Kates hem. Hon var inte nervös under resans gång men hon kunde känna en viss ivrighet gro inuti henne. Hon visste att det var en dålig idé att göra det hon planerade men samtidigt kändes det bra att vara ute på jaktmarkerna igen—även om det var i hemlighet.

Så fort hon nått hem till Julie Hicks expojkvän, en ung man vid namn Brian Neilbolt, kom Kate att tänka på sin make. Han dök upp i hennes huvud då och då men ibland verkade han vilja stanna en längre stund. Det gjorde han när hon svängde upp på den sista gatan. Hon kunde se honom skaka på huvudet i frustration.

Kate, du vet att du inte borde göra det här, tycktes han säga.

Hon flinade smalt. Ibland var saknaden efter honom så häftig, en passande kontrast till hur hon ibland kände att hon gått vidare efter hans bortgång lite väl snabbt.

Hon viftade bort spindelväven som minnena lämnat efter sig och parkerade bilen framför huset som Deb hade lett henne till. Det var ett ganska fint hus, delat i två olika lägenheter med varsina verandor. När hon klev ur bilen hörde hon genast att det var någon hemma; högljudda röster kom från huset.