Blake Pierce - Om hon visste

Kanske var det därför hon hade spenderat det senaste året deprimerad över att lämna jobbet. Hon hade trots allt haft fler månader hos byrån än hon i slutändan utnyttjat. Vad hade de där sista månaderna kunnat erbjuda? Vad mer kunde hon ha gjort av sin karriär?

Hon hade alltid funderat över dessa saker men aldrig gått långt nog att faktiskt känna ånger. Michael förtjänade de där månaderna av hennes totala uppmärksamhet. Han förtjänade mer men hon visste att till och med efter döden skulle han inte förvänta sig att hon orkade vara utan jobb särskilt länge. Han skulle ha förstått att det krävdes stor ansträngning från henne att nå den punkt där hon kunde sörja på riktigt—och den ansträngningen innebar att jobba för byrån så länge som hennes kropp orkade efter hans död.

Det var en lättnad att inse att ju närmare hon kom DC desto mindre kände hon att hon på något vis förrådde Michael. Hon trodde inte att döden var det sanna slutet. Vare sig det innebar en himmel eller återfödelse visste hon inte men hon var okej med att inte veta. Hon visste att oavsett var Michael befann sig, skulle han vara lycklig av att veta att hon var på väg tillbaka till DC—även om det var för en utskällning.

Förmodligen fick han sig ett gott skratt på hennes bekostnad.

Det fick Kate att le, trots alltihop. Hon stängde av radion och fokuserade på vägen som sträckte ut sig framför henne, sina tankar; och även om hon hade klantat till det för sig själv, verkade livet förbli ett naturligt kretslopp.

***

Hon fick ingen våg av känslor över sig när hon klev över tröskeln till FBI-högkvarterens stora lobby. Hon kände snarare hur påtagligt hon inte hörde hemma där—som en kvinna som besöker sin gamla högstadieskola för att finna att korridorerna numera gjorde henne mer sorgsen än nostalgisk.

Känslan av bekantskap fanns dock fortfarande där och den hjälpte. Hon tyckte sig vara malplacerad men kände samtidigt hur kort tid hon faktiskt varit borta. Hon gick genom lobbyn, gav sitt namn till receptionisten och begav sig mot hissarna som om hon varit här senast förra veckan. Till och med det lilla utrymmet i hissen tycktes trösta henne då den förde henne upp till chefsassistentens kontor.

När hon klev ut på våningen där Durans kontor låg möttes hon först av ett väntrum och, inuti det, samma kvinna bakom receptionsdisken som hade suttit där för ett år sedan. Kate hade aldrig varit särskilt nära med henne men kvinnan flög ändå upp ur sin stol för att ge henne en kram.

”Kate! Vad roligt att se dig!”

Tack och lov dök receptionistens namn upp i hennes huvud just i rätt ögonblick. ”Detsamma, Dana,” sa Kate.

”Jag trodde inte att du skulle klara dig som pensionerad,” skämtade Dana.

”Ja du, det är rätt så dötrist.”

”Gå in du bara,” sa Dana. ”Han sitter och väntar på dig.”

Kate knackade på den stängda kontorsdörren. Till och med det buttra lätet hon fick till svar från andra sidan dörren hjälpte henne att slappna av.

”Det är öppet,” ropade vice polisdirektör Vince Duran.

Hon öppnade och steg på, fullt beredd att mötas av Duran—inte lika beredd på hennes före detta arbetspartner, Logan Nash, som log åt henne och reste sig från en av stolarna framför Durans skrivbord.

Durans blick föll åt sidan för att låta återföreningen ske i någorlunda avskildhet. Kate och Logan Nash mötte varandra i en vänskaplig kram vid de två gäststolarna. Hon hade arbetat med Logan under de sista åtta åren av hennes karriär. Han var tio år yngre men på god väg att väva ihop sin egen fartfyllda karriär då hon hade stuckit.

”Vad kul att se dig igen, Kate,” sa han intill hennes öra innan de släppte kramen.

”Dig med,” sa hon. Hennes hjärta svällde och långsamt, nästan retsamt, sänktes insikten över henne, att oavsett hur hon såg på saken, hade hon saknat den här delen av hennes liv smärtsamt mycket.

När de lutade sig ifrån varandra igen blev det plötsligt stelt att sitta där framför Duran. Under sin tid tillsammans som kollegor hade de suttit här många gånger men aldrig med avsikt att bli tillrättavisade.

Vince Duran tog ett djupt andetag och suckade ut det. Kate kunde ännu inte avgöra exakt hur upprörd han var.

”Vi ska inte tassa på tå runt ämnet,” sa han. ”Kate, du vet varför du är här. Och har jag försäkrat polischef Budd om att jag tänker hantera situationen så effektivt som möjligt. Han verkade okej med det och jag är rätt säker på att hela det här stöket med dig som slungar misstänkta över verandor kan sopas under mattan. Det jag skulle vilja veta är hur det ens kom sig att du var hemma hos honom från första början.”

Hon visste att den sortens barska konversation hon hade förväntat sig inte skulle ta plats. Duran var mer best än man; runt hundratio kilo ren och skär muskelmassa. Han hade varit en sväng till Afghanistan i sina unga år och fastän Kate aldrig fått reda på exakt vad han hade upplevt där fanns det tillräckligt med rykten som cirkulerade. Idag verkade han dock vara på gott humör. Hon undrade om det hade att göra med att han inte längre talade till någon som han var ansvarig över. Situationen kändes mer som två vänner som uppdaterade varandra om livet.

Detta gjorde det enkelt att berätta om mordet på Julie Hicks. Hon gick igenom hur hon hade talat med paret Meade när hon besökte deras hem och hur de hade mått. Hur de hade betett sig. Hon återberättade även scenen som utspelat sig vid Neilbolts ytterdörr och förklarade hur hon hade försvarat sig, för att sedan kanske ta det steget för långt.

Då och då drog hon ett skratt ur Logan. Duran, däremot, förblev nästan helt uttryckslös. När hon vad klar inväntade hon hans reaktion och förvånades när den bara var ett ryck på axlarna.

”Alltså… som jag förstår det,” sa Duran, ”är det inget problem. Visst, du kanske satte näsan i blöt men den där mannen hade ingen rätt att lägga händerna på dig—särskilt inte efter att du förklarat att du var en före detta FBI-agent. Det var ju bara dumt av honom. Det enda jag reagerar på är att du satte handbojor på honom.”

”Som sagt… Jag kanske gick lite över styr.”

”Du?” utbrast Logan i falsk förvåning. ”Nä!”

”Hur mycket vet du om fallet?” frågade Duran.

”Bara att hon mördades i sitt hem medan hennes man var borta på affärsresa. Expojkvännen var huvudmisstänkt men polisen avfärdade det spåret ganska snabbt. Jag fick senare reda på att han hade ett vattentätt alibi.”

”Ingenting annat?” sa Duran.

”Inte som jag vet om.”

Duran nickade och fick fram ett vänligt leende. ”Så förutom att kasta ut män från sina hus, hur har du haft det som pensionerad?”

”För jävligt,” erkände hon. ”Det var trevligt de första veckorna men det blir trist snabbt. Jag saknar mitt jobb. Jag har läst sjukligt många deckare. Och jag ser på alldeles för många kriminalsåpor på Biography Channel.”

”Du skulle förvånas av hur många agenter som hör av sig efter bara sex till tolv månaders pension. En del bönar och ber att få komma tillbaka till nåt slags arbete. Vad som helst. Till och med att sortera sketna transkriberingar av dold-mikrofon-inspelningar.”

Kate sa ingenting men nickade för att indikera att hon kunde relatera.

”Men du ringde inte,” sa Duran. ”Om jag ska vara ärlig hade jag förväntat mig att du skulle det. Jag trodde inte att du kunde släppa det så enkelt. Den här lilla incidenten tyder på att jag hade rätt.”

”Med all respekt,” sa Kate, ”kallade du hit mig för att slå mig på fingrarna eller trycka det i ansiktet på mig att jag inte kan växa ur mitt gamla jobb?”