Blake Pierce - Innan han ser

"Nej. Jag hörde talas om dem när hon berättade historier från jobbet, men det var allt."

Bryers tog ton. Han lät väldigt annorlunda i det tysta huset när han lade sig till med en dyster röst. "Hon arbetade som säljare, eller hur? För Ett sundare liv-universitetet?"

"Ja. Jag har redan gett polisen numret till hennes föreståndare."

"Vi har redan låtit några medarbetare från FBI tala med honom", sa Bryers.

"Det spelar ingen roll", sa Caleb. "Hon blev inte mördad av någon på jobbet. Det kan jag garantera. Jag vet att det låter dumt, men jag känner det på mig. Alla på hennes arbetsplats är schyssta... de sitter i samma båt som vi, försöker betala räkningarna och få det att gå ihop. Ärliga människor, liksom."

För en sekund verkade som att han skulle börja gråta. Men han kämpade emot, tittade ner i golvet och samlade sig, sedan tittade han upp igen. Tårarna som han precis lyckats hålla tillbaka flöt längs ögonens kanter.

"Okej, så kan du komma på något som skulle kunna leda oss in på rätt spår?" frågade Bryers.

"Nej det kan jag inte", sa Caleb. "Hon hade alla papper på vilka kunder hon skulle besöka den dagen, men ingen kan hitta dem. Poliserna sa att det antagligen är för att mördaren tog det och kastade det.

"Det stämmer nog", sa Mackenzie.

"Jag fattar fortfarande inte", sa Caleb. "Det känns fortfarande inte verkligt. Jag väntar på att hon ska komma in genom dörren vilken sekund som helst. Den dagen då hon dog... den började som alla andra dagar. Hon pussade mig på kinden medan jag klädde på mig inför jobbet och sa hej då. Hon gick mot bussen och det var det. Det var sista gången jag såg henne."

Mackenzie såg att Caleb var på gränsen till att bryta ihop, och även om det verkade okänsligt så ställde hon en sista fråga innan han kollapsade.

"Bussen?" frågade hon.

"Ja hon tog bussen till kontoret varje dag; hon tog den som gick tjugo över åtta för att hinna till jobbet i tid. Vår bil gick sönder för två månader sen."

"Var ligger busshållplatsen?" frågade Bryers.

"Två kvarter bort", sa Caleb. "Den ligger vid en vänthall." Han tittade sedan på Mackenzie och Bryers, plötsligt gick det att se en gnutta hopp i ögonen bakom smärtan och hatet.

"Varför undrar ni? Tror ni att det är betydelsefullt?"

"Det går inte att veta säkert", sa Mackenzie. "Men vi håller dig uppdaterad. Tack för att du tog dig tid."

"Visst." sa Caleb. "Hörrni?"

"Ja?" sa Mackenzie.

"Det har gått mer än tre dagar nu, eller hur? Tre dagar sen jag såg henne och nästan två hela dagar sen de hittade kroppen."

"Det stämmer", sa Bryers tyst.

"Så, är det för sent? Kommer den jäveln att komma undan?"

"Nej", sa Mackenzie. Det smet ur hennes mun innan hon kunde hejda sig och hon visste direkt att hon begått sitt första misstag framför Bryers.

"Vi gör allt vi kan", sa Bryers och lade sin hand försiktigt på Mackenzies axel. "Tveka inte att ringa oss om du kommer på något som kan vara till hjälp.

De lämnade huset, och Mackenzie kände rysningar när hon hörde hur Caleb bröt ihop i tårar bakom dem innan de hunnit stänga ytterdörren.

Det ljudet väckte någonting inom henne... något som påminde henne om sitt hem. Senast hon känt något liknande hade hon befunnit sig i Nebraska och varit fullkomligt uppslukad av att få stopp på Åkermördaren. Nu kände hon återigen samma begär när de klev ut på trappan utanför Caleb Kellermans hus, och hon började långsamt inse att inget skulle kunna stoppa henne förrän de hade fångat mördaren.

"Så får du aldrig göra", sa Bryers i samma ögonblick som de var tillbaka vid bilen och han tagit förarplatsen.

"Vad får jag aldrig göra?"

Han suckade och gjorde sitt bästa för att verka uppriktig snarare än disciplinär. "Jag vet att du antagligen aldrig befunnit dig i precis den här situationen förut, men du får aldrig säga till en anhörig till ett mordoffer att nej, mördaren kommer inte komma undan. Du får aldrig ge dem hopp om det inte finns något. Fan, även om det finns hopp så får du inte säga något sånt."

"Jag vet", sa hon besviket. "Jag visste det i samma sekund som orden kom ur munnen. Jag är ledsen."

"Du behöver inte be om ursäkt. Försök bara att tänka klart. Okej?"

"Okej."

Eftersom Bryers kände till staden bättre än Mackenzie körde han dem till kollektivtrafikmyndigheten. Han körde lite stressat och bad Mackenzie att ringa innan de kom fram för att säkerställa att de fick träffa någon som visste vad den pratade om, så att de skulle kunna komma in och ut snabbt. Det var ett enkelt tillvägagångssätt, men Mackenzie imponerades över hur effektivt det var. Det var verkligen långt ifrån hur saker och ting hade skett i Nebraska.

Under den första halvtimmen av bilturen konverserade Bryers hela tiden. Han ville veta allt om hur det var på polisdepartementet i Nebraska och särskilt ville han höra om Åkermördaren. Han ställde frågor om kollegor och hennes intressen. Hon svarade honom med glädje, men ville inte gå för djupt in på detaljer – mest för att han inte gjorde det själv.

Faktum var att han verkade reserverad. När Mackenzie frågade honom om hans familj höll han det mycket kort, utan att vara otrevlig. "Fru, två pojkar som ska börja på högskolan och en hund som sjunger på sista versen."

Tja, tänkte Mackenzie. Det är bara vår första dag tillsammans och han vet inget om mig – förutom det han läst om mig i tidningarna för sex månader sedan och vad som än står i akterna om mig på akademien. Jag kan inte klandra honom för att han inte har öppnat sig än.

När det kom fram till kollektivtrafikmyndigheten hade Mackenzie fortfarande positiva känslor kring sin äldre kollega, men det fanns en spänning mellan dem som hon inte riktigt kunde sätta fingret på. Kanske tyckte han inte att det kändes rätt; kanske inbillade hon sig bara. Att han mer eller mindre bara hade viftat bort alla frågor hon ställt till honom om hans arbete fick henne att känna sig obekväm. Det var också en påminnelse för henne om att det här faktiskt inte var hennes jobb ännu. Hon flöt helt enkelt bara med som en tjänst till Ellington och provade vingarna för att se om hon kunde flyga.

Hon var också involverad i allt det här på grund av några skumma överenskommelser under bordet, där högt uppsatta herrar använde henne som insats. Det innebar inte bara en risk för henne, utan också för alla hon arbetade med – inklusive Bryers och Ellington.

Kollektivtrafikmyndigheten låg i ett byggnadskomplex där ett tiotal andra myndigheter också huserade. Mackenzie följde efter agent Bryers genom korridorerna så gott hon kunde. Han gick snabbt och nickade mot olika personer de mötte som om han var välbekant med stället. Dagen gick mot sitt slut, så korridorerna myllrade av människor som mest verkade vänta på att klockan skulle bli fem.

När det närmade sig rätt sektion av byggnaden tillät Mackenzie sig själv att stanna och ta in situationen en stund. För fyra timmar sedan hade hon kommit ut från McClarrens föreläsning, och nu befann hon sig mitt uppe i ett mordfall som kollega till en agent som verkade vara stensäker och grymt duktig på sitt jobb.

De kom fram till receptionsdisken där Bryers böjde sig lätt framåt och fäste blicken i den unga kvinnan som satt bakom den. "Vi ringde angående att få prata med någon om busstidtabellerna", förklarade han för kvinnan. "agent White och agent Bryers."

"Just det", sa receptionisten. "Ni kommer att få prata med fru Percell. Hon är utanför i bussgaraget. Gå längst ner i korridoren, ner för trapporna och ut på baksidan så hittar ni henne."