Blake Pierce - Innan han ser

Plötsligt undrade hon varför hon väntat så länge innan hon lämnade Nebraska. När Ellington hade rekommenderat henne för akademien hade det praktiskt taget varit hennes guldbiljett, knuffen hon behövde för att sätta sig själv på prov, för att frigöra sig från det som varit tryggt och säkert. Hon hade gjort sig av med jobbet, pojkvännen, lägenheten... och hon hade påbörjat ett nytt liv.

Hon tänkte på vidderna, majsfälten och den blå himlen hon lämnat bakom sig. Även fast det hade sin charm, hade det på sätt och vis varit ett fängelse för henne.

Det låg bakom henne nu.

Nu när hon var fri fanns det inget kvar som kunde hålla henne tillbaka.

*

Resten av dagen fortsatte med fysisk träning: armhävningar, löpning, situps, mer löpning och styrkelyft. Under de första dagarna i akademien hade hon hatat den typen av träning. Men hon hade vant sig både fysiskt och psykiskt, och nu var det nästan som att hon längtade efter att träna.

Allt utfördes med snabbhet och precision. Hon tog sig igenom femtio armhävningar så snabbt att hon inte ens märkte av hur det brände i överarmarna förrän hon var klar med dem och var på väg mot den lerfläckliga hinderbanan. Hon hade mer eller mindre bestämt sig för att när det kom till fysisk aktivitet så pressade hon sig inte tillräckligt hårt förrän hennes armar och ben skakade och hennes muskler kändes som köttslamsor.

Det fanns sextio rekryter i hennes enhet och hon var en av bara nio kvinnor. Detta störde henne inte, antagligen för att hennes tid i Nebraska hade gjort henne hårdhudad och likgiltig inför vilken könstillhörighet personerna hon jobbade med hade. Hon fokuserade helt enkelt på att göra sitt bästa, vilket dessvärre var en sällsynt inställning.

När instruktören avslutade träningen efter det sista varvet – ett trekilometers lerigt löpspår i skogen – upplöstes klassen och gick åt sina olika håll. Mackenzie satte sig dock på en av bänkarna vid sidan av spåret och stretchade. Hon hade inget annat att göra under resten av dagen och hon var fortfarande full av energi efter sitt framgångsrika agerande under Hogan’s Alley-träningen, så hon bestämde sig för att ta en sista springtur.

Hon ville egentligen inte erkänna det, men hon hade blivit en sådan människa som gillade att springa. Även om hon inte skulle ställa upp i något maraton den närmsta tiden, så hade hon kommit att uppskatta träningsformen. Vid sidan av de obligatoriska momenten i hennes utbildning så tog sig tid att springa på löpspåren vid campus som låg tio kilometer från FBI:s högkvarter och ungefär tretton kilometer från hennes lägenhet i Quantico.

Med rodnad i ansiktet och sportbehån dränkt av svett avslutade hon dagen med ett sista varv kring hinderbanan, men lät bli backarna, stockarna och näten. När hon sprang upptäckte hon att två män tittade på henne – inte med någon drömmande längtan i blickarna, de verkade snarare imponerade, vilket bara sporrade henne ännu mer.

Fast i ärlighetens namn tänkte Mackenzie att ett par längtande blickar inte hade varit helt fel att få. Den här nya slanka kroppen som hon hade arbetat så hårt för att få förtjänade att bli uppskattad. Det kändes konstigt att känna sig så bekväm med sin egen kropp, men hon började uppskatta den. Hon visste att Harry Dougan gillade den också. Men än så länge hade han inte sagt något. Även om han skulle säga något visste Mackenzie inte vad hon i så fall skulle svara.

När hennes sista löptur (precis under tre kilometer) var avslutad tog hon en dusch i omklädningsrummet och plockade upp ett paket med kex från varuautomaten på väg ut. Nu hade hon resten av dagen till sitt förfogande; fyra timmar att göra vad hon ville tills det var dags att springa på löpbandet på gymmet – en rutin hon skaffat sig bara för att kunna ligga steget före alla andra.

Vad skulle hon då göra under resten av dagen? Hon skulle kanske kunna färdigställa uppackningen av sina saker. Det stod fortfarande sex flyttkartonger i hennes lägenhet som hon inte hade rört sedan hon kom hit. Det skulle vara det förnuftiga valet. Men hon undrade också vad Harry hade för sig under kvällen, om han ville ta den där drinken. Hade han menat ikväll eller någon annan kväll?

Och förutom det undrade hon vad agent Ellington hade för sig.

Hon och Ellington hade träffats ett fåtal gånger men det hade aldrig blivit några regelbundna träffar – förmodligen var det bäst så, tänkte Mackenzie. Hon hade inget emot att leva sitt liv utan att påminnas om den pinsamma händelsen mellan dem i Nebraska.

Hon gick mot bilen medan hon funderade på vad hon skulle göra med resten av dagen. När hon satte i nycklarna i bildörren såg hon ett bekant ansikte som joggade förbi. Löparen, en annan FBI-rekryt som hette Colby Stinson, mötte hennes blick och log. Hon joggade fram till Mackenzies bil med en energi som fick Mackenzie att tänka att Colby antagligen precis påbörjat sin löptur snarare än att hon höll på att avsluta den.

"Hallå där", sa Colby. "Halkade du efter klassen?"

"Nej. Jag stannade och tog ett extra varv."

"Det klart att du gjorde."

"Vad ska det betyda?" frågade Mackenzie. Hon och Colby kände varandra ganska bra, även om de kanske inte skulle kalla varandra vänner. Hon var aldrig säker på om Colby skojade eller om hon försökte få Mackenzie ur balans.

"Det betyder att du är superdriven och något av en överpresterare", sa Colby.

"Skyldig."

"Så vad gör du?" frågade Colby. Hon pekade på paketet med kex i Mackenzies hand. "Är det där lunchen?"

"Det är det", sa hon. "Deppigt va?"

"Ja, lite. Kan vi inte käka något? Pizza låter sjukt bra i mina öron."

Pizza lät bra för Mackenzie också, men hon kände verkligen inte för att genomlida kallprat, särskilt inte med en kvinna som hade en tendens att komma in på konversationer som handlade om skvaller. Samtidigt visste hon att hon behövde mer i sitt liv än träning, extraträning och att gömma sig i lägenheten.

"Jo, det kan vi göra", sa Mackenzie.

Det var en mindre triumf – att kliva ut ur bekvämligheten och försöka skapa vänskapsband i den nya staden, i det nya kapitlet av hennes liv. Med varje steg vändes ett nytt blad och hon var uppriktigt ivrig att börja skriva.

*

Donnie’s pizzeria var bara halvfull när Mackenzie och Colby kom dit på eftermiddagen, lunchgästerna började försvinna. De tog plats vid ett bord längst bak och beställde en pizza. Mackenzie tillät sig själv att koppla av, vila de mörbultade benen och armarna, men hon fick inte njuta av det särskilt länge.

Colby böjde sig framåt och suckade. "Så kan vi nämna elefanten i rummet?"

"Finns det en elefant?" frågade Mackenzie.

"Det finns det", sa Colby. "Men den är för det mesta klädd i svart och smälter in större delen av tiden."

"Okej", sa Mackenzie. "Förklara den här elefanten för mig. Och berätta varför du väntar ända tills nu med att nämna den."

"En sak jag aldrig berättat för dig är att första dagen som du kom till akademien så visste jag vem du var. Typ alla visste det. Det viskades en hel del. Och det är därför jag har väntat med att berätta för dig. Nu när vi närmar oss slutet så vet jag inte hur det här kommer att påverka saker och ting."

"Vadå för viskande?" frågade Mackenzie, ganska säker på att hon redan visste var det hela var på väg.

"Tja, huvudsakligen handlar det om Åkermördaren och den ödmjuka lilla damen som tog fast honom. En liten dam som var så bra på att vara kriminalinspektör i Nebraska att FBI kallade på henne."

"Det är en ganska förhärligad version av vad som hände, men visst... jag känner igen den elefanten. Men du sa huvudsakligen. Vad mer viskades det om?"