Blake Pierce - Innan han ser

Colby såg plötsligt obekväm ut. Hon strök nervöst sitt bruna hår bakom öronen. "Tja, det går rykten. Jag hörde att en agent hade något att göra med att få hit dig. Och... tja, vi är en mansdominerad miljö. Du förstår ju att rykten uppstår."

Mackenzie himlade med ögonen och kände sig generad. Hon hade aldrig stannat upp och funderat på vilken typ av rykten som hade surrat om henne och Ellington, agenten som onekligen hade haft ett finger med i spelet när hon fick sin chans hos FBI.

"Förlåt", sa Colby. "Borde jag inte sagt någonting?"

Mackenzie ryckte på axlarna. "Det är okej. Jag antar att vi alla har bagage."

Colby kände uppenbarligen att hon sagt för mycket. Hon stirrade ner i bordet och sörplade nervöst ur sin läsk. "Förlåt", sa hon tyst. "Jag tänkte bara att du skulle få veta. Du är den första riktiga vännen jag har fått här och jag ville vara så rättfram som möjligt."

"Dito", sa Mackenzie.

"Är allt okej mellan oss?" frågade Colby.

"Ja. Vad säger du om att kasta fram ett annat ämne vi kan snacka om istället?"

"Åh, inga problem", sa Colby. "Berätta för mig om dig och Harry."

"Harry Dougan?" frågade Mackenzie.

"Ja. Den blivande agenten som verkar klä av dig med blicken varje gång ni är i samma rum."

"Inget att berätta", sa Mackenzie.

Colby log och himlade med ögonen. "Säger du det så."

"Nej, på riktigt. Han är inte min typ."

"Du kanske inte är hans typ", påpekade Colby. "Han kanske bara vill se dig naken. Jag undrar... vad är du för typ? Djup och psykologisk, kan jag slå vad om."

"Vad får dig att säga det?" frågade Mackenzie.

"På grund av dina intressen och dina tendenser att vara bäst i kurser som handlar om gärningsmannaprofilering och scenarier."

"Jag tror att det är ett vanligt missförstånd om någon som är intresserad av gärningsmannaprofilering", sa Mackenzie. "Om du behöver bevis för det kan jag visa dig minst tre åldrade män i Nebraskas poliskår."

Konversationen reducerades till det triviala efter det – deras lektioner, deras instruktörer och så vidare. Men inombords kokade Mackenzie hela tiden. Ryktena som Colby hade nämnt var själva anledningen till att hon hade beslutat sig för att flyga under radarn. Hon hade inte gjort några ansträngningar för att skaffa vänner – ett beslut som borde lett till att hon fått tillräckligt med tid för att komma tillrätta i lägenheten.

Och bakom allting fanns Ellington... mannen som hade kommit till Nebraska och skakat om hennes värld. Det lät klichéartat men det var mer eller mindre vad som hade hänt. Och faktumet att hon fortfarande inte kunde sluta tänka på honom gjorde henne lätt illamående.

Till och med när hon och Colby småpratade efter lunchen undrade Mackenzie vad Ellington gjorde. Hon undrade också vad hon skulle ha gjort just nu om han inte kommit invalsande i Nebraska när hon försökte lösa fallet med Åkermördaren. Det var inte en vacker tanke: hon skulle antagligen fortfarande köra längs de där plågsamma raka vägarna, inramade av antingen himmel, åkrar eller majs. Och hon skulle troligtvis vara hopparad med någon manschauvinistisk skitstövel som inte var något annat än en yngre och mer envis version av Porter, hennes gamla kollega.

Hon saknade inte Nebraska. Hon saknade inte jobbrutinerna som hon hade haft där, och hon saknade definitivt inte mentaliteten. Vad hon faktiskt saknade var vetskapen om att hon passade in. Och att hon dessutom var bland toppskiktet i sitt polisdistrikt. Här i Quantico var det inte så. Här var hon utsatt för massiv konkurrens och hon behövde armbåga sig fram för att hålla sig på topp.

Lyckligtvis var hon mer än redo att anta utmaningen och hon var glad över att lämna Åkermördaren och livet innan han arresterades bakom sig.

Om hon nu bara kunde bli av med mardrömmarna också.

Nästföljande morgon började i ottan med vapenträning, något som Mackenzie funnit att hon var ganska skicklig på. Hon hade alltid varit en duktig skytt, men med rätt instruktioner och en klass bestående av tjugotvå andra hoppfulla personer som tävlade mot henne, så hade hon blivit ruskigt bra. Hon föredrog fortfarande Sig Sauer-pistolen som hon hade använt sig av i Nebraska, och hade till sin glädje funnit att FBI:s standardvapen var den snarlika Glock-pistolen.

Hon studerade måltavlan längst bort på skjutbanan. En lång pappskiva hängde från det mekaniska stället arton meter bort. Hon siktade, sköt snabbt tre gånger i följd, och lade sedan ner pistolen. Det vibrerade i händerna efter att skotten avfyrats, en sensation som hon hade börjat tycka om.

När det gröna ljuset längst bort på skjutbanan lyste för att indikera att det var fritt fram att skjuta, tryckte hon på en knapp på den lilla panelen framför sig och fick fram måltavlan. Det var en pappfigur som representerade en man, från höften och upp. Två skott hade träffat högt i bröstet och ett skott hade snuddat vid den vänstra axeln. Skotten var okej (inte perfekta) och även om hon var missnöjd över hur skotten hade träffat så visste hon att hon hade utvecklats mycket sedan den första skytteträningen.

Elva veckor. Hon hade varit här i elva veckor och var fortfarande under upplärning. Hon var upprörd över skotten som träffat högt i bröstet för de kunde vara dödliga. Hon hade blivit instruerad att bara skjuta för att avväpna den misstänkte och bara skjuta mot huvudet och bröstet i de mesta extrema fallen.

Hennes instinkt hade förbättrats. Hon log mot måltavlan och tittade sedan på den lilla kontrollådan framför henne där det fanns en liten ammunitionslåda. Hon laddade om sin Glock och tryckte sedan på knappen för att skicka fram en ny måltavla. Hon lät den här backa tjugotre meter bort.

Hon väntade på att den röda lampan på kontrollpanelen skulle skifta till grönt och vände sedan ryggen åt den. Hon tog ett djupt andetag, vände sig om och sköt tre skott till.

En rad av skotthål radade prydligt upp sig precis nedanför pappfigurens axel.

Mycket bättre, tänkte Mackenzie.

Hon plockade nöjt av sig ögon- och öronskydden. Hon städade upp lite vid stationen där hon tränat och tryckte på en annan knapp på kontrollpanelen så att måltavlan åkte framåt på skjutbanans motoriserade räls. Hon tog ner måltavlan, vek ihop den och stoppade ner den i den lilla axelväskan som hon bar med sig nästan jämt.

Hon hade kommit till skjutbanan på sin fritid för att slipa på delar av sitt skytte som hon kände var sämre än andra i klassen. Hon var en av de äldsta där och rykten hade redan börjat cirkulera om att hon hade blivit rekryterad från ett litet miserabelt polisdistrikt i Nebraska precis efter att hon löst fallet med Åkermördaren. Vad beträffade skytte var hon en medelmåtta i klassen, men hon var fast besluten att vara bland de främsta innan utbildningen på akademien var över.

Hon hade mycket kvar att bevisa. Och det var okej för henne.

*

Efter skjutbanan gick Mackenzie direkt till den sista teoretiska kursen under utbildningen, en psykologikurs som leddes av Samuel McClarren. Han var en sextiosexårig före detta agent och författare, som skrivit sex bästsäljande böcker om psykologin bakom några av de värsta seriemördarna under de senaste hundra åren. Mackenzie hade läst allt som han hade publicerat och kunde lyssna på hans föreläsningar i timmar. Det var utan tvekan hennes favoritkurs och även fast hennes handledare tyckt att kursen inte var nödvändig för Mackenzie med tanke på hennes tidigare arbetslivserfarenhet, så hade hon med glädje tagit den ändå.

Som vanligt var hon bland de första på plats, och hon satte sig längst fram i föreläsningssalen. Hon plockade upp anteckningsboken och pennan medan några andra fällde upp sin MacBook-datorer. Under tiden som hon väntade kom Samuel McClarren in och gick fram till sitt podium. Bakom Mackenzie väntade resten av den fyrtio personer stora klassen med spänning; alla verkade totalt uppslukade av honom när han pratade.