Blake Pierce - Innan han ser

Hon kom fram till byggnaden och anslöt vid sin partners sida. Här kom åtminstone inte regnet åt henne.

Hennes partner hette Harry Dougan. Han var tjugotvå, välbyggd och kaxig, men utan att vara skrytsam. Hon var lättad över att se att även han verkade lite nervös.

"Såg du något?" frågade Mackenzie.

"Nej. Men vardagsrummet är tomt. Så pass mycket kan man se genom rutan", sa han och pekade framför dem. Det fanns ett trasigt och snett fönster där.

"Hur många rum?" frågade hon.

"Tre som jag känner till i alla fall."

"Låt mig ta täten", sa hon. Hon var tydlig med att det inte var en fråga. Även här i Quantico behövde kvinnor agera självsäkert för att tas på allvar.

Han gestikulerade åt henne att fortsätta. Hon trängde sig förbi honom och skyndade sig till framsidan av byggnaden. Hon såg sig omkring och konstaterade att kusten var klar. Gatorna var spöklikt tomma och allt verkade dött.

Hon gjorde en snabb rörelse åt Harry att fortsätta framåt och han gjorde det utan att tveka. Han höll sin egen Glock stadigt med båda händerna och lågt mot marken, precis som de blivit instruerade att göra. De smög tillsammans mot byggnadens huvudingång. Det var ett övergivet ställe byggt av betongplattor – kanske ett gammalt packhus eller lager – och dörren indikerade åldern på stället. Det var också tydligt att den var öppen, en mörk spricka avslöjade lite av byggnadens insida.

Mackenzie tittade på Harry och räknade ner med fingrarna. Tre, två... ett!

Hon tryckte baksidan av låret mot betongväggen medan Harry hukade sig, tryckte upp dörren och tog sig in. Hon följde tätt efter honom, de synkade som en väloljad maskin. Men väl inne i byggnaden fanns det nästan inget ljus. Hon sträckte sig snabbt efter sin ficklampa som hängde i bältet. Precis när hon tänkte tända den hejdade hon sig. Ett sken från en ficklampa skulle röja dem på nolltid. Den misstänkte skulle se dem och hinna undan... igen.

Hon stoppade tillbaka ficklampan och tog åter täten. Hon smög framför Harry med sin Glock riktat mot dörren till höger framför dem. Allt eftersom hennes ögon anpassade sig till mörkret kunde hon urskilja fler detaljer i byggnaden. Det var mestadels tomt. Några fuktiga pappkartonger stod uppradade längs väggen en bit bort. En sågbock och ett flertal gamla kablar låg och skräpade längst bort i ett hörn. Förutom det så var rummet tomt.

Mackenzie gick mot dörren till höger. Det var egentligen bara en dörröppning, själva dörren var borta. Där inne gömdes det mesta i skuggorna. Förutom en trasig glasflaska och vad som såg ut att vara en massa råttspillning var rummet tomt.

Hon stannade och började vända sig om när hon insåg att Harry följde efter henne alldeles för nära. Hon steg nästan honom på fötterna när hon backade ut från rummet.

"Förlåt", viskade han i mörkret. "Jag trodde att det–"

Han avbröts av ljudet från ett vapen som sköt. Ljudet följdes av ett uff från Harrys mun och han föll mot marken.

Mackenzie tryckte sig mot väggen när ett andra skott kom. Skottet träffade väggen från andra sidan; hon kunde känna kraften från det mot hennes rygg.

Hon visste att om hon agerade snabbt skulle hon kunna ta ner förövaren direkt utan att behöva hamna i eldstrid från andra sidan väggen. Hon tittade på Harry, såg att han fortfarande rörde på sig och höll ihop hyfsat, och hon sträckte sig mot honom. Hon drog honom genom dörröppningen, bort från skottlinjen. När hon gjorde det kom ännu ett skott. Hon kände hur det ven genom luften runt hennes regnjacka och passerade precis över hennes axel.

När hon hade tagit Harry till säkerhet slösade hon ingen tid utan bestämde sig för att agera. Hon tog sin ficklampa, tände den och kastade den genom dörren. Den skramlade mot marken någon sekund senare och det vita skenet dansade vilt längs golvet och mot andra sidan väggen.

Mackenzie följde efter skramlet och stack ut genom dörröppningen. Hon hukade sig lågt, hennes händer drogs längs golvet när hon gjorde sig så liten och kompakt som möjligt. Hon rullade snabbt åt vänster och såg konturerna av gärningsmannen till höger, fortfarande med fokus på ficklampan.

Hon sträckte ut sitt högerben med en våldsam kraft och träffade gärningsmannen på baksidan av benet, precis under knät. Den misstänkte vinglade till och det var allt hon behövde. Hon studsade upp, virade sin högerarm runt hans nacke och drog ner honom hårt i marken. Med ett knä mitt i magen och en flink rörelse med sin vänsterarm så var gärningsmannen nere för räkning, fasthållen och snabbt avväpnad då hans gevär flög i golvet.

Från någonstans i den gamla byggnaden hördes en röst som ropade "stopp!"

Några klickljud hördes och flera vita glödlampor lyste plötsligt upp byggnaden.

Mackenzie reste sig upp och tittade ner på den misstänkte. Han log mot henne. Det var ett ansikte hon kände igen – ett hon hade sett i träningsmoduler flera gånger, vanligtvis gastade han order och instruktioner till agentrekryterna.

Hon räckte fram handen och han greppade den från där han låg på golvet. "Jävligt bra jobbat, White."

"Tack", sa hon.

Harry stapplade fram bakom henne och höll sig om magen. "Är vi verkligen säkra på att de bara laddar med bönsäckar i de där grejerna?" frågade han.

"Inte nog med det, dessa är på den lägre nivån", sa instruktören. "Nästa gång kommer vi använda oss av gummikulor."

"Underbart", grymtade Harry.

Ytterligare några personer dök upp i rummet då Hogan’s Alley-träningen var på väg att avslutas. För Mackenzie var detta tredje träningssessionen av den här typen, en modell av en övergiven gata som användes flitigt av FBI för att träna agentrekryterna inför verkliga situationer.

Medan två instruktörer pratade med Harry om vad han hade gjort fel och hur han kunde ha undvikit att bli skjuten, gick en annan instruktör fram till Mackenzie. Han hette Simon Lee och var en äldre man som såg ut som att han förlorat i livets lotteri och reagerat på förlusten med våld.

"Fantastiskt bra jobbat, agent White", sa han. "Du rullade så jäkla snabbt att jag knappt såg vad som hände. Men... det var en smula vårdslöst. Om det hade funnits mer än en gärningsman där ute hade det kunnat sluta helt annorlunda."

"Ja, sir. Jag förstår."

Lee log mot henne. "Det vet jag att du gör", sa han. "Jag ska säga dig att så här halvvägs in i ditt träningsprogram så är jag redan lyrisk över dina framsteg. Du kommer bli en utmärkt agent. Bra jobbat."

"Tack, sir", sa hon.

Lee lämnade henne och fortsatte att prata med en annan instruktör. Medan de gjorde sig redo för att packa ihop och lämna byggnaden kom Harry fram till henne, han grinade fortfarande illa.

"Bra gjort", sa han. "Det gör inte lika ont när personen som går vinnande ur det hela är otroligt vacker."

Hon himlade med ögonen åt honom och hölstrade sin Glock. "Smicker är lönlöst", sa hon. "Smicker tar dig ingenstans, som de brukar säga."

"Jag vet", sa Harry. "Men skulle det åtminstone kunna leda till en drink?"

Hon flinade. "Om du betalar."

"Ja, jag betalar" sa han. "Jag vill ju inte riskera att du spöar mig."

De lämnade byggnaden och gick tillbaka ut i regnet. Nu när övningen var över kändes regnet mest skönt. Och när hon gick där bland alla instruktörer och konsulterande agenter som gled runt på området, tillät hon sig för en gångs skull att känna sig stolt över sig själv.

Elva veckor in hade hon klarat majoriteten av akademiträningen som var förlagd till klassrum. Hon var nästan framme... snart bara nio veckor från att klara kursen och potentiellt kunna bli fältagent i FBI.