Mannen steg åt sidan och gestikulerade åt henne att komma in i huset. "Varsågod och stig på", sa han.
Hon klev över tröskeln och kom in i ett litet vardagsrum. En uråldrig tv stod i mitten av ett slitet hemmabiosystem. Ett par dammiga gamla stolar stod i hörnen tillsammans med en fallfärdig soffa. Det stod keramikfigurer på små tygdukar överallt. Det såg snarare ut som om huset tillhörde en gammal tant än en fyrtioårig ungkarl.
Utan att hon visste varför så ringde varningsklockor i henne. Men hon försökte att motarbeta sina rädslor med logik. Antingen är han otrolig udda eller så är det här inte hans hus. Han kanske bor med sin mamma.
"Går det bra här?" frågade hon och pekade på soffbordet.
"Ja det går fint", sa mannen. Han log mot henne när han stängde dörren.
I samma ögonblick som dörren stängdes fick Susan en obehaglig känsla i magen. Det kändes som att rummet frös till is och att alla hennes sinnen reagerade på det. Något var fel. Det var en bisarr känsla. Hon tittade på keramikfiguren närmast henne – en liten pojke som drog en kärra – som om den skulle kunna ge henne något svar.
Hon öppnade sin väska och plockade ut några paket av Ett sundare liv-universitetets proteinpulver och den medföljande minihushållsmixern (till ett värde av 35 dollar men helt gratis för dig när du gör ditt första köp!) för att distrahera sig själv.
"Så", sa hon medan hon försökte hålla sig lugn och ignorera rysningarna som hon fortfarande kände i sin kropp. "Är du mest intresserad av viktminskning, viktökning eller att behålla dina nuvarande vikt?"
"Jag vet inte riktigt", sa mannen där han stod lutat över soffbordet och tittade på varuproverna. "Vad skulle du säga?"
Susan hade svårt att prata. Hon var rädd utan någon särskild anledning.
Hon tittade mot dörren. Hennes hjärta bultade i bröstet. Hade han låst dörren när han stängde? Hon kunde inte avgöra det från där hon satt.
Sedan insåg hon att mannen fortfarande väntade på ett svar. Hon försökte fokusera igen och återvända till rollen som säljare.
"Tja, jag vet inte", sa hon.
Hon ville titta mot dörren igen. Plötsligt kändes det som att ögonen från varenda porslinsfigur i rummet stirrade på henne med lömska blickar, som rovdjur.
"Jag äter inte så onyttigt" sa mannen. "Men jag är svag för ostkaka. Skulle jag fortfarande kunna äta ostkaka i ert program?"
"Det är möjligt", sa hon. Hon sållade bland materialet och drog väskan närmare. Tio minuter, tänkte hon och kände sig mer obekväm för varje sekund som passerade. Han sa att han hade tio minuter. Jag kan stå ut så länge.
Hon hittade en liten pamflett som visade vad mannen skulle kunna äta under dieten, och hon tittade upp för att räcka över den. Han tog den, och när han gjorde det vidrörde hans hand hennes för ett ögonblick.
Återigen skallrade varningsklockorna i hennes inre. Hon var tvungen att ge sig av. Hon hade aldrig tidigare känt så här efter att ha klivit i en potentiell kunds hus, men det här var så övermäktigt att hon inte kunde tänka på något annat.
"Jag är ledsen", sa hon och började plocka ihop sitt material igen. "Men jag kom just på att jag har ett möte om en timme på andra sidan stan, så jag måste gå."
"Jaha", sa han och tittade på pamfletten som hon just gett honom. "Okej, jag förstår. Visst. Hoppas att du hinner i tid."
"Tack", sa hon kort.
Han gav tillbaka pamfletten och hon greppade den med sin skakiga hand. Hon stoppade ner den i väskan och började gå mot ytterdörren.
Den var låst.
"Ursäkta mig", sa mannen.
Susan vände sig om med handen vilande på dörrhandtaget.
Hon såg knappt slaget komma. Allt hon såg var en förblindande vit näve som smällde rätt mot hennes mun. Hon kände direkt hur blodet forsade och kunde känna smaken av det på sin tunga. Hon trillade tillbaka in mot vardagsrummet och landade på soffan.
Hon öppnade munnen för att skrika men det kändes som att hela högersidan av hennes käke hade låst sig. När hon försökte resa sig upp var mannen där igen, den här gången tryckte han sitt knä i magen på henne. Luften for ur henne och hon kunde inte göra annat än att krypa ihop och kippa efter andan. I sin vimmelkantighet märkte hon att mannen lyfte upp henne och kastade henne över axeln som om hon var någon hjälplös stenålderskvinna som han släpade tillbaka till sin grotta.
Hon försökte göra motstånd men hade fortfarande svårt att få luft. Det kändes som om hon var paralyserad och drunknade. Hela hennes kropp kändes kraftlös och huvudet likaså. Hennes blod droppade över baksidan av mannens skjorta och det var det enda hon kunde se när han bar henne genom huset.
Efter ett tag insåg hon att han hade tagit henne till ett annat hus – ett hus som på något sätt var sammankopplat med huset de just varit i. Han släppte ner henne som om hon var en säck potatis, och hon slog i huvudet i linoleumgolvet. Lysande små prickar blixtrade framför hennes ögon av smärtan, samtidigt som hon äntligen lyckades ta små andetag igen. Hon rullade över på sidan, men när hon lyckades resa på sig var han där igen.
Hon såg suddigt men hon kunde se tillräckligt för att förstå att han hade öppnat någon slags liten dörr i sidan av en vägg – gömd bakom någon slags fejkpanel. Det var mörkt där inne, fullt med damm och någon slags pösig isolering som hängde som trasor. När hon insåg att de var på väg mot rummet dunkade hennes hjärta i bröstet som om det försökte tränga sig ut genom huden.
"Här är du säker", sa mannen medan han böjde sig och släpade in henne i krypgrunden.
Hon låg på de hårda golvbrädorna i mörkret. Hon kände doften av damm och blodet som fortfarande rann ur hennes brutna näsa. Mannen... hon visste vad han hette men hon kom inte på det. Blod, smärta och hur ont det gjorde att försöka andas var allt hon kunde tänka på.
Hon lyckades till slut att ta ett djupt andetag och ville använda det för att skrika. Men hon lät istället luften fylla hennes lungor och lugna kroppen. Under den korta stunden av lindring hörde hon hur dörren till krypgrunden stängdes någonstans bakom henne. Hon var övergiven i mörkret.
Det sista hon hörde innan hennes liv släcktes var hans skratt utanför dörren.
"Oroa dig inte", sa han. "Snart är allt det här över."
Det regnade stadigt, tillräckligt kraftigt för att Mackenzie White inte skulle kunna höra ljudet av sina egna fotsteg. Detta var bra, för det betydde att mannen hon jagade inte heller skulle kunna höra dem.
Men hon var fortfarande tvungen att närma sig med försiktighet. Inte nog med att det regnade, det var sent på kvällen också. Den misstänkte skulle lätt kunna använda mörkret till sin fördel precis som hon skulle kunna göra. Och den svaga, flyktiga gatubelysningen hjälpte inte heller till.
Hennes hår var dyblött och regnjackan var så dränkt att den klistrade sig vid hennes hud, när hon korsade den övergivna gatan i rask takt. Framför henne var hennes partner redan framme vid byggnaden som de riktat in sig på. Hon såg konturerna av honom där han smög i en hopkrupen ställning längs den gamla betongfasaden. När hon närmade sig honom, endast med månskenet och skenet från en ensam gatlampa ett kvarter bort som ljuskällor, greppade hon allt hårdare om sin Glock som hon hade fått från akademien.
Hon hade börjat gilla känslan av att ha en pistol i handen. Det var något mer än känslan av säkerhet, snarare någon slags relation. När hon höll en pistol och visste att hon skulle skjuta så kände hon en intim anknytning till den. Det hade hon aldrig känt när hon jobbade som ouppskattad kriminalinspektör i Nebraska; det var något som FBI-akademien hade mejslat fram ur henne.
Читать дальше