Blake Pierce - Innan han ser

"Kan vara", sa Mackenzie.

"Så du är inne på rätt spår, men det är ingen ny information. Vad har du mer?"

Han var inte oförskämd eller avvisande, det kunde hon avgöra bara på hans tonfall. Han försökte mana på henne och motivera henne att fortsätta.

"Vet vi hur många fordon som kör igenom här en vanlig dag?"

"Ungefär elvahundra eller så", sa Bryers. "Men, om vi kan få de där spåravtrycken som går mot grinden och sedan bara stannar..."

"Det kan vara en början."

"Det är något att hoppas på", sa Bryers. "Vi har ett gäng som har jobbat med det sedan igår eftermiddag och vi har fortfarande inte hittat någonting."

"Jag kan kolla på det om du vill", sa Mackenzie.

"Varsågod", sa Bryers. "Men du jobbar med FBI nu, fröken White. Ta inte på dig för mycket arbetsuppgifter som redan utförs av andra avdelningar som kan göra det bättre än vad du kan."

Mackenzie tittade tillbaka mot containern och försökte uttyda något ur allt bråte som låg slängt i den. En ung kvinna hade legat där nyligen, naken och slagen. Hon hade kastats på samma ställe där folk slängde sin skit, sådant de inte längre ville ha. Mördaren kanske tyckte att kvinnorna han dödade inte var mer värda än vanliga hushållssopor.

Hon önskade nästan att hon varit här när Bryers och hans snart pensionerade kollega hade kommit hit första gången. Då kanske hon hade haft mer att gå efter. Då kanske hon hade kunnat hjälpa Bryers att komma närmare en misstänkt gärningsman. Men nu hade hon åtminstone visat sin skicklighet genom sina tankar om däckspåren.

Hon vände sig mot honom igen och såg att han stod stilla och kisade mot grinden. Det var tydligt att han gav henne tid att smälta intrycken. Hon uppskattade det, men återigen gjorde det henne plågsamt medveten om vilken nybörjare hon var.

Hon begav ner mot trådstaketet som omgav soptippen. Hon stirrade mot grinden där fordon åkte genom och hon fortsatte åt vänster. Hon kikade runt botten av staketet en stund och fick ännu en idé.

Han måste ha klättrat över staketet, tänkte hon.

Hon började sedan att undersöka staketet. Hon visste inte riktigt vad hon letade efter. Kanske uppsprättad jord eller fibrer på staketets kedjor. Vad hon än hittade skulle det vara långsökt, men det vore åtminstone någonting.

Det tog inte mer än två minuter innan hon hittade något intressant. Det var också så oändligt litet att hon nästan missade det totalt. Men när hon kom närmare såg hon att det kanske skulle vara mer betydelsefullt än vad hon först trott.

Omkring en och en halv meter från marken och två meter till vänster från grinden, satt en ensam bit vitt tyg fast i en av diamantformerna i staketet. Tygbiten i sig kanske inte skulle ge så mycket resultat men åtminstone gav detta dem en bra utgångspunkt för att börja leta efter fingeravtryck.

"Agent Bryers?" sa hon.

Han kom gående långsamt, som om han inte förväntade sig något. När han närmade sig hörde hon hur han hummade medan han tittade på tygbiten.

"Mycket bra jobbat, fröken White", sa han.

"Snälla, bara Mackenzie", sa hon. "Mac, om du känner dig riktigt äventyrlig."

"Vad tänker du om det här?" frågade han.

"Kanske är det ingenting. Men kanske kan det vara en bit av ett klädesplagg från någon som nyligen klättrat uppför staketet. Tygbiten kan vara betydelselös, men det ger oss en plats att utgå från för att kolla efter fingeravtryck."

"Det finns ett litet fingeravtryckskit i bagageutrymmet på bilen. Kan du hämta den medan jag avrapporterar det här?"

"Visst", sa hon och gick tillbaka mot bilen.

När hon kom tillbaka till honom var han redan i färd med att avsluta samtalet. Allt Bryers gjorde verkade ske snabbt och effektivt. Det var ett karaktärsdrag som hon började uppskatta hos honom.

"Okej, Mac", sa han. "Låt oss nu fortsätta ner för spåret som du nämnde tidigare idag. Offrets make bor ungefär tjugo minuter härifrån. Känner du dig manad?"

"Det gör jag", sa Mackenzie.

De återvände till bilen och körde ut från soptippen som fortfarande var avspärrad. Ovanför soptippen utförde ett gäng asätande fåglar ihärdigt sitt arbete, och såg ointresserat på dramat som utvecklade sig under dem.

***

Caleb Kellerman hade redan fått besök av två poliser när Mackenzie och Bryers kom hem till honom. Han bodde precis utanför Georgetown i ett tvåvåningshus som var ett gulligt första hem för ett ungt par. Tanken på att paret Kellerman bara hade varit gifta i lite mer än ett år innan hans fru hade mördats gjorde att Mackenzie tyckte synd om honom, men också arg över det som hänt.

Ett par i sitt första hem som aldrig fick chansen att uppleva allt det som skulle komma sen, tänkte Mackenzie när hon steg in i huset. Så oändligt sorgligt.

De kom in genom ytterdörren och till en liten foajé som ledde till vardagsrummet. Mackenzie kunde nästan ta på den obehagligt tysta stämningen av ensamhet som rådde i huset, och som drabbade nästan alla som varit med om att en sambo dött. Hon hoppades att hon förr eller senare skulle vänja sig, men hon hade svårt att tro det.

Bryers presenterade sig för poliserna i foajén och killarna verkade lättade över att ha blivit ombedda att kliva åt sidan. När de lämnade huset klev Bryers och Mackenzie in i vardagsrummet. Mackenzie tänkte att Caleb Kellerman såg ut att vara väldigt ung; han skulle med lätthet kunna ha passerat som arton men sitt renrakade ansikte, Five Finger Death Punch-tröja och stora militärshorts. Mackenzie förbisåg dock snabbt hans utseende och fokuserade istället på den obeskrivliga sorgen som hon såg i den unga mannens ansikte.

Han tittade upp mot dem och väntade på att någon av dem skulle börja prata. Mackenzie märkte att Bryers gav henne tillåtelse, han nickade subtilt mot Caleb Kellermans håll. Hon tog ett steg framåt, både livrädd och smickrad på samma gång över att ha fått förtroendet. Antingen hade Bryers höga tankar om henne, eller så försökte han att göra henne obekväm.

"Herr Kellerman, jag är agent White och det här är agent Bryers." Hon stannade upp en stund. Hade hon precis refererat till sig själv som agent White? Det lät inte så dumt. Hon fortsatte. "Jag vet att du är mitt uppe i att hantera en förlust som jag inte ens ska låtsas som att jag kan greppa", sa hon. Hon pratade mjukt och varmt, men samtidigt bestämt. "Men om vi ska kunna hitta personen som gjorde det här, behöver vi verkligen ställa några frågor. Kan du hjälpa oss med det?"

Caleb Kellerman nickade. "Vad som helst som kan leda till att mannen som gjorde detta hittas", sa han. "Jag gör vad som helst."

Det fanns en ilska i hans röst som fick Mackenzie att hoppas på att någon skulle hjälpa honom att få en samtalskontakt inom de närmsta dagarna. Det fanns något våldsamt i hans blick.

"Okej, först behöver jag veta ifall Susan hade några fiender... någon som skulle kunna vara någon slags rival."

"Det fanns några tjejer från gymnasiet som kunde bråka med henne på Facebook", sa Caleb. "Men det handlade mest om politik. Och ingen av de tjejerna skulle göra det i vilket fall som helst. Det var bara hetsiga debatter och sånt där."

"Och hennes jobb då?" frågade Mackenzie. "Gillade hon det?"

Caleb ryckte på axlarna. Han lutade sig tillbaka i soffan och försökte slappna av. Han ansikte verkade dock ha fastnat i ett permanent bekymrat uttryck. "Hon gillade det väl lika mycket som vilken tjej som helst som har högskoleutbildning och sedan får ett jobb som inte har ett dugg att göra med det man utbildat sig till. Det betalade räkningarna och hon fick rätt bra bonus ibland. Fast det var riktigt dåliga arbetstider."

"Känner du några av hennes arbetskamrater?" frågade Mackenzie.