Васіль Быкаў - Väggen

Väggen var gjord av sten, den var nersotad och säkert urgammal, precis som hela fängelsebyggnaden, som landets diktator hade fått i arv från den förre diktatorn, och denne i sin tur — från ännu tidigare diktatorer. Diktatorer utrotades aldrig i det här landet. En gång i tiden firades här blodiga begravningsritualer, det tänktes ut sammansvärjningar och alla tänkbara illdåd — mot staten, mot folket eller mot någon av dem som hade segrat i den ständiga kampen om makten. Men som samtidigt hade förlorat. Men nu satt han här tillsammans med andra som var i samma situation. De andra hade kanske suttit inne sedan länge, själv så hade han hamnat här nyligen. De föregående åren och månaderna hade han tillbringat på ett annat ställe, som dock alltför väl liknade det här. Därför hade flytten från en plats för hans frihets¬berövande till en annan inte berört honom särskilt mycket — på bägge ställena hade förberetts en håla med stenväggar, fuktig och mörk — fem steg på längden och tre på bredden. En järndörr med regel, en stinkande avträdeshink i hörnet — det såg likadant ut överallt. Det enda som här väckte hans uppmärksamhet var väggen. Den som låg mittemot dörren.

Hur länge och var han än hade suttit fängslad, hade han alltid intresserat sig för väggarna, hur de var byggda och av vilket material. Och särskilt för vad som fanns på den andra sidan, bakom väggen. Oftast fanns på den andra sidan den lockande men för honom otillgängliga friheten, som han aldrig kunde sluta att drömma om. Väggarna var dock ordentligt byggda, på ett sätt som man åtminstone förr i tiden behärskade: av sten, kalksten och tegel — de var helt förhårdnade och oförstörbara, att ens göra en rispa på dem verkade omöjligt. Det gick knappt att knacka på dem. Redan den första dagen försökte han knacka på det för honom välbekanta fängelsealfabetet, men han hörde aldrig något svar. Måhända fanns det inte någon på den andra sidan väggen. Det betydde i sin tur att fängelsebyggnaden där kunde ta slut och friheten börja. Där kunde slånbärsbuskar och gräs grönska i solen, där kunde gamla träd från slottsparken frodas längs väggen…

Stående på knä i sina trasor lyssnade han noga. Men runtom var det tyst. Fängelsevakten hade nyligen klampat förbi dörren, och det gick inte längre att höra hans steg. En svag glödlampa högt upp i det svarta taket skingrade knappt alls dunklet på stengolvet; kanske hade redan den mörka fängelsenatten börjat. Medan han sakta kröp på knäna längs den vägg som låg mittemot dörren, rörde han betraktande och utforskande vid den.

Den nedersta raden av de stora stenblocken var tätt ihopsatt och gav inte resonans åt hans knackningar — oavsett om han använde knogarna eller knytnävarna. Likadant var det högre upp. Det fanns en del repor och andra märken av mänskligt ursprung på stenarna, men de sade honom inte mycket. Möjligen stod det något skrivet, men det gick i så fall inte att tyda i halvmörkret. Vad skulle han med spår från någon annans livsöde till — han hade fullt upp med sitt eget plågsamma, ömkliga och misslyckade liv. Det var svårt att föreställa sig något annat i detta liv än denna stenhåla. Kanske skulle han aldrig få se något annat, kanske skulle hans liv sluta här. Utan minsta hopp.

Men han ville så gärna något bättre, någon slags förändring. Fast vilken? Han förstod mycket väl att det inte fanns minsta anledning till hopp, han borde därför ställa in sig på det värsta. Och med den vetskapen leva vidare den tid som Gud och domarna mätt upp åt honom. Men hoppet ville bara inte lämna honom. Det var nu uppenbart att en strimma av hopp allt mer envist och efterhängset började behärska honom.

Väggen var kall och hård. Full av skrovliga kanter av granit som förhårdnats av kalkstenslager. Här och var dök det visserligen upp mjukare bitar gjorda av musselkalksten. Men bara i hörnet, i det råa och nästan fuktiga hörnet längst ner… Med tiden lämnade kanske fukten spår till och med på sten eller förhårdnad kalk — och just på det stället verkade väggen faktiskt vara något mjukare. Visserligen inte så mjuk att man skulle kunna bryta loss en bit. Men om man ansträngde sig lite grand… Uppenbarligen var det värt att göra ett försök.

Och han försökte. Först med naglarna, men han bröt snabbt sönder dem på bägge händerna. Då fortsatte han med fingertopparna. Med fingrarna uppnådde han förstås inte mycket mer, men ändå…

Ett hopp hade nu tänts hos honom, han hade nästan fått ett slags vagt syfte med livet. Han mindes inte längre det som hade varit, det gick så långt att hans dystra tankar nästan försvann helt. Han väntade hela tiden på att fängelsevaktens steg skulle börja tystna på andra sidan dörren, just i det ögonblicket kastade han sig ner mot hörnet, satte sig på huk och började klösa, gräva och riva. Han tittade nästan inte åt det hållet, han behövde inte längre något ljus, hans fingrar kände till minsta detalj av stenen, som likafullt var alltför hård och inte verkade reagera det minsta på hans mödosamma arbete. Men kanten av stenblocket, längst in i hörnet, var liksom mer lätthanterlig, kanske en aning mjukare. Just där koncentrerades nu all den vilja och det hopp som han hade samlat på sig under åren.

Under dygnet sov han kanske ett par timmar före väckningen — ihopkrupen på en trashög vid den torraste väggen, det hände att han förlorade fattningen en kort stund strax innan han nåddes av det avlägsna ljudet från gonggongen — signalen om uppstigning. Han inväntade frukosten, skålen med linssoppa som han slevade i sig på en minut. Resten av tiden under dagen och på natten tillbringade han i hörnet — där han likt en barkborre på ett träd gnagde på stenen. Hörnet av stenen trädde nu tydligt fram i stenväggens relief, och möjligen skulle man kunna pröva att dra ut den först. Och där skulle måhända uppstå ett hål. Eller om det åtminstone kunde göra väggen tunnare. Om bara det blev ett litet hål, skulle han nog kunna krypa igenom. Som i barndomen, när han tillsammans med andra busfrön kröp under staketet till grannens trädgård. De äldsta barnen skickade honom först, eftersom han var den mest spinkiga och ostyriga lymmeln bland dem, han som kunde krypa igenom överallt där det alls var möjligt att ta sig igenom. Men också där det inte borde ha varit möjligt att ta sig fram. Han visste från den tiden att när huvudet väl kommit igenom, så kunde även resten av kroppen passera. En sådan lymmel var han på den tiden. Innan han växte upp och började ägna sig åt politik. Inom politiken var det annorlunda. Ibland var det inte möjligt för någon att ta sig fram inom politiken. Inte ens han klarade av det. Därför blev han också tillfångatagen.

Han räknade inte dagar och visste inte hur lång tid hade passerat efter det att han hade satt igång sitt ändlösa arbete. Tiden mättes för honom av reveljen, av maten — två gånger om dygnet, och av fängelsevaktens steg bakom dörren — fram och tillbaka. Så snart han hade fått ett syfte med tillvaron, vaknade också otåligheten. Ibland hettade den till så starkt, att han blev förskräckt. Han visste att han inte borde bli det. Om han någon gång skulle komma ut, så var det inte förrän långt senare, först efter det att han hade vunnit den svåra kampen mot stenen och tiden. För detta skulle det krävas dagar, månader, kanske också år. Han var tvungen att beväpna sig med ett oerhört tålamod och en förmåga att besegra tiden. Och han beväpnade sig så gott han kunde. Han lärde sig att arbeta långsamt, metodiskt och utan brådska.