Васіль Быкаў: Väggen

Nej, han var verkligen mycket angelägen om att komma ut i friheten.

Alla de år som han hade tillbringat i ensamcell eller gemensamma fängelsesalar, hade han aldrig drömt om att någon gång få uppleva friheten igen. Visst, man kunde hoppas på amnesti, eller invänta den dag när diktatorn skulle dö. Men diktatorer i det här landet dog inte så ofta, eftersom de hade kärnhälsa, liksom de flesta andra diktatorer. Dessförinnan skulle han själv dö, hans hälsa hade ju aldrig varit särskilt stark. I frihet hade han emellertid hållit ut, upphetsad av kampen för den stora idén. Här hade han genast försvagats, hostade ofta och kände smärtor i bröstet. Men så snart detta hopp hade uppstått, mådde han bättre, som om han hade kommit in i en andra andning, och han hostade bara när han låg på sina trasor, så fort han började gräva nere i hörnet hostade han inte en enda gång. Han kunde inte tillåta sig det.

En gång mitt i natten, efter att vaktens steg hade passerat och tystnat bakom dörren, så rörde han vid något nytt i hålet. En ny stenkant, ett hörn som man kunde få grepp om. Ännu bara med en hand, men om man ansträngde sig lite till skulle det nog gå med bägge händerna. Denna upptäckt drev på honom ytterligare. Det här innebar en bedrift, nya möjligheter, ett ökat hopp, ett annalkande av det eftertraktade målet.

Men det var nog ändå inte värt att forcera arbetet alltför mycket. Det skulle knappast gå att riva loss stenen särskilt snabbt, för detta räckte hans krafter helt enkelt inte till. Först måste han smula sönder och bredda öppningen, och kanske gräva fram ytterligare en öppning alldeles intill. Trots allt hade han nog överdrivit sina möjligheter, han började svettas häftigt och, givetvis, känna sig utmattad. Särskilt fram emot morgonen. Inte så konstigt när han knappast hade fått någon sömn. Ett par timmar på kvällen eller före väckningen var väl alldeles för lite för att komma över utmattningen och förnya sina krafter. Sin skål med linssoppa åt han upp helt och hållet, men den mat han fick var inte längre tillräcklig. En gång bad han om påbackning, men de glodde bara på honom förvånat: vad var det som plötsligt hade hänt med honom? Så han tystnade. Han var tvungen att klara sig på det som de gav honom.

Från den stund, när han hade rört vid den nya stenkanten, tänkte han alltmer på henne. Hennes vänliga ansikte dök upp framför honom i hörnet, när han grävde, skrapade och ryckte. Det visade sig under hans korta sömn. Men hela tiden illavarslande — ledsamt och olyckligt. Aldrig glatt och lekfullt, som så ofta i verkligheten, särskilt när de var ensamma tillsammans i hennes vindsvåning. På andra sidan väggen susade träden i vinden, i fönstren iakttogs de av knotiga lönngrenar, men de hade det så bra på tu man hand. Till och med utan ord. Med en tystlåten omsorg för varandra och för deras gemensamma sak och heliga värv.

Om han bara skulle kunna få säga att han älskar henne och att han inte är en förrädare. Han var ett offer, och hon måste få veta det. Så att allt skulle förbli sanningsenligt. Så att hon inte skulle tro något om honom som han inte förtjänade. Om han hade vetat hur det skulle sluta, skulle han ha betett sig annorlunda. Han skulle ha varit hundra gånger bättre. Modigare. Klokare. Och varje dag som de var tillsammans, skulle han ha sagt att han älskar henne. Som ingen annan — någonsin. Om han bara hade vetat. Men han visste ingenting och sade heller ingenting. Och dessa outsagda ord frätte hårt på honom.

Men nu fanns detta hopp…

Än så länge gick det i alla fall inte så illa. Det verkade som om fängelsevakterna inte lade märke till något och inte heller gissade sig till något. Från det ständigt fuktiga hörnet strömmade en stark kyla fram, stenarna blev kalla så att han till och med frös om händerna. Detta gav dock anledning att hoppas att det inte återstod så mycket. Några sista stenar, och där var friheten. En gång på dagen, när han låg på sin trashög, så hörde han röster — de kom därifrån, från andra sidan väggen. Det pratades i närheten av hans hörn, visserligen kunde han inte uppfatta orden, men det var människor i frihet. Det betydde att friheten nu var mycket nära. Just vid denna tidpunkt höll han tillbaka en stark oro, som hade satt igång redan på morgonen. Bakom dörren hördes ett skrik, det verkade som att man slog någon. Efteråt blev skriket tystare, det kanske förflyttades in i en cell? Han satt stilla, lyssnade och väntade med anspänt hjärta. Han befarade att detta på något sätt också kunde beröra honom. Och mycket riktigt, plötsligt smälldes hans dörr upp och in vällde en hel skock av fängelsevakter, som med skällsord knuffade ut honom i korridoren och började visitera honom. De vände upp och ner på hans trasor och kände efter på väggarna. Han liksom stelnade till av onda föraningar, det verkade som om de kände till någonting. Det var möjligt att hans ansikte hade bleknat av rädsla för att de skulle upptäcka något. Likväl såg det ut som att de inte hade lagt märke till något, för de rusade iväg efter att först ha kastat ner honom på de tillskrynklade och upprivna trasorna. Den natten grävde han inte i sitt hörn, utan väntade och lyssnade. Det blev en ganska orolig natt — nästan ända fram till morgonen hördes hur vakterna gick och sprang förbi på andra sidan dörren, av och till hördes skrik, skällsord och hotfulla kommandon. Men på morgonen blev det allt tystare och till slut tystnade det helt. Han slumrade till en aning före väckningen.

De följande dygnen var de lugnaste på länge, och som vore han uthungrad efter föda, kastade han sig över sitt arbete. Han ansträngde sig för att komma in på djupet, rakt in i den tjocka väggen, utan att gräva alltför brett i den. Om han bara kunde få fäste längre in, och helst med båda händerna, för att äntligen rycka loss och dra fram den stora stenen, så skulle det bildas en underjordisk gång. Om det bara blev en öppning. Då skulle han säkert kunna ta sig igenom.

Han hade nu grävt en hel del, men det var inte längre självklart hur han skulle göra sig av med stenskärvorna. Att lämna dem i hörnet var omöjligt, det skulle de genast märka. Ett par gånger hade han hällt ut lite i avträdeshinken, som de frihetsberövade själva under vakternas uppsikt fick bära ut. Men detta var också riskfyllt. Kanske han skulle äta upp dem? Tills vidare hällde han ut skärvorna i skorna som stod vid sidan av dörren. Å ena sidan iögonfallande, men å andra sidan lät mörkret ingen upptäcka vad som fanns i dem. Själv gick han barfota. Som om det vore för varmt att gå i skor.

En morgon, ännu före frukosten, förlorade han nästan medvetandet när han kastade en blick på sitt hörn: i mörkret syntes ett svagt ljus från den smala springan. Som en ljus trästicka på den mörka väggens svarthet. Rädd för att vakterna skulle få syn på detta, slängde han iväg sin fängelsejacka för att på något sätt täcka ljusskenet. Vakterna märkte heller ingenting, men han tänkte att nu får det räcka! Han måste så snabbt som möjligt fly. Annars skulle allt gå förlorat.

Nästkommande natt kämpade han sig till en ny framgång — han breddade öppningen så mycket att han nu kunde stoppa in bägge händerna i den och på något sätt få tag i stenens kant. Det gällde nu att dra den mot sig, men skulle den låta sig ryckas loss? Skulle hans krafter att räcka till? Han var nog inte stark nog. Han började med att rucka på stenen genom att dra den i sidled, uppåt och neråt. Det här tog mycket tid, men gav gott resultat — det tycktes som om han hade besegrat stenen med sina svaga mänskliga krafter och sin mäktiga längtan efter frihet.

Till slut lyckades han rycka loss stenen, även om han av anspänningen såg färgade cirklar framför ögonen och höll på att tappa andan. I väggen fanns nu en smal och djup öppning, från vilken det spred sig kyla och mörker från den månfria natten. Men han hade kanske inte tid så att det räckte. Om några få minuter skulle det vara morgon, och han kände att han nog inte skulle hinna. Även i sista stund kunde olyckan inträffa.