Васіль Быкаў: Väggen

Det var svårt att vänja sig vid detta, att tillägna sig den nödvändiga sävligheten, den djävulska självbehärskningen, och göra den till sin andra natur. Men han ansträngde sig, eftersom han annars skulle förlora hoppet. Otåligheten tog död på hoppet, det förstod han mycket väl. Hoppet höll med tiden på att än dö bort, än blossade det upp på gränsen till det uthärdliga. När han höll på att krafsa på hörnet av stenblocket hörde han plötsligt på andra sidan väggen något slags livstecken: det lät som fågelungars skrik. För sin inre syn kunde han redan se fågelboet — någonstans alldeles i närheten, i slånbärsbuskarna, små gulnäbbade fågelungar, och det här uppfattade han som ett mycket gott tecken. Han bemäktigades av otåligheten på gränsen till förtvivlan. Det krävdes att eftertänksamhetens kyliga logik tog överhand för att känslorna skulle svalna. Det där skriket behövde inte alls komma från fågelungar, utan kunde likaväl komma från till exempel möss. Det kunde också betyda att det fanns en håla med motbjudande fängelseråttor. Men även en sådan håla ledde troligen någonstans bort från stenväggen. Vem vet, kanske också mot friheten.

En gång i slutet av en lång natt, som han hade genomlevt nästan utan sömn, hela tiden grävandes i sitt dunkla hörn, kände han att en bit av stenväggen till synes började rucka på sig under hans fingrar. Inte särskilt mycket, men hans känsliga fingrar lade ändå märke till en svag rörelse — neråt och uppåt. Detta satte igång en utomordentlig sinnesrörelse hos honom. Han spände sig, ryckte till, men lyckades snabbt dämpa sin iver: idag skulle det inte ske. Låt allt förbli som tidigare idag. Kanhända vore det bättre att rycka loss stenen i början av en natt, och inte i slutet. Om det skedde i början av natten gavs ju mer tid och fler möjligheter. På morgonen skulle fängelsevakterna som vanligt komma förbi.

Inför vakternas ankomst var han orolig för att de skulle märka något i hans ansiktsuttryck — en upphetsning eller spår av hopp. Fastän det var halvmörkt i cellen förstod han mycket väl att något skulle kunna återspeglas i uttrycket från hans skäggstubbstäckta ansikte, vilket vakterna varje gång noga skärskådade. Av nyfikenhet eller av den plikt som de kände av sitt fängelsearbete. Så han kämpade för att åstadkomma ett så rofyllt ansiktsuttryck som möjligt, fokuserat på något inom sig, aningen sömnigt och inneslutet från yttre blickar. Ingen vet hur han lyckades med detta, men det tycktes som om vakterna ännu inte hade märkt någonting. Detta var redan ett ansenligt framsteg. Men han skulle nu behöva många fler framsteg, han rent av törstade efter fortsatta framsteg. Och i första hand där nere i sitt fuktiga hörn.

Och sannerligen, ödet visade sig vara barmhärtigt mot honom. Snart hade han rivit ut stenblocket, som var smalt med spetsiga hörn, men bakom stenen öppnade sig dock ingenting nytt för honom. Där bakom fanns det bara hård, sträv och kall sten. Men denna stenbit kunde man i alla fall utnyttja som ett verktyg och det gick att vässa den mellan stenarna. Och han satte omedelbart igång att slipa, bryta loss, gnida — sten mot sten. Hamra kunde han inte, det gällde att så mycket som möjligt undvika varje ljud, så att ingen hörde något vare sig bakom dörren eller därborta, bakom väggen. Han visste ännu inte vad som väntade honom där, friheten eller kanske ett nytt fängelse. Men hoppet målade envist upp tydliga perspektiv av friheten: en stad, möten med vänner och med henne… Han behövde bara övervinna den här stenväggen.

Och han grävde på — tyst och försiktigt, hela tiden noga lyssnande på ljuden på andra sidan dörren. Ibland ryckte han till och kastade sig över sina trasor i det andra hörnet. Men på natten hände detta sällan, på natten kikade de nästan aldrig in till honom genom dörren, på kvällen dock oftare. Fram emot morgonen var vakterna antagligen uttröttade, för de passerade då mer sällan och långsammare. En gång insåg han att det kunde vara värt att flytta sängen närmare hörnet, för att kunna utföra sitt arbete liggande, på så sätt vore det mindre iögonfallande. Men hur skulle det gå till? Trots allt, om han flyttade sängen en hel meter så skulle de genast märka det. Men om han flyttade den en bit i taget, kanske några centimeter per dag? Så han satte igång att flytta sängen. Först tre centimeter, sedan fem. Och så vidare. Varje gång när det kom vakter följde han obemärkt men vaksamt deras blickar — hade de inte upptäckt något? Nej, ännu verkade det inte vara någon fara. Kanske de var duktiga på att skyla sina misstankar? Men detta vore förfärligt, om de hade märkt något och väntade ut honom med avsikt att fånga honom i det allra sista ögonblicket. Genom att ta tag i honom bakifrån, i fötterna, när han som bäst var på väg mot friheten.

Mot slutet av sommaren hade han hunnit förflytta sig med sina trasor nästan ändå fram till hörnet. Att sommaren hade tagit slut förstod han av vakternas klädsel — de klädde sig nu i varmare kläder. Ibland hade några av dem förmodligen varit utomhus, för de förde med sig en höstlig friskhet med droppar av regn på uniformernas axlar. I cellen var det nämligen samma temperatur hela tiden — lite för kallt under sommaren och lite för varmt under vintern. Någon uppvärmning fanns det inte.

Efter ytterligare en stund hade han lyckats gröpa ut en liten trång hålighet mellan stenarna, i vilken fyra av hans fingrar fick plats. Där fanns verkligen en underjordisk gång, kanske ett musbo, det var trångt och — kändes det som — djupt. Han hällde ut alla väggskärvor som han hade lyckats skrapa ihop under natten, och de försvann ner i hålet utan att lämna ett spår efter sig. Fram emot morgonen, före väckningen, täckte han noga hålet med stenbiten, som passade perfekt in på sin tidigare plats, och inte ens på nära håll var det möjligt att upptäcka någonting misstänkt.

Han vågade ännu inte tro på sin lycka, men förlorade dock sin vaksamhet och höll nästan på att gå miste om allt som han hade uppnått. Att det höll på att ske berodde på hans händer. Efter att ha burit in maten — en skål med linssoppa — fäste vakten, en äldre man med sjukligt ansikte, blicken på hans händer. Han märkte det själv, men hann inte dölja sina händer — som bägge höll i skålen. «Jaså, du är byggare» frågade vakten och nickade mot hans händer. Byggare, svarade han så lugnt som möjligt, även om hans inre anspändes av en plötslig rädsla: säg inte att han förstått allt? Men nej, det verkade som att han inte hade listat ut något, eftersom han uttalade frågan med en antydan av medlidande: jag arbetade också en gång som murare. Efteråt, när han blev lämnad ensam, undersökte han noggrant sina förgrovade händer med hårda skavsår. Aldrig hade de sett ut på det här sättet, han hade i frihet nästan aldrig ägnat sig åt fysiskt arbete. Byggnadsarbetare blev han här, i denna cell. Fast han byggde ingenting — han förstörde en ålderdomlig stenmur; måhända var detta besvärligare än att bygga. Men vad är man inte beredd att göra för frihetens skull? Detta kunde man bara förstå om man för alltid förlorat den, friheten.

Vem vet om det inte vore bättre om han stupade, dog, så att hans vänner i kampen kunde begrava honom, och så att hon, efter att ha gråtit en skvätt, samtidigt kunde begrava sin kärlek till honom. Det hade varit bättre, men ändå blev det inte så. Istället blev allt värre, något som kvävde honom av ovisshet, av ofullbordande, av outsagdhet. De skildes åt den där höstkvällen, förmodade de, på ett par timmar, vid midnatt hade han lovat att återvända till hennes vindsvåning i närheten av stadsparken. Och hon, minns han, tänkte inte ens gå och lägga sig, utan sade att hon skulle vänta på honom. Och inte sade hon farväl som hon borde ha gjort, hon bara tryckte sig mot honom lite grand och slog upp dörren till hälften — iväg med dig! Och visst gav han sig iväg. Han hade bråttom, eftersom han skulle till den andra delen av staden, han hade ont om tid och höll på att komma för sent. Om han hade vetat vart han skyndade sig så! Han trodde att det gällde ett ärende som hade att göra med deras heliga kamp, han skulle till en god vän, men där väntade honom det mest nedriga förräderiet. Och han hann inte ens ge sin älskade minsta tecken, så oväntat kom olyckan över honom. Och han försvann för alltid. Man skulle kunna tro att han smet. Från vännerna, från henne, från staden. Ja, även tro att han hade förrått dem. Kanske deras fiender hade gjort allt det här för att vännerna och hon uppfatta honom som en förrädare. Och istället för att känna kärlek hatar hon nu honom. Inte går det att älska en förrädare? Han sade inte heller de allra viktigaste orden till henne — han funderade hela tiden, samlade sig, men sköt upp det. Än saknades ett lägligt tillfälle, än var tidpunkten inte den rätta. Han tänkte: efteråt.

Читать дальше