Васіль Быкаў: Väggen

Med stor försiktighet rullade han tillbaka stenen på sin plats, snurrade länge på den, innan han satte tillbaka den precis där den tidigare hade suttit. Han täckte öppningen med trasor så gott han kunde. Det tycktes som om det inte ens från nära håll syntes någonting. Så länge som de inte skulle göra någon genomsökning av cellen. Om de gjorde det, skulle allt gå förlorat.

Denna dag kände han sig som om han satt på nålar. Än satt han, än reste han sig upp, än gick han fram och tillbaka i den fördömda cellen. Vakten som kom in till honom med soppan var klädd i en fuktig rock och genomblöta skor, vilket betydde att det regnade därute, i friheten. Det kanske var hösten som hade kommit. Och ännu hade de inte genomskådat honom. Bara det var en stor lycka, något sällsamt och enastående. Det vore förfärligt om allt skulle spricka i sista stund. I den sista sekunden. Han behövde bara invänta natten…

Och så började till slut också denna natt. Fängelsevakterna uppförde sig som vanligt: de kom in med middagen, tömde avträdeshinken. Det fanns ingenting, varken i deras beteende eller blickar, som föreföll ge anledning till oro. För visst skulle han i så fall ha lagt märke till det. Hans blick och hörsel hade nu blivit som spända strängar, som en laserstråle — han uppmärksammade allt. Alltför mycket berodde nu dock inte på honom själv, utan på andra. Och han tänkte intensivt på dessa människor, på sina fängelsevakter. Allt som berodde på honom själv, hade han nu utfört. Till och med mer än vad han hade hoppats på.

Han var bekymrad. På kvällen hade han inte kunnat äta upp sin brödranson (det gick inte att få ner den i halsen), och han visste inte var han skulle gömma den. En icke-uppäten matbit kunde väcka misstankar och avslöja honom. Han stoppade in den i galoscherna, som till hälften redan var fyllda med stenskärvor. Själv hade han vant sig vid att vara barfota. Hur det skulle gå barfota därute, i friheten, ville han inte tänka på just nu. Det väsentliga var att ta sig ut till denna frihet. När det hade blivit riktigt mörkt och alla oväsen tystnat bakom väggen, ställde han sig på knä och gjorde korstecknet. Det är klart att han inte var särskilt religiös, men ändå… Antagligen kom alla medel till pass för ett så stort syfte som hans — både djävulska och gudomliga. Bara de skulle hjälpa till. Han rullade stenen åt sidan en aning, krummade ryggen och böjde sig ner — huvudet verkade i alla fall få plats. Han skrapade sig illa i örat, en bit skinn lossnade i pannan, men att krypa igenom med hela kroppen var svårare. Det värsta var att axeln och armen inte kom igenom, hur han än vred sig i den underjordiska gången. Han skruvade sig åt alla håll, och blev till sist ängslig för att han hade fastnat, eftersom han inte längre kunde dra sig tillbaka. Men till sist, efter stor ansträngning, klämde han igenom armen tillsammans med huvudet, antagligen efter att ha skrapat sig blodig under fängelseskjortan. Värre var att det inte blev lättare längre fram. Han kände redan att han inte hade krafter till att vare sig ta sig framåt eller tillbaka. Någon timme låg han på detta sätt, inklämd i stenväggen, utan att röra sig. Han kände tydligt att han var förlorad. Om han inte skulle finna kraft inom sig för den sista biten. Han omslöts av skräck. Eller så gav skräcken honom krafter, tvingade honom att krypa framåt. Han fick grepp om något med handen och rörde sig framåt en bit. Sedan spände han sig på nytt och kröp ytterligare framåt. Och lite till. Och till slut hade han tagit sig ut med bröstet ur gången, varefter det gick mycket lättare. Han hade hamnat utomhus på andra sidan väggen, på blöta och kalla kullerstenar med tunt gräs mellan stenarna.

Runtomkring var det mörkt, ganska kyligt, men helt tyst. Han låg utsträckt en stund på marken, hämtade andan, men var inte i stånd att samla kraft för att sätta sig upp. Efter en stund lyfte han på huvudet — på den svarta himlen höjde sig en grå murvägg, från vilken en annan avslutades i en halvcirkel — kanske var det ett torn som tillhörde den gamla byggnaden. Väggen låg alldeles intill hans underjordiska gång, som lyste som en svart fläck nere vid hans fötter. Runtomkring rådde det natt och frihet, den frihet som han äntligen nått fram till. Men varför strömmade då glädjen bort från honom?

Någonting störde envist hans glädje, kanske den dunkla osäkerheten i omgivningen — vad var det här egentligen? En gata, en bakgård, en bortglömd liten park? Men några träd gick inte att upptäcka. Visst borde de ha vuxit längs den gamla fängelsemuren. Istället för träd sträckte sig det svarta tornet högt uppåt, och bortom det kunde man i mörkret föreställa sig fortsättningen på samma mur. Med onda föraningar ställde han sig upp på fötterna, vaggande klev han fram längs väggen, och rörde den med sin blodiga, sönderslagna hand. Under hans bara fötter fanns de hala och kalla kullerstenarna. Han gick snart emot ett hörn, där en hög, tvåvåningsstor vägg vände i annan riktning. Nästan halvspringande rörde han sig längs väggen, hela tiden med händerna rörande dess skrovliga, putsade sida, i förhoppning att komma fram till en port, en valvbåge eller en utgång. Men förgäves. Han sprang en kort stund och var nära att slå sig mot ett utsprång i den gamla och ojämna stenläggningen, bakom vilket emellertid något avtecknade sig. Var det möjligen en bred och hög nisch med en dörröppning ur denna stenfälla. Minsann, i fördjupningen syntes en stor dörr, ingjuten med snirklar av järn, men varken bredvid den eller längre ner lyste någon öppning igenom. Det fanns heller inget handtag. Han ryckte försiktigt i dörren, knuffade till den med axeln, men den rörde sig inte det minsta av hans försvagade krafter. Då bar han iväg därifrån åt det andra hållet, snubblade på något i mörkret och hamnade på marken. Han hade slagit i knäet ordentligt, men ställde sig upp och stelnade till av skrämd förvåning. I himlens dunkla rimfrost ovanför honom reste sig den välbekanta siluetten av en galge, nästan precis ovanför hans huvud hängde en galgsnara. Under den hade byggts en träställning, som han hade sprungit emot i dunklet. Någon utgång härifrån fanns inte.

Förtvivlad och kraftlös sänkte han sig sakta mot marken. Det här var en fullständig återvändsgränd; fällan hade slagit igen bakom honom. Hoppet som hela tiden hade lett honom framåt tynade bort inför ögonen och dog plötsligt. Han var ännu vid liv, men bara med en del av sitt väsen. Det var ingen mening med att leva i fängelset, att dö var det inte större mening med. Bäst hade varit att inte födas alls. Men tyvärr var det någonting som inte berodde på honom själv…