Morgan Rice - Förutbestämd

Caitlin reflexer reagerade, och hon slog automatiskt bort hans hand, hårt, och drog hennes handled ur hans grepp. Hon blev förvånad över sin egen styrka.

Han såg tillbaka på henne, uppenbarligen chockad över att en så liten flicka skulle ha sådan kraft, och hans leende vände sig till en upprörd bister uppsyn. Han harklade upp något från halsen, och spottade det sedan vid hennes fötter. Caitlin tittade ner och såg det landa på skorna, och blev äcklad.

"Du har tur att jag inte nitar dig", sa han grymtade åt henne, sedan vände plötsligt ryggen till och gick tillbaka till att knyta upp repen.

Caitlin kände hennes kinder rodna, allt eftersom hennes ilska steg. Var män densamma överallt? I varje tid och ålder? Var detta en förhandsvisning av vad hon kunde förvänta sig för behandling av kvinnor i denna tid och plats? Hon tänkte på alla de andra kvinnorna där ute, på allt de måste ha haft att stå ut med i denna tid, och hon kände hennes ilska växa. Hon kände sig som hon behövde stå upp för dem alla.

Han stod fortfarande böjt och knöt upp repen, och hon lutade sig tillbaka och sparkade honom hårt, precis på hans rumpa. Sparken fick honom att flyga över bryggan, huvudet först, rätt ner i vattnet, ett par meter ner. Han landade med ett högt plask.

Caitlin gick snabbt upp för rampen, Rose vid hennes sida, och trängde sig på det stora segelfartyget, packat med folk.

Det hade hänt så fort, ingen, hoppades hon, hade sett det. Det verkade vara fallet, eftersom besättningen drog in gångbryggan, och fartyget började sätta segel.

Caitlin skyndade till kanten och tittade ner: hon kunde se honom plaska i vattnet, guppa med huvudet upp och ner, medan han satte upp en näve på båten.

"Stoppa båten! Stoppa båten!" skrek mannen.

Hans rop drunknade ut, tack vare de hundratals glada passagerare som jublade vid båtens avfärd.

En av besättningen märkte honom, dock, och sprang över till den sidan av båten, följande mannens finger, som pekade mot Caitlin.

Caitlin väntade inte för att se vad som hände. Hon dök snabbt in i den tjocka publiken, Rose vid hennes sida, smet och vävde hit och dit, tills hon var djupt i mitten av båten, i mitten av den tjocka folksamlingen. Hon knuffade sig in djupare, och höll sig i rörelse. Det fanns hundratals människor som trängdes, och hon hoppades att de inte skulle upptäcka henne, eller Rose.

Inom några minuter var båten allt snabbare. Efter ett tag, kunde Caitlin äntligen andades djupt. Hon insåg att ingen skulle komma efter henne, eller, så vitt hon kunde avgöra, söka efter henne.

Hon började lugnt tränga sig fram genom folkmassan, Rose bredvid henne, på väg mot den bortre sidan av båten. Hon kom till slut fram, trängde sig fram till räcket, och lutade sig över och kollade.

På avstånd var mannen fortfarande guppande i vattnet, och drog sig upp på bryggan, men nu var han bara en prick vid horisonten. Caitlin log. Det förtjänade han.

Hon vände åt andra hållet och såg att Venedig väntade rakt fram.

Hon log bredare, lutad över och kände det svala havsvattnet trycka tillbaka håret. Det var en varm dag i maj, och temperaturen var perfekt, och luften uppfriskande. Rose hoppade upp bredvid henne, tryckte hennes tassar på kanten av räcket och såg ut och luktade också på luften.

Caitlin hade alltid älskat båtar. Hon hade aldrig besökt en autentisk historisk segelfartyg – än mindre seglat en. Hon log och korrigerade sig: det var inte längre ett historiskt fartyg. Det var ett modernt. Det var ju fortfarande 1790. Hon skrattade nästan högt vid tanken.

Hon tittade upp på den höga trämasten, stigande mot himlen. Hon tittade på när sjömännen stod uppradade och hävde de tjocka repen och hur när de gjorde det lyftes stora ytor av segel högt, och hon kunde höra flaxandet av materialet. Det såg tungt ut och matroserna svettades i solen, där de drog i repen med allt de hade bara för att höja duken några centimeter.

Så det här var hur det gjordes. Caitlin var imponerad av effektiviteten i det hela, hur smidigt det fungerade. Hon kunde inte tro hur snabbt denna enorma, trångt båt rörde sig, särskilt utan hjälp av moderna motorer. Hon undrade vad kaptenen på fartyget skulle göra om hon berättade för honom om 2000-talets motorer, om hur mycket snabbare han kunde åka. Han skulle nog tro att hon var galen.

Hon tittade ner och såg omkring 5 meter under vattnet som rusade förbi henne, de små vågorna som slog mot sidan av båten. Vattnet var så lätt, så blått, det var magiskt.

Runt omkring henne, pressades människor, alla försökte att ta sig till räcket och titta ut. Hon såg sig omkring och insåg hur enkelt de flesta av dem var klädda, många i tunikor och sandaler, och en del barfota. Andra var elegant klädda, och verkade försöka hålla sig borta från massorna. Några personer hade utarbetade masker, med en lång, näbb till näsa. De skrattade och trängdes med varandra, och verkade berusade.

I själva verket, när hon tittade efter, märkte hon att en stor del av passagerarna drack från vinflaskor och verkade berusade, såhär tidigt på morgonen. Hela båten, nu när hon märkte det, hade en festlig, bråkig atmosfär, som om de alla var på väg till en gigantisk fest.

Caitlin trängde sig längs räcket, genom folkmassan, förbi föräldrar som höll sina barn, och sakta men säkert tog hon sig till fronten. Till slut hade hon utsikten hon ville. Hon lutade sig över kanten och tittade på när båten banade väg direkt mot Venedig.

Den ohindrade vyn av staden lämnade henne mållös. Hon kunde se dess kontur, de vackra, historiska byggnaderna, alla uppradade prydligt bredvid varandra, alla byggda för att möta vattnet. Några av fasaderna var riktigt stora, utsmyckade, deras vita fasader täckta i alla typer av lister och detaljer. Många hade välvda väggar och välvda fönster öppna mot vattnet, och förvånansvärt nog hade de deras huvudsingång precis vid vattenytan. Det var otroligt. Man kunde bokstavligen dra ända fram till sin ytterdörr med båt och stiga in.

Mitt bland alla byggnader fanns spiror stigande från kyrkor, och enstaka kupoler som punkterade horisonten. Detta var en stad med magnifik arkitektur, av en stor, utsmyckande stil, och det hela verkade utformat för att möta vattnet. Det inte bara samexisterade med vattnet, utan omfamnade det också.

Och längs med det hela, som förbinder den ena sidan av staden till den andra, var små, välvda gångbroar, med trappsteg upp på varje sida och en bred platå i mitten. Dessa var fulla med folk som gick upp och ner eller bara satt på kanten och tittade på alla fartyg som åkte förbi.

Och överallt – överallt – fanns fartyg. Kanalerna var helt fullproppad med trafik, med fartyg i alla former och storlekar, så många att hon knappt kunde se vattnet. De berömda gondolerna fanns också överallt, med deras roddare stående på kanten och styrde dem i vattnet. Hon blev förvånad över hur långa de var, några tycktes sträcka sig nästan 10 meter. Mellan dessa var mindre fartyg och båtar av alla slag, en del för att leverera mat, en del för att ta ut avfall. Denna plats levde, den var livlig. Hon hade aldrig sett något liknande i hela sitt liv.

När hon blickade ut över massorna, massorna av människor, kände hon en rysning, då hon undrade om Caleb kunde vara bland dem. Kunde hon titta på honom nu? Hon visste att det var dumt, speciellt på så långt avstånd, men ändå försökte hon se, att skanna deras ansikten, för att se om kanske, bara kanske, hon kunde upptäcka honom.

Medan Caitlin tog in storleken, oändligheten av staden, de tusentals människor som svärmade i alla riktningar, kände sig en del av henne, den intellektuella delen, hopplös. Hon insåg att detta var ett meningslöst uppdrag, att det inte fanns något sätt hon någonsin kunde hitta Caleb bland alla dessa människor. Men en annan del av henne, den del av henne som trodde på ödet, kände sig glad, kände sig optimistisk, bara av att veta att på något sätt, innerst inne, om Caleb var här, så skulle de finna varandra.