John Flanagan - Den nya lärlingen

”Det skulle jag inte ha mått så bra av”, medgav Gilan. Han gned fingret över silverfläckarna. ”Vad använder du för ammunition?” frågade han. Maddie tog upp en ny projektil ur påsen och gav den till honom. Gilan förvånades över hur tung den var.

”Blyskott”, sa hon.

”Det verkar fungera bra.” Han höll ut handen och hon räckte över slungan. Gilan studerade den.

”Ett enkelt vapen”, konstaterade han. ”Men ändå livsfarligt.” Han lämnade tillbaka den. ”Du använder en annan teknik än din mor. Jag vill minnas att hon brukade svinga sin slunga vågrätt ovanför huvudet.” Han höjde högerhanden och gjorde en cirkelrörelse.

Maddie fnös och ryckte på axlarna. ”Ingen bra teknik”, sa hon. ”Det är ett under att hon träffade något överhuvudtaget. Det är nästan omöjligt att släppa den vid rätt tidpunkt när man snurrar på det viset.”

”Nog brukade hon träffa”, sa Halt. ”Men hon fick ägna mycket tid åt att öva upp sin träffsäkerhet.”

”Mitt sätt är bättre”, sa Maddie. ”Dessutom — om man står upp och svingar slungan ovanför huvudet två eller tre gånger blir man en perfekt måltavla själv.”

”Du har rätt”, sa Halt. ”Hur många skott tror du att du kan skjuta på en minut?”

Maddie sköt fram underläppen lite och såg tveksam ut. ”Ingen aning. Jag har aldrig räknat.”

”Vi provar.” Halt böjde sig ned och plockade upp hjälmen som Gilan hade träffat. Han drog ut pilen och överlämnade den till stormästaren. Sedan satte han tillbaka hjälmen på pålen och gjorde tecken åt Maddie att återvända till samma plats hon hade skjutit från innan.

”Växla mellan de två måltavlorna, så får vi se hur snabb du är. Men kom ihåg att snabbhet inte är till någon hjälp utan precision. Om en stor och elak iberisk pirat kommer rusande med en huggare hjälper det inte att missa honom fem gånger i rad. Det är bättre att skjuta ett skott som träffar.”

Hon log mot honom. ”Uppfattat.” Hon ställde sig med fötterna som innan, sträckte ned handen i påsen och lade ett skott i slungskålen. Hon lät det pendla långsamt fram och tillbaka i några sekunder.

”Börja!” ropade Halt. Gilans läppar rörde sig när han tyst började räkna sekunderna.

Hon skickade iväg skottet och hade redan lagt nästa i slungan innan det träffat. Den här gången brydde hon sig inte om att svinga vapnet på prov, utan piskade fram med armen nästan omedelbart. Samtidigt som hon skickade iväg den nya projektilen hörde de en ljudlig klang när det första skottet träffade. Hon laddade om igen, svingade armen över huvudet och sköt mot den första måltavlan igen.

KLONG! KLONG!… KLONG! KLONG!

”Sluta!” ropade Halt när Gilan lyfte handen. Hon hade skjutit sex skott under minuten, men det fjärde hade missat.

”Fem av sex”, sa han tankfullt. ”Inte dåligt.”

Maddie vände sig mot de två spejarna med fötterna isär och händerna i sidorna. ”Tänker ni tala om vad vi egentligen sysslar med nu?” ropade hon och såg på dem. Halt öppnade munnen för att svara, men hon viftade med handen för att hejda honom.

”Och kom inte med några skrönor om att Gilan funderar på att göra slungan till ett nytt spejarvapen. Om ni bara var intresserade av själva vapnet, varför skulle ni då bry er om hur snabbt jag skjuter?”

Maddie såg hur Halt och Gilan utväxlade en hastig blick, men ingen av de två spejarna sa något.

”Det är uppenbarligen mig ni testar snarare än vapnet. Frågan är bara varför?”

”Dina föräldrar kanske ska diskutera den saken med dig”, sa Halt till sist.

Maddie drog en djup suck. ”Mamma och pappa? De vill bara stänga in mig! Ni vet väl att jag har utegångsförbud i en vecka till?”

Det ryckte lite i Halts mungipor. ”Jag hörde något om det, ja. Jag förmodar att det bara blev så, helt utan anledning?”

Maddie himlade med ögonen och suckade uppgivet. ”Ja, ja. Jag smög iväg några gånger för att jaga i skogen…”

Halt höjde ett ögonbryn.

”Fem eller sex gånger, då. Och sedan var jag kanske lite spydig när de pratade med mig om saken.”

Halts ögonbryn, som precis hade återvänt till sin normala position, höjdes igen.

”Ja, ja — kanske mer än bara lite spydig”, medgav hon.

”De gör vad de tror är bäst för dig, Maddie”, sa Halt mjukt. Hon slog ned blicken och började sparka lite med kängan i sanden.

”Jag veeet”, sa hon olyckligt. ”Men måste de behandla mig som en förbannad prinsessa?”

”Du är prinsessa”, sa Halt. ”Och du är fruktansvärt viktig för dem. För oss alla, faktiskt.”

Han tyckte om Maddie. Bandet mellan dem hade blivit starkt under årens lopp. Det visste Gilan, och det var därför han överlät den här diskussionen åt Halt.

Maddie kunde inte låta bli att le. ”Du lyckas alltid snacka in mig i ett hörn!”

Halt tog hennes hand. ”Jag säger bara att de bryr sig om dig. De menar inte att vara så överbeskyddande, men de har svårt att släppa taget. Det vet de själva också. Men tro mig — de försöker. Och nu har de fått en idé.”

”Som du inte tänker avslöja?”

”Nej. Det kan jag inte göra. De får berätta själva.”

Maddie drog efter andan. ”Då får vi väl gå tillbaka till kärntornet”, sa hon. ”Förutsatt att jag klarade ert lilla prov?”

Halt såg på Gilan. ”Jag tror att hon klarade det. Vad säger du?”

Gilan log mot den unga prinsessan. ”Definitivt.”

Maddie blickade nervöst från Cassandra till Horace. Halt och Gilan hade lämnat henne så fort de nått dörren till den kungliga bostaden.

”Nu måste du och dina föräldrar talas vid”, hade Halt sagt. ”Vi kan prata om saken lite senare.”

Nu stod hon tyst och väntade på att de skulle säga något. Normalt sett var de väldigt pratsamma, tänkte hon bistert. De kunde stå i evigheter och räkna upp alla fel de tyckte att hon gjort. Nu verkade de osäkra och inte riktigt veta var de skulle börja. De såg tveksamt på varandra, som om de väntade på att den andra skulle öppna munnen. Spänningen började bli outhärdlig. Maddie bestämde sig för att ta tjuren vid hornen. Om hennes föräldrar hade dåliga nyheter — vilket hon utgick från — var det lika bra att få det här överstökat så fort som möjligt.

”Halt sa att ni ville berätta något”, sa hon.

De kastade ännu en hastig blick på varandra och sedan harklade sig hennes far.

”Ja… just det, öhm… jo — din mor och jag ville prata med dig om din framtid.”

Maddies hjärta kändes tungt. Om det gällde hennes framtid anade hon vad de tänkte säga. Det skulle alldeles säkert handla om nya restriktioner. Fler regler, mindre frihet. De skulle förmodligen komma med långa utläggningar om hennes förpliktelser som tronföljare. De skulle instruera henne om vad hon fick göra — och framför allt inte fick göra. Den kategorin var oändligt mycket större än den andra. Hon ville ogärna diskutera sin framtid med sina föräldrar, men det verkade uppenbart att hon inte hade något val. Hon väntade lite till, och sedan tog äntligen Cassandra till orda.

”Maddie, vi kan inte låta dig springa omkring på det där viset och ta en massa onödiga risker.”

Maddie pressade ihop läpparna. Nu hade hon till sist gått för långt — hon hade knuffat sina föräldrar över gränsen. Det var för sent för de oärliga små ursäkterna hon brukade använda för att ta sig ur knipor. Hon hade använt dem alldeles för ofta, och nu var hennes föräldrars tålamod slut.

”Du behöver lite ordning och disciplin i livet”, sa hennes far. ”Du måste få något meningsfullt att göra.”