John Flanagan - Den nya lärlingen

”Dessutom har ni ju själva sagt att hon är rebellisk och svår. Hon kanske behöver disciplinen som krävs av en lärling. Jag säger inte att hon behöver gå i lära i fem år, för övrigt. Det räcker med ett, så att hon får bronslövet. Den erfarenheten skulle vara väldigt nyttig för henne.”

Cassandra hade dragit efter andan för att svara, men avbröt sig och fick något tankfullt i ögonen.

”Det är sant”, sa hon lågt. Hon föreställde sig hur Maddie käbblade med Will för att pröva var gränserna gick. Will skulle inte tolerera några dumheter, hur mycket han än älskade sin lärling.

”Cassandra”, sa Pauline. Prinsessan såg på den vackra blonda kuriren och kunde för ett ögonblick se sin gamla vän Alyss i hennes ansikte. ”Jag kommer att tänka på ett samtal jag hade med din far när du ville följa med till Arrida för att befria Erak. Jag sa samma sak till honom som jag säger till dig nu: en blivande drottning måste göra sådant här. Hon måste ta risker. Hon måste komma ut i världen. Det går inte att styra från ett elfenbenstorn. Det här är på alla sätt och vis en god idé.”

Cassandra kom på sig själv med att nicka. Hon hade fattat ett beslut, vände blicken mot Horace och såg att han höll med. Han visste som vanligt vad hon tänkte.

”Ja”, sa hon kort.

”Det finns bara ett litet problem som ni tycks ha glömt bort”, sa Gilan. ”Hon är flicka. Vi har aldrig haft en flicka i spejarkåren.”

”Då kanske det är dags”, sa Halt. Pauline såg gillande på honom och tyckte att hennes make, som inte alltid var för nymodigheter, hade kommit långt.

”Men…”, började Gilan. Han visste inte riktigt vad han skulle säga. ”Hon är liten. Hur skulle hon kunna spänna en båge med fyrtio kilos dragvikt? Och det är vårt huvudsakliga vapen.”

”Jag är själv kortvuxen”, sa Halt. ”Will också.”

”Men flickor är inte byggda som pojkar”, sa Gilan. Han såg ursäktande på Cassandra och Pauline. ”Inget illa ment. Det är bara ett fysiologiskt faktum. Pojkar har i allmänhet kraftigare muskler. Och Maddie är en ganska späd flicka. Jag vet inte om hon någonsin skulle kunna bygga upp muskelmassan som behövs för att skjuta långbåge.”

”Vi får helt enkelt hitta en väg förbi det problemet”, sa Halt. ”Kanske ändra vårt sätt att tänka en aning. Flickor är lättare och tystare än pojkar. Hon kommer att bli mycket bra på att smyga och gömma sig. Hon är vig och flink. Allt det där är egenskaper en spejare behöver.”

Han såg att Gilan kämpade för att vänja sig vid tanken. Han log för sig själv. Han hade faktiskt haft den här idén i flera månader. Inte just om Maddie, men flickor i allmänhet. Halt kände till det Gilan hade sagt för en stund sedan om att det rådde brist på lämpliga lärlingar. Och han hade börjat fundera på om inte spejarkåren gjorde ett stort misstag som uteslöt flickor. Hälften av kungarikets femtonåringar var flickor, och det måste finnas lämpliga spejare bland dem. Enda anledningen till att det inte fanns kvinnliga spejare var att det aldrig hade funnits några. Det var inget bra skäl. Kanske var det hög tid att man blåste bort spindelnäten och släppte in nya tankar.

Och vem kunde vara bättre lämpad som förespråkare för den nya idén än Halt? Det var trots allt han som tillsammans med Crowley hade reformerat kåren många år tidigare. Nu var tiden mogen för nya förändringar.

När det gällde Gilans invändning — att det skulle bli svårt att hitta en flicka som var stark nog för att spänna en långbåge — fanns det en alternativ lösning som Maddie kunde demonstrera.

”Skulle ni kunna släppa ut er dotter från sina rum i någon timme?” frågade Halt och såg på Cassandra och Horace. ”Jag vill att hon visar Gilan en sak.”

Halt, Gilan och Maddie stod på exercisplatsen vid Araluens krigarskola. Halt hade bett Horace och Cassandra att hålla sig undan inför uppvisningen. Han visste vilket spänt läge som rådde mellan flickan och hennes föräldrar och ville inte att det skulle påverka hennes koncentrationsförmåga.

Maddie såg nyfiket på Halt. Hon visste inte riktigt vad han planerade, men hade sett hur han placerat två gamla turneringshjälmar på pålar ungefär sjuttio meter från platsen där de stod nu. Han log mot henne.

”Gilan är intresserad av ett tänkbart nytt vapen för spejarkåren”, förklarade han. ”Jag tyckte att du var bäst lämpad att demonstrera det.”

”Menar du slungan?” frågade hon och tittade ned på den dubbla läderremmen hon höll i höger hand. När Halt ordnat så att hon tillfälligt släpptes ur sin fångenskap hade han bett henne ta med sig slungan och lite av ammunitionen hon brukade använda.

”Precis. Gilan, håller du med om att det här vore ett optimalt avstånd för att skjuta på en bepansrad man?”

Gilan nickade. Man kunde naturligtvis skjuta mycket längre än sjuttio meter med en långbåge. Men på det här avståndet skulle pilen träffa med tillräcklig kraft för att slå igenom en fiendes stålhjälm. Och om skytten missade skulle han ha tid att avlossa en ny pil.

Inte för att spejarna missade särskilt ofta — det hände nästan aldrig.

”Visa mig”, sa Halt till Gilan.

Gilan höjde bågen, drog en pil ur kogret och lade den på strängen i en enda automatisk rörelse som finslipats under många års träning. Det syntes inte ens att han siktade när han spände bågen och sköt.

Det klingade ljudligt när pilen slog in i den vänstra hjälmen och trängde igenom stålet som skulle ha skyddat pannan. Hjälmen flög upp i luften, snurrade några varv och slog i marken, där den rullade en bit i träningsfältets damm.

”Långsamt”, sa Halt.

Gilan gav honom en plågad blick. ”Gör det bättre själv”, sa han utmanande.

Halt tillät sig själv ett litet leende. ”Jag har tyvärr glömt bågen i mitt rum”, sa han, och Gilan fnös. Halt såg på Maddie. ”Vi låter den unga damen här skjuta på den andra måltavlan. Var så god.”

Maddie lade öglan i slungans ena ände runt högerhandens långfinger och fattade sedan den andra remmens flätade ände mellan tummen och pekfingret. Samtidigt tog hon upp ett blyskott ur en påse i bältet och lade den i skålen av läder mitt på slungan. Halt nickade gillande när han konstaterade att hon gjorde det utan att titta. Hennes ögon hade smalnat en aning och hennes blick var riktad mot hjälmen på andra sidan planen.

Hon ställde sig på sidan med vänster ben närmast måltavlan och lät blykulan dingla i änden på remmarna bakom sig. Hon svingade slungan i en långsam pendelrörelse några gånger för att försäkra sig om att kulan låg ordentligt i skålen. Sedan pekade hon med vänster arm och hand mot måltavlan och piskade uppåt med högerarmen över huvudet. Armen rörde sig i en snabb båge ungefär tjugo grader från vertikalt läge och hon lät hela kroppen följa med. Vid exakt rätt tillfälle släppte hon den flätade änden med tummen och pekfingret så att skottet lämnade slungan. Kraften i kaströrelsen förstärktes flera gånger av slungans längd och hastighet.

KLONG!

Den andra hjälmen snurrade frenetiskt på pålen innan den stannade i en vansinnig vinkel.

Gilan nickade imponerat. ”Inte illa!”

Han gick före de andra till fältets motsatta sida för att undersöka resultatet av Maddies skott. Hjälmen hade fått en enorm buckla, även den ungefär i pannan. Spår av silverfärgad metall hade lagt sig över stålet.

”Den trängde förstås inte igenom”, sa han och bet sig tankfullt i läppen.

Halt petade på den stora gropen i hjälmen. ”Nej. Men hade du velat ha huvudet i den här när skottet träffade?”