Lars Kepler - Paganinikontraktet

Han tänker på Greta varje dag, försöker låta bli att tänka på henne varje dag.

Veckan fram till tävlingens final förföljer honom.

Det var trettiofyra år sedan, men allting förmörkades i hans liv, han var så ung, bara sjutton år, men mycket var redan förbi.

Johan Fredrik Berwalds tävling var utan tvekan norra Europas mest prestigefulla tävling för unga violinister. Den hade lyft fram flera av världens kända virtuoser och placerat dem rakt i det stora, bländande strålkastarljuset. Inför denna final återstod bara tre solister. I sex omgångar hade färre och färre tävlande spelat inför en sluten jury, men finalen skulle ske nästa dag inför en stor publik i Konserthuset i samband med en tevesänd konsert dirigerad av Herbert Blomstedt.

I musikerkretsar var det en sensation att två av finalisterna, Axel Riessen och Greta Stiernlood, studerade vid Kungliga Musikhögskolan i Stockholm. Den tredje finalisten var Shiro Sasaki från Japan.

För Alice Riessen som själv var yrkesmusiker utan något genombrott var sonen Axels framgångar en enorm triumf. I synnerhet nu sedan hon mottagit en rad varningar från skolans rektor för att Axel uteblev från föreläsningar, ibland hela dagar, var okoncentrerad och slarvig.

Efter att ha gått vidare till tredje omgången fick Axel och Greta ledigt från undervisningen för att kunna ägna all tid åt repetitioner inför nästa moment. Under tävlingen hade de lärt känna varandra, de gladdes åt varandras framgångar och inför finalen började de träffas hemma hos Axel för att ge varandra stöd.

Det sista tävlingsmomentet utgjordes av ett stycke som violinisten valde själv eller ihop med sin handledare.

Axel och hans yngre bror Robert disponerade de sju rummen längst upp i det stora huset i Lärkstaden. Axel övade i princip aldrig på sitt instrument, men han älskade att spela, att söka sig igenom nya stycken, prova klanger som han aldrig förut hört och ibland satt han långt in på natten, spelade på sin fiol och utforskade dess väsen, ända tills fingertopparna brände.

Det var bara en dag kvar. I morgon skulle Axel och Greta spela finalen i Konserthuset. Axel satt och tittade på omslagen till LP-skivorna som låg utspridda på golvet framför hans grammofon. Det var tre skivor av David Bowie, Space Oddity, Alladin Sane och Hunky Dory.

Hans mamma knackade på dörren och kom in med en flaska Coca-Cola och två glas med isbitar och citronskivor. Axel tackade en aning förvånat, tog emot brickan och ställde ned den på soffbordet.

– Jag trodde att ni övade, sa Alice och blickade runt.

– Greta behövde gå hem och äta.

– Men du kan väl fortsätta så länge.

– Jag väntar på henne.

– Du vet att det är final i morgon, sa Alice och satte sig ned bredvid sin son. Jag övar minst åtta timmar om dagen, jag har ibland jobbat tio timmar om dagen.

– Jag är inte ens vaken tio timmar om dagen, skojade Axel.

– Axel, du är begåvad.

– Hur vet du det?

– Det vet jag. Men det räcker inte, det räcker inte för någon, sa hon.

– Mamma, jag övar som en galning, ljög han.

– Spela för mig, bad hon.

– Nej, sa han tvärt.

– Jag förstår att du inte vill ha din mamma som lärare, men du kunde låta mig hjälpa till, nu när det gäller, fortsatte Alice tålmodigt. Senast jag hörde dig, det var faktiskt för två år sedan, på en julkonsert, ingen begrep vad du spelade …

– Bowies Cracked Actor.

– Det var omoget … men ganska imponerande, för en femtonåring, erkände hon och sträckte ut handen för att klappa honom. Men i morgon så …

Axel drog sig undan moderns hand:

– Tjata inte på mig.

– Får jag veta vad du har valt för stycke?

– Klassiskt, svarade han med ett stort leende.

– Tack gode Gud för det.

Han ryckte på axlarna och mötte inte hennes blick. När det ringde på dörren lämnade han bara rummet och rusade nedför trapporna.

Det hade börjat skymma, men snön hade skapat ett indirekt ljus, ett mörker som inte tätnade, utanför huset. Greta stod på trappan med baskern och duffeln. Den randiga halsduken var virad om halsen. Hennes kinder lyste röda av kylan och håret som spred sig över axlarna var fullt av snöflingor. Hon la fiollådan på byrån i hallen, hängde noggrant av sig ytterplaggen, snörde upp de svarta kängorna och tog fram sina låga inneskor ur axelremsväskan.

Alice Riessen kom ner och hälsade, hon var mycket uppspelt och hennes kinder blossade av glädje:

– Det är bra att ni hjälper varandra att öva, sa hon. Du måste vara sträng mot Axel, annars latar han sig bara.

– Jag har märkt det, skrattade Greta.

Greta Stiernlood var dotter till en industriman som innehade stora aktieposter i bland annat Saab Scania och Enskilda Banken. Greta hade växt upp ensam med sin far – hennes föräldrar skiljdes när hon var mycket liten och hon hade aldrig träffat sin mamma efter det. Mycket tidigt – kanske redan innan hon föddes – bestämde hennes pappa att hon skulle bli violinist.

När de kom upp till Axels musikrum gick Greta fram till flygeln. Det glänsande, lockiga håret låg utspritt över axlarna. Hon var klädd i en vit blus och skotskrutig kjol, mörkblå slipover och randiga strumpbyxor.

Hon packade upp sin fiol, fäste hakstödet, strök bort harts som fastnat på strängarna med en bomullstrasa, spände stråken och placerade noterna på stället. Hastigt kontrollerade hon att fiolen inte hade stämt ur sig på grund av kylan och fuktförändringarna.

Sedan började hon öva. Hon spelade som alltid, med halvslutna ögon och inåtvänd blick. De långa fransarna kastade skälvande skuggor över hennes blossande ansikte. Axel kände väl till stycket: den första stämman till Beethovens femtonde stråkkvartett. Ett allvarligt och sökande tema.

Han lyssnade, log och tänkte att Greta hade en känsla för musik, en ärlighet i sina tolkningar som fyllde honom med respekt.

– Fint, sa han när hon tystnade.

Hon bytte notpapper och blåste på sina ömma fingrar.

– Fast jag kan inte bestämma mig … du vet, pappa har tagit reda på vad jag borde spela, han säger att jag ska spela Tartini, violinsonaten i g-moll.

Hon tystnade, tittade på noterna, följde dem med blicken, räknade sextondelar och memorerade komplicerade legaton inom sig.

– Men jag känner mig inte säker, jag …

– Får jag höra? frågade Axel.

– Det låter hemskt, sa hon och rodnade.

Hon spelade den sista satsen med spänt ansikte, det var vackert och sorgset, men mot slutet tappade hon tempo när fiolens högsta toner skulle stöta uppåt som en orolig eld.

– Fan, viskade hon och placerade fiolen i viloläge under armen. Jag kom efter, jag har jobbat som ett djur, men jag måste in mer på sextondelarna och triolerna som …

– Fast jag gillade gunget, som om du böjde en stor spegel mot …

– Jag spelade fel, avbröt hon och rodnade ännu häftigare. Förlåt, du försökte bara vara snäll, jag vet, men det går inte, jag måste spela rätt. Det är inte klokt att jag sitter kvällen före utan att kunna bestämma mig om jag ska ta det lätta eller satsa på det svåra stycket.

– Du kan ju båda så …

– Nej, det gör jag inte, det skulle bli en chansning, sa hon. Men ge mig några timmar, tre timmar, så vågar jag kanske satsa på Tartini i morgon.

– Du kan inte göra det bara för att din pappa tycker att …

– Fast han har rätt.

– Nej, sa Axel och rullade långsamt en joint.

– Jag kan det lätta, fortsatte hon. Men det duger kanske inte, det beror på vad du och den japanska killen väljer.