Lars Kepler - Paganinikontraktet

Hon sparkar med benen, kommer upp och drar in luft i lungorna, blickar runt och börjar simma bort från ön, rakt ut i havet.

Joona Linna och Saga Bauer lämnar Silencia Defence efter det korta mötet med direktören Pontus Salman.

De hade gillrat en fälla för honom. Men Pontus Salman hade överraskat dem genom att omedelbart identifiera sig själv och förklara omständigheterna. Fotografiet togs våren 2008 i en konsertsal i Frankfurt.

Pontus Salman hade förklarat att de hade diskuterat en sändning ammunition till Sudan när bilden togs. Affären var långt framskriden när någonting hände sommaren 2009 som omöjliggjorde affären. Salman tycktes förutsätta att både Joona och Saga förstod vad han syftade på.

Han berättade att det bara blev detta enda möte med Sudan och att alla möjligheter till fortsatta förhandlingar var uteslutna.

– Förstår du vad Salman pratade om? frågar Joona. Vad var det som hände 2009?

Redan innan de svänger ut på Nynäsvägen tar Saga Bauer upp sin telefon och ringer Simon Lawrence på Säpo.

– Jag antar att du inte ringer för en dejt, säger Simon sävligt.

– Du har Afrika norr om Sahara på ditt bord och vet antagligen vad som hände i Sudan sommaren 2009.

– Vad tänker du då på?

– Sverige kan av någon anledning inte exportera vapen till Sudan efter det.

– Läser du inte tidningarna?

– Jo, svarar hon lågt.

– I juli 2009 utfärdade den internationella brottmålsdomstolen ICC i Haag en häktningsorder på Sudans president Omar al-Bashir.

– På presidenten?

– Ja.

– Ingen liten sak.

– Åtalet gäller presidentens direkta order om plundring, våldtäkter, tvångsförflyttningar, tortyr, mord och utrotning av tre folkgrupper i Darfur.

– Jag förstår, säger Saga.

Innan de avslutar samtalet ger Simon Lawrence henne en kort föreläsning om situationen i Sudan.

– Vad gällde det? frågare Joona.

– Den internationella brottmålsdomstolen i Haag har utfärdat en häktningsorder på president al-Bashir, säger hon och ger Joona en lång blick.

– Det visste jag inte, sa Joona.

– FN införde ett vapenembargo mot Janjawid och andra beväpnade grupper i Darfur 2004.

De kör norrut på Nynäsvägen. Sommarhimlen mörknar och sänker sig nedåt.

– Fortsätt, säger Joona.

– President al-Bashir har hela tiden förnekat all koppling till milisen, berättar hon. Och efter FN:s embargo var det bara tillåtet med export direkt till Sudans regering.

– Just för att de inte hade någon koppling till milisen i Darfur.

– Precis, säger Saga. Och 2005 slöts ett allomfattande fredsavtal, Comprehensive Peace Agreement, vilket innebar slutet på Afrikas längsta inbördeskrig. Efter det fanns det inga principiella hinder för svensk vapenexport till Sudans armé. Carl Palmcronas roll var därför att bedöma om det var säkerhetspolitiskt relevant.

– Men den internationella brottmålsdomstolen gjorde visst en annan bedömning, säger Joona kärvt.

– Ja, totalt … de såg en direkt förbindelse mellan presidenten och den beväpnade milisen och de begärde honom häktad för våldtäkter, tortyr och utrotning.

– Vad har hänt efter det?

– Det var ju val nu i april och al-Bashir sitter kvar som president och Sudan har givetvis inte en tanke på att rätta sig efter häktningsordern, men i dag är det förstås fullständigt uteslutet att exportera vapen till Sudan och göra affärer med Omar al-Bashir och Agathe al-Haji.

– Precis som Pontus Salman sa, säger Joona.

– Det var därför de avbröt affären.

– Vi måste hitta Penelope Fernadez, säger Joona precis när de första regndropparna träffar bilens vindruta.

De kör in i ett häftigt regnoväder och sikten blir mycket dålig. Det öser ner och dånar hårt mot bilens tak. Joona tvingas sänka hastigheten till femtio kilometer i timmen på motorvägen. Det är alldeles mörkt, men ibland lyser himlen upp av skenet från avlägsna blixtar. Vindrutetorkarnas blad sveper snabbt fram och tillbaka.

Plötsligt ringer Joonas telefon. Det är Petter Näslund, hans närmaste chef, som med stress i rösten förklarar att Penelope Fernandez ringde SOS-centralen för tjugo minuter sedan.

– Varför har jag inte fått veta någonting?

– Jag prioriterade att få dit sjöpolisen, de är redan på väg. Men jag rekvirerade också en helikopter från sjöräddningen för att få hem dem snabbt.

– Bra Petter, säger Joona och ser Saga ge honom en frågande blick.

– Jag vet att du vill höra Penelope Fernandez och Björn Almskog så fort det går.

– Ja, svarar Joona.

– Jag ringer dig när jag vet i vilket tillstånd de befinner sig.

– Tack.

– Kollegorna på sjöpolisen borde vara framme vid Kymmendö om bara … Vänta, nu är det något som har hänt, kan du vänta en sekund.

Petter lägger ifrån sig telefonen och Joona hör honom prata med någon. Han hör hur Petter låter alltmer upprörd och till slut skriker ”Men försök igen och igen”, innan han tar upp telefonen.

– Jag måste sluta, säger Petter sammanbitet.

– Vad är det som händer? frågar Joona.

En åskknall mullrar och tonar knastrande bort.

– Vi får inte kontakt med kollegorna på båten, de svarar inte. Det är den där jävla Lance, han har väl fått syn på en våg som han måste prova.

– Petter, säger Joona med hög och allvarlig röst. Lyssna på mig, du måste handla mycket snabbt nu. Jag tror att båten är kapad och att …

– Nu får du väl ändå …

– Håll käften och lyssna, avbryter Joona. Antagligen är våra kollegor på sjöpolisen redan döda. Du har några få minuter på dig att sätta ihop en styrka och ta ansvaret för den minutoperativa ledningen. Ring RKC på ena telefonen och Bengt Olofsson på den andra, försök att få två patruller från NI och begär förstärkning med en Helikopter 14 från närmaste flottilj.

ETT OVÄ DER drar in över Stockholm, åskan mullrar, blixtar lyser plötsligt upp himlen och regnet öser ner. Det smattrar mot fönstren till Carl Palmcronas stora våning. Tommy Kofoed och Nathan Pollock har återupptagit den avbrutna tekniska undersökningen.

Det är så mörkt att de blir tvungna att tända lamporna i taket.

I ett av de takhöga klädskåpen i Palmcronas dressingroom, under en rad av grå, blå och svarta kostymer, hittar Pollock en blank skinnmapp.

– Tommy, ropar han.

Kofoed kommer in, krumryggad och butter.

– Vad är det?

Nathan Pollock knackar lätt på skinnmappen med sina handskförsedda fingrar.

– Jag tror att jag har hittat någonting, säger han enkelt.

De går till den höga, djupa fönsternischen och Pollock lossar försiktigt spännet och slår upp skinnmappen.

– Fortsätt, viskar Kofoed.

Pollock lyfter varsamt bort det tunna försättsbladet med de få orden: Carl Palmcronas sista vilja.

De läser under tystnad. Dokumentet är daterat den första mars tre år tidigare. Palmcrona har testamenterat alla sina tillgångar till en enda person: Stefan Bergkvist.

– Vem i helvete är Stefan Bergkvist? frågar Kofoed när de har läst färdigt. Palmcrona hade ingen släkt, inga vänner så vitt jag förstår, han hade ingen.

– Stefan Bergkvist bor i Västerås … vid upprättandet av detta dokument, säger Pollock. På Rekylgatan 11 i Västerås och …

Pollock avbryter sig och tittar upp:

– Han är ett barn. Enligt personnumret är han bara sexton år.

Testamentet är upprättat av Palmcronas advokat på firman Wieselgreen och söner. Pollock bläddrar i testamentets uppdaterade appendix som preciserar Palmcronas tillgångar. Det rör sig om fyra pensionsfonder, utarrenderad skog, bara två hektar, en avstyckad gård i Sörmland som är långtidsuthyrd sedan tio år och den högt belånade bostadsrätten på Grevgatan 2. Den riktigt stora tillgången tycks vara ett konto på Standard Chartered Bank i Jersey vars saldo Palmcrona beräknar till nio miljoner euro.