Lars Kepler - Paganinikontraktet

– Vilken mardröm, muttrar Pollock.

– Vad sa du? frågar Joona och tittar upp.

– Jag tänkte bara att det är som en mardröm, svarar Pollock undrande. Han gör allt för sin sons framtid och så visar det sig att sonen bara överlever sin far med tre dagar, han får inte ens veta vem hans far var.

Beverly ligger redan i hans säng när Axel kommer in i sovrummet. Han sov bara två timmar förra natten och känner sig yr av trötthet.

– Hur lång tid tar det för Evert att köra hit? frågar hon med klar röst.

– Din pappa, menar du? Kanske sex timmar.

Hon reser sig upp ur sängen och börjar gå mot dörren.

– Vad ska du göra? frågar Axel.

Hon vänder sig om.

– Jag tänkte att han kanske sitter i bilen och väntar på mig.

– Du vet att han inte åker till Stockholm, säger Axel.

– Jag vill bara titta ut genom fönstret för säkerhets skull.

– Vi kan ringa honom – ska vi göra det?

– Jag har redan försökt.

Han sträcker ut en hand och klappar henne försiktigt på kinden och hon sätter sig ner i sängen igen.

– Är du trött? frågar hon.

– Jag känner mig nästan sjuk.

– Vill du att vi sover tillsammans?

– Ja, snälla.

– Jag tror att pappa vill prata med mig i morgon, säger hon lågt.

Axel nickar:

– Det går säkert bra i morgon.

Hennes stora, glänsande ögon gör att hon ser yngre ut än någonsin.

– Lägg dig då, säger hon. Lägg dig då så får du sova, Axel.

Han blinkar trött mot henne och ser henne lägga sig försiktigt på sin sida av sängen. Hennes nattlinne luktar ren bomull. När han lägger sig bakom henne vill han bara gråta. Han vill säga till henne att han tänker skaffa en psykolog till henne, han tänker hjälpa henne ut ur den här fasen, det kommer att bli bättre, det blir det alltid.

Sakligt tar han tag om hennes ena överarm, lägger den andra handen om hennes mage och hör henne kvida till när han drar henne till sig. Han pressar in ansiktet i hennes nacke, andas fuktigt mot hennes huvud, håller henne hårt. Efter en stund känner han hennes snabba andhämtning bli lättare. De ligger alldeles stilla, blir varma och svettiga, men han släpper inte taget om henne.

På morgonen går Axel upp tidigt, han har sovit i fyra timmar och har ont i musklerna. Han står vid fönstren och betraktar de mörka syrenklasarna.

När han kommer till sin nya arbetsplats känner han sig fortfarande frusen och trött. Igår hade han varit en sekund ifrån att skriva sitt namn på en död mans kontrakt. Han skulle ha lagt sin egen ära i händerna på en hängd man, litat på hans bedömning och bortsett från sin egen.

Han känner sig mycket lättad över sitt beslut att vänta, men tänker samtidigt att det kanske var lite dumt att rita en gubbe i kontraktet.

Han vet att han de närmaste dagarna måste godkänna utförseln av ammunition till Kenya. Han öppnar mappen med handlingarna och börjar läsa om Sveriges handelsutbyte i regionen.

En timme senare puttas dörren till Axel Riessens kontor upp och Jörgen Grünlicht kommer in, drar fram en stol till skrivbordet och sätter sig. Han öppnar mappen, tar upp kontraktet, bläddrar fram till raden för namnteckningen och möter sedan Axels blick.

– Hej, säger Axel.

Jörgen Grünlicht kan inte låta bli att le eftersom den tecknade gubben med spretigt hår faktiskt liknar Axel Riessen och för att det i pratbubblan från gubbens mun just står: hej!

– Hej, säger Jörgen.

– Det var för tidigt, förklarar Axel.

– Jag förstår markeringen, det var inte meningen att stressa dig, även om det verkligen är lite bråttom, säger Jörgen. Handelsministern var på mig igen, Silencia Defence ringer flera gånger om dagen. Men jag förstår dig, ska du veta. Du är helt ny och … vill gå grundligt tillväga.

– Ja.

– Och det är förstås bra, fortsätter han. Men du vet att du kan överlämna ärendet till regeringen om du känner dig osäker.

– Jag känner mig inte osäker, svarar Axel. Jag är inte färdig, det är faktiskt inte svårare än så.

– Det är bara … från deras håll har det gått orimligt lång tid.

– Jag lägger alla andra ärenden åt sidan, och jag kan säga att så här långt ser det hela mycket bra ut, svarar han. Jag tänker inte avråda Silencia Defence från att lasta fartyget, men jag är inte färdig.

– Jag hälsar alla parter att du är positiv.

– Det kan du göra, jag menar, om jag inte hittar något anmärkningsvärt så är det …

– Det gör du inte, jag har själv gått igenom handlingarna.

– Då så, säger Axel mjukt.

– Jag ska inte störa dig mer, säger Jörgen och reser sig från stolen. När tror du att bedömningen är färdig?

Axel tittar återigen på materialet.

– Räkna med ett par dagar, för jag blir kanske tvungen att skaffa fram egna uppgifter från Kenya.

– Självklart, ler Jörgen Grünlicht och lämnar rummet.

Redan klockan tio lämnar Axel ISP för att arbeta hemma. Han tar med sig alla handlingar kring utförselstillståndet. Tröttheten gör honom frusen och hungrig, han kör till Grand Hotel och köper med sig brunch för två personer. Axel går in och bär med sig maten in i köket. Beverly sitter mitt på köksbordet och bläddrar i tidskriften Amelia Brud & Bröllop.

– Är du hungrig? frågar han.

– Jag vet inte om jag vill ha vitt när jag gifter mig, säger Beverly. Kanske ljusrosa …

– Jag tycker om vitt, mumlar han.

Axel ställer i ordning en bricka och sedan går de båda upp till den lilla röda rokokogruppen vid det stora fönsterpartiet i salongen. Mellan dem står ett åttkantigt sjuttonhundratalsbord. Skivan vittnar om den tidens vurm för intarsia. Motivet är en trädgård med påfåglar och en kvinna som spelar kinesisk brädcittra.

Axel dukar med familjeporslinet med silverfärgat vapen, grå linneservetter och de tunga vinglasen. Han häller upp Coca-Cola i Beverlys glas och mineralvatten med limeskivor i sitt eget.

Beverlys nacke är smal, hakan nätt och vacker. Eftersom hennes hår är så kort syns hela bakhuvudets mjuka rundning. Hon tömmer glaset och sträcker sedan lojt på överkroppen. En vacker och barnslig gest. Han tänker att hon kommer att göra samma rörelse som vuxen kvinna, kanske till och med som gammal.

– Berätta om musiken igen, ber hon.

– Var var vi? frågar Axel och riktar fjärrkontrollen mot stereon.

Alexander Malters överlägset känsliga tolkning av Arvo Pärts Alina hörs i högtalarna. Axel ser ned i sitt glas där bubblorna i mineralvattnet spritter, och han önskar intensivt att han kunde dricka igen, han önskar att han hade champagne till sparrisen och sedan Propavan och Stesolid inför natten.

Axel häller upp mer Coca-Cola åt henne. Hon tittar upp och tackar tyst. Han blickar rakt in i hennes stora, mörka ögon och märker inte att hennes glas skummar över förrän läskedrycken sprider sig ut över bordsskivan. Hela det kinesiska motivet mörknar som om solen gick i moln, en blöt hinna gör parken med påfåglar blänkande.

Han reser sig och ser hur Beverly avspeglas i fönsterglaset, ser hennes haklinje och plötsligt inser han att hon liknar Greta.

Märkligt att han ser det först nu.

Axel vill bara vända sig bort och springa ut, vill lämna huset, men han tvingar sig själv att hämta en trasa medan hjärtat återfinner sin lugna rytm.

De är inte alls porträttlika, men på många sätt påminner Beverly om Greta.

Han stannar till och stryker sig med en darrande hand över munnen.