StaVl Zosimov Premudroslowski - MUTANTES SOVIÉTICOS. Fantasia engraçada

– — Håll fast vid ägaren, vi är med dig!!! – kören surrade och viskade, de återstående en halv miljonen flyger.

– — Eagle, eller vad? Ja?? – Örnen öppnade näbben, så mycket att inte bara en spurv kunde passa där, utan också flugor, som inte alls var rädda, utan snarare: smalade ögonen och nynnade på en gång.

– — Naturligtvis är jag Oryol!! – ropade Stasyan och försökte komma ut från klorna på ett muskulöst himmelmonster. Men örnen från barndomen, som alla barn, var rädd för att kittla och hans önskan att krossa båren och utmanaren misslyckades. Flugarna som förråddes av sparven, med alla sina krafter, vingar och proboscis kittlade hälen, örnen ben.

– — Wah Wah Wah Wah!!! – skrattade med kraft, en riktig rovdjur av himlen, lokal geografisk plats, kunde då inte tåla det och rensade sina mäktiga klor. Sparrow rätade ryggraden och tog en stolt position.

– — Ja! Orel Jag gillar dig!! – Sparv skällade, sänkte sin röst, oktav med fem och hostade från en kontrocta.

– — Och vad en sådan hosta? – frågade Orel Stasyan mer lugnt.

– — enkelt, men jag flög. Skal, rökt, balle … – svarade med gevir, dans, spurv.

– — Balel, säger du? – det fladdrande rovdjuret repade hakan med sin andra tass. – Varför så liten??

– — En annan parodi!! Ja? – Utan att tänka, svarade Stasyan och hade helt gått in i konstnärets mod.

– — Hej, jag blev smetad igen … – för den kala örnen. – A att en sådan illaluktande? Fu tuhnesch? – Highlander skrynklade näbben. – så svett

– — Nej, oh, min storebror! Jag bara, eh … – svarven svarade svaret.

– — dras. – viskade äldre flugan Honung, nu co-pilot. – Säg att du drog, jag ät inte färskt, ruttet skit…

ville bara äta mycket.

– — jag inte zhru skit, idiot. – naehal Beyonce.

– — Vem, viskar det här till dig? – Jag hörde och var förargad, örnen var försiktig och såg mig omkring.

– — Det är jag, honungflugan … – Jag ville presentera mig själv, den viktigaste och enda flugan i förpackningen, men sparven varnade den med näbben, svängande från sida till sida, eftersom barnen med pekfingret är förbjudna att ta upp.

– — Vilken typ av mjöl meth? Vad heter du? – frågade Örn överraskad.

– — Nej. Mitt namn är Stasia.

Beyonce – -?? Armenier eller vad?

– — Och honung är mina tarmar. – början var en spurv.

– — Ja, jag har tarmarna och jag heter en fluga Honung, resten av orgelet, alla flugor är män, och jag är en kvinnamage som inte har smältt vad som behövs på grund av ung dumhet. – den äldre flugan smutsades och höll käften.

– — Okej, vi körde igenom… men vad är en släkting så liten? – och örnen sprider bröstet.

– — Och jag är… en annan ras…

– — Detta är förståeligt, men vad växte inte ut?

– — Jag hade ett hårt liv: jag var en bestrålad föräldralös.

I allmänhet fladdrade inte hela livet. – ropade Stasyan.

– — Vad, dumpade från cellen?

– — Värre, från djurparken kommer jag från Almaty, men jag vet inte var. – Sade Stasyan.

– — Och du flyger till Ryssland, de säger att ekonomin förbättras.

– — Och vad, du flyger inte själv?

– — Jag?! Nej, jag är död, ville där.

– — Varför?

– — Ja, det finns gärningar, Mig, omedelbart, vid ankomsten, kommer oligarkerna att fånga mig och stänga dem för livet i en bur eller göra ett stoppat djur. Dessutom hade jag här redan en familj, en son. Tja, adjö, släkting. – slutade örnen och en sten, kollapsade omedelbart ner, där det fanns en rörlig plats på marken. Tydligen: jerboa eller markekorre.

– — Och vart ska jag flyga och i vilken riktning? spurven spurde efter honom, men örnen var redan långt borta och kunde inte höra honom.

– — Konstigt, du märkte inte under din näsa, men såg något krypa på marken.

Stasyan och hans biomotorer tittade tillsammans på örnen. – — Tja, älskling, vart ska vi?

– — Fly Honey, oh herre!

– — Okej, honungfluga, vilket sätt vi flyger.

– — När vinden kommer att blåsa kommer vi att flyga dit, det är lättare. – föreslog ledaren för svärmen av vidhäftande gröna flugor.

Och de flög genom stapparna och skogarna, genom byar och städer, stannade bara på massor av skit, för att tanka upp svärmen och över natten.

Lyckligtvis var vinden ganska, precis i riktning mot Golfströmmen, och de, som undersöker landet från en fågelflykt, blev redan likgiltiga till deras önskningar; de flyger till Ryssland eller till Turkmenistan. Så det fanns inget aktuellt mål, men det radioaktiva beroendet av Stasyans kroppar och flugor, när de rörde sig bort från strålningsmedlets källa, orsakade klåda i mag-tarmkanalen och dåsig sömnlöshet, men de led. De led, men led, för du kommer inte att skrapa tarmarna särskilt i mitten?! Detta är inte ett röv och inte ett huvud, där du räckte ut och skrubbar – du skrubber, din mor, hud…

Kaif. Men tarmen vid klåda eller levern?! Tenn!! Och de försökte rusa omkring med öppna munnar: antingen vänster eller höger; nu fram och tillbaka; nu ner, då… men upp – klådan avtog, när solstrålningen intensifierades, men du kommer inte stanna i rymden på länge. Det är svårare att andas, syre räcker inte och tarmen fryser. I allmänhet beslutade Stasyan att flyga dit jorden glödar med radionuklider och från en sådan höjd dök denna glöd i regionen Ukraina, det vill säga … … I allmänhet beslutade Stasyan att flyga till Tjernobyl. En gris kommer alltid att hitta smuts, och en bestrålad kommer att hitta strålning. Instinkt. Och se till att genom Chelyabinsk, regionen av floden Tech… Så hans inre röst fick honom. Och den här inre rösten kallades helt enkelt språk. Och om språket förde hundratals, tusentals, miljoner resenärer av däggdjur till Kiev, är det så bestrålat, bevingat och ännu mer.

Och nu har han redan nått Tjernobyl. Och ju närmare han flög upp, desto mer lyckades han från att stoppa klåda i tarmen… Lepota. Och han stannade inte i Abay-distriktet, Nuclear Test Site, eftersom han ville ha förändringar och innovationer. Han ville se världen, men att visa sig, och nu seglade han över himlen: nu bakåt, nu i sidled, nu bakåt, nu huvud först, sedan fötter. Och plötsligt såg han, som en örn, i en dumpning, en hög med ett hål, och hans ögon stirrade ut ur den. Stasyan hängde på plats upp och ner, vinkelrätt mot marken… Och??!

Bdshch!!!! – o terceiro reator da estação Atomic Chernobyl Electra trovejou no último século XX ou milênio. O povo enlouqueceu e fez “milagres”. As pessoas sentiram todos os incidentes de uma explosão nuclear. Mas a Terra sofreu mais ou não?! Ela sugou toda a radiação para si mesma e engordou. Mas isso para alguém é morte, para outros é nascimento e vida. A terra não vai ficar pior, tem verde ou é preto como alcatrão, é para ela, mas para quem vive?! … Portanto, não há necessidade de salvar a mãe e a Terra, que não é nossa mãe. Somos parasitas para ela, não filhos… Precisamos salvar a nossa: nós, os russos, precisamos salvar nossas almas; Os alemães, chineses e outros povos da terra precisam salvar, é claro, os americanos; mas os americanos precisam salvar a bunda… Para quem é mais caro, mais precisamente, quem tem algo que dói, e quem já tem algo, não salva, por exemplo, uma mão ou um nariz: eles são a alma e nós somos o burro?! Mas o fato de que a morte é para alguém é vida para alguém. E mesmo que através da farinha da mutação eles se tornem dependentes do meio ambiente. Tanto as pessoas de oxigênio quanto os mutantes, vamos chamá-los assim, dependem dos radionuclídeos. No campo da morte não tão recente, formou-se uma nova forma de vida, desconhecida, que se autodenominava “Grande Galupiya”. E os gallups também não conheciam sua aparência neste mundo, como pessoas sobre a criação do mesmo mundo do ponto de vista, apenas suposições e suposições, e os grandes gallups adaptados para viver em tocas, como esquilos ou cachorros, cujos labirintos viviam acima e acima aqueles mencionados por uma overdose instantânea simplesmente morreram. Ninguém os resgatou?! As pessoas não são todas salvas, mas aqui estão algumas besteiras. Mas nas dobras da morte, uma nova vida de mutantes apareceu, não foi o organismo vivo que se transformou, mas a consciência, mas mais sobre isso e sobre a receita para o Criador.